Deborah Cox är den kanadensiska sångaren Deborah Coxs debutalbum, utgivet av Arista Records den 12 september 1995.
Bakgrund vänster|miniatyr|120px|År 1994 erbjöd skivbolagschefen Clive Davis Cox ett skivkontrakt efter att ha hört henne sjunga. Deborah Cox föddes och växte upp i ett fattigare, invandrartätt område i norra delarna av Toronto, Kanada, till föräldrar av afro-guyanskt påbrå. Hon visade tidigt intresse för musik och började sjunga i flera kanadensiska reklamfilmer som tolvåring. Som tonåring studerade hon vid Claude Watson School for the Arts och började tjäna pengar på att uppträda i nattklubbar i Toronto och jobba i kundtjänst vid Rogers Cablesystems. Cox träffade sin framtida make och manager Lascelles Stephens 1989 och de började arbeta på flera demolåtar. De skickade några av dessa till alla stora skivbolag i Kanada men fick avslag då många av dem redan hade en R&B-sångare eller inte var intresserade av ge ut musik i genren. I en intervju år 2020 med Andrea Warner från CBC.ca sa Cox:
"Det fanns ingen infrastruktur för att ta musiken till nästa nivå. De flesta artister som redan hade skivkontrakt gjorde inte vad jag och Lascelles gjorde. Det tog lång tid innan musikindustrin kom ikapp och att det blev som det är nu. [...] Det fanns inget stöd I Kanada för soulmusik."
År 1994 flyttade Cox och Stephens till Los Angeles och Cox arbetade samtidigt som bakgrundssångare till Celine Dion. Samma år hörde Clive Davis, skivbolagschef för det amerikanska bolaget Arista Records, demoversionen av "Where Do We Go from Here" som Cox och Stephens skrivit och producerat i Stephens lägenhet i Toronto. Davis hade dessförinnan startat karriärer åt Coxs musikaliska