thumb|260px|Flygande grågäss. Flygförmåga hos djur, antingen aktiv flykt eller olika former av glidflykt, har utvecklats separat flera gånger genom konvergent evolution hos flera olika djurgrupper. Aktiv flykt har utvecklats hos minst fyra separata djurgrupper, insekter, flygödlor, fåglar och fladdermöss, och glidflykt har utvecklats hos ännu fler djurgrupper som fiskar, ormar och flera däggdjur som flygekorrar, ringsvanspungråttor och taggsvansekorrar.
Typer av förflyttning i luften Fritt fall: Falla nedåt under inverkan av gravitation, utan att använda sig av några anpassningar för att öka luftmotståndet eller ge lyftkraft. Fallskärmsliknande flyktEngelska: "Parachuting". Det finns inget vedertaget svenskt begrepp: Definieras som ett fall i en större vinkel än 45° i förhållande till horisontalplanet med någon form av anpassning som ökar luftmotståndet. Passiv spridning: En form av fallskärmsliknande flykt som endast återfinns hos mycket små djur – främst insekter. Antingen är djuren så små att vinden kan föra dem uppåt, medan vissa spindlar spinner en silkestråd som med hjälp av elektrostatisk repulsion och luftströmmar kan lyfta djuret, så kallad ballongflykt, och sprida dem över stora områden. De djur som är anpassade till denna passiva form av spridning ingår i den gemensamma grupp som kallas luftplankton. Glidflygning: Definieras som ett fall i en mindre vinkel än 45° i förhållande till horisontalplanet. Lyftkraft orsakas av någon sorts vingprofil, som tillåter ett långsammare fall. Djur med denna anpassning kan vara strömlinjeformade för att minska luftmotstånd och har ofta någon form av manövermöjlighet i luften. Glidflygande djur har lägre sidoförhållande (vinglängd/vingbredd) än djur som är anpassade för aktiv flykt. Svävande glidflygningEngelska: "Soaring". Det finns inget vedertaget svenskt begrepp: En form av glidflygning där djuret kan lyfta eller på annat sätt förflytta sig i luften utan att flaxa med vingarna. Lyft orsakas genom termik eller andra meteorologiska fenomen och kan ge upphov till bland annat dynamisk glidflykt. Denna form av glidflygning kräver specifika fysiologiska och morfologiska anpassningar, och bara större djur kan effektiv nyttja denna flygteknik. Aktiv flykt: Hos djur innebär aktiv flykt att flaxa med vingar för att skapa drivkraft. Dessa djur kan lyfta utan hjälp av vind, eller andra meteorologiska fenomen till skillnad från djur som är anpassade till fallskärmsliknande flykt, passiv spridning eller olika former av glidflygning.
Dessa olika typer tekniker för att förflytta sig i luften utesluter inte varandra utan många djur nyttjar två eller fler av dessa tekniker. I djurriket förekommer inte helikopterflykt eller aerostatisk flykt, det vill säga flygning genom att vara lättare än luft. Det finns däremot indikationer på att vissa bläckfiskar utnyttjar en form av jetdrift.
För de olika teknikerna för att "stå still i luften", se Att stå still i luften
Anpassningar för förflyttning i luften Trots att bara fyra djurgrupper har utvecklat aktiv flykt, så är alla förekommande grupper mycket framgångsrika, vilket indikerar att aktiv flykt är en lyckad strategi. Aktiv flykt kan ha utvecklats ur glidflykt men glidflykt behöver inte nödvändigtvis vara en evolutionär väg till aktiv flykt utan har flera egna fördelar. Glidflygning är ett mycket energieffektivt sätt att färdas från träd till träd. Glidflygande djur lever oftare av föda med låg energi, som blad, medan djur anpassade för aktiv flykt lever av föda med hög energi som nektar, frukt, insekter och kött. En mindre tätting kan utveckla en muskeleffekt av cirka 100 W per kg kroppsvikt och en mås ungefär 25 W/kg.Ulf Olsson (2003) Varför är fåglar så små, Mekanisten nr.3
Vissa mycket små insekter som nyttjar fallskärmsliknande flykt har inga vingar i egentlig mening utan simmar i luften med borstliknande extremiteter.
Merparten glidflygande djur förekommer i Sydostasien, och vissa i Afrika, men det finns inga glidflygande ryggradsdjur i Sydamerika. I Sydamerika finns det istället många fler arter som har en svans anpassad för att gripa och hålla med, än i Afrika och Sydostasien. Det har anförts att Sydostasiens dominans vad gäller glidflygande djur beror på att deras skogar är glesare än i Sydamerika. I täta skogar finns det inte utrymme för glidflygning, medan en gripsvans är desto mer användbar när man flyttar från träd till träd. I Sydamerikanska regnskogar tenderar det även att finnas fler lianer eftersom det finns färre stora djur som äter dem i jämförelse med Afrika och Asien, och dessa lianer är till hjälp för klättrande djur medan de hindrar glidflygande djur. I Australien finns det många däggdjur med gripsvans men även däggdjur som kan glidflyga, och alla dessa glidflygande däggdjur har även en svans som de kan gripa med i olika utsträckning.
Bara ett fåtal djur har anpassats för en svävande glidflykt: de större arterna inom de utdöda flygödlorna, ett antal grupper med större fåglar och ett fåtal flygfiskar. Aktiv flykt är mycket energikrävande för stora djur, medan en större storlek är till fördel vid svävande glidflykt, eftersom det ger djuret en låg vingbelastning, då dessa har en stor vingyta i förhållande till sin vikt, vilket maximerar lyftkraften. Svävande glidflykt är mycket energieffektivt.
Lyftkraft
Lyftkraften hos djur följer samma fysikaliska lagar som lyftkraften hos flygplan, det vill säga lyftkraften (och dragkraften) genereras genom acceleration av luft, till vilket även vingarnas oscillerande rörelser starkt bidrar, utom i glidflykt då vingytan hålls stilla. De små insekter som "simmar i luften" med borstliknande extremiteter kan göra detta då luften i denna skala upplevs ha betydligt högre viskositet än i mänsklig skala, se Reynoldstal. Borsten på extremiteterna fälls omväxlande ut, vilket ger ökat motstånd för dragläge (acceleration av luft, vilket ger dragkraft och lyftkraft) och in, vilket ger minskat motstånd för återföring. Hos vingförsedda djur kan motsvarande effekt åstadkommas genom vridning av vingarna. Vingslaget nedåt med relativt låg framkant ger både dragkraft och lyftkraft. Vid återföringen av vingen uppåt vrids vingen så att framkanten leder den uppåtgående rörelsen, vilket minskar motståndet och reducerar den negativa lyftkraft som uppstår eller kan uppstå. Vridningen varierar med farten. Lägre fart kräver större vridning.
Andra sätt att minska motståndet vid återföringen är att delvis dra ihop vingarna, som görs av stora fåglar, eller genom att föra tillbaka vingarna med lägre hastighet. Eftersom lyftkraften ökar med kvadraten på hastigheten (samtidigt som luften accelereras mera i samma mån) blir nettoeffekten av det senare fallet att lyftkraften över tid blir större än den negativa lyftkraft som erhålls vid återföringen, trots att återföringen tar längre tid. Detta torde vara en princip som används av fjärilar i kombination med måttlig vingvridning. Stora fåglar torde vid återföring efter ett vingslag nedåt utnyttja såväl viss vingvridning som förhållandevis långsam återföring i kombination med hopdragning av vingarna för att minska motståndet vid återföringen. De flesta flygande insekter däremot använder vingslagens båda riktningar till att alstra lyftkraft och dragkraft (och bromskraft) genom kraftig vingvridning.
"Att stå still i luften" miniatyr|En ryttlande fiskgjuse. Det finns flera olika tekniker i naturen för att hålla sig stillastående i luften. Detta genomförs antingen genom aktiv flykt eller genom svävande glidflykt. Exempelvis ryttlar många fåglar vilket innebär att de kraftfullt, men inte nödvändigtvis snabbt, flaxar upp och ned med vingarna samtidigt som de reser upp kroppen något, för att mer eller mindre effektiv "stå still i luften", vilket innebär att deras huvud på ett ungefär befinner sig över samma punkt jämfört med marken. Denna teknik kräver lyftkraft via vind och nyttjas exempelvis av flera tärnor, kungsfiskare och rovfåglar vid födosök. Vissa fåglar, exempelvis rovfåglar och havsfåglar, kan också vid kraftig motvind med ytterst små parerande vingrörelser hålla sig stillastående, nästan svävande, och balanserar på vinden. En annan teknik som nyttjas av många insekter är att föra vingarna fram och tillbaka så att lyftkraft genereras både vid framåtsvep och bakåtsvep. Från sidan sett beskriver vingrörelsen en liggande åtta. Insektens vingyta antas vara S och den totala svepytan n*S, där n är kvoten mellan den totala svepytan och vingytan. I stället för att ange det totala effektbehovet P för en insekt kan det ibland vara praktiskt att ange effektbehovet i förhållande till insektens vikt, P/m, som helt enkelt blir g*w, det vill säga
m/S kallas i flygsammanhang för vingbelastning, och som framgår av sambandet är P/m proportionellt mot roten ur denna. En större svepyta med bibehållen vingyta ger ett minskat effektbehov, men innebär sannolikt också en mera komplicerad ”mekanism” för att driva vingen. Som jämförelse anger Olsson 2003 med en annan härledning, som utgår från vingarnas hastighet och det därigenom uppkomna dynamiska trycket, följande ungefärliga uttryck för samma förhållande:Ulf Olsson (2003) Hur insekter flyger, Mekanisten nr.1
där är en tryckkoefficient liknande en lyftkraftskoefficient för en vinge, men som förutsätter att insektsvingen oscillerar. Om man sätter in en humlas vingbelastning på cirka 35 och ett största möjliga (= 2) finner man att humlan uppskattas prestera minst 50 W (Watt) per kilo kroppsvikt. Enligt det första uttrycket blir effektbehovet något mindre, men av samma storleksordning. Med ett antagande om n = 2 (eller 3) skulle effektbehovet bli cirka 40 (respektive 30) W/kg. Uttrycket förutsätter dock att luften pressas ner med samma hastighet överallt under hela den översvepta ytan, vilket inte torde vara fallet. Detta ger en viss underskattning av effektbehovet. Som jämförelse kan kolibrier, som flyger på ungefär samma sätt som vissa insekter, prestera cirka 300 W/kg.
Djur anpassade för fallskärmsliknande flykt, glidflykt eller aktiv flykt (recenta) Ryggradslösa djur Leddjur thumb|Ett flygande bi. Insekter (aktiv flykt) - De första djuren att utveckla förmåga till aktiv flykt och också de enda ryggradslösa djur som har denna förmåga. Arterna är för många för att listas här. Glidflygande myror (glidflykt) - Vinglösa arbetarmyror med viss förmåga att manövrera i luften. Glidflygande myror tas upp här eftersom de utgör ett unikum då de är de enda kända insekterna som kan glidflyga utan vingar och enda djuren som glidflyger baklänges. Deras glidflygningsteknik har utvecklats oberoende hos en rad olika trädlevande arter av myror från grupperna Cephalotini, Pseudomyrmecinae, och Formicinae (mest inom Camponotus). Inga trädlevande myror inom Dolichoderinae eller ettermyrorna, förutom Daceton armigerum kan glidflyga. De utnyttjar förmågan när de faller ned från en gren och kan då glidflyga och styra så att de landar på trädstammen.Yanoviak, S. P., R. Dudley and M. Kaspari. 2005. Directed aerial descent in canopy ants. Nature 433: 624-626. Myrorna inom Cephalotini och Pseudomyrmecinae glidflyger baklänges medan myrorna inom Forminicae glidflyger framlänges. Spindlar (ballongflykt) - Ungdjuren hos vissa spindelarter förflyttar sig genom att låta en silkestråd häng från bakkroppen. Genom elektrostatisk repulsion och vind förflyttas djuret över stora områden. Detta utnyttjas även av adulta spindlar hos vissa mindre arter, exempelvis hos täckvävarspindlarna.
Blötdjur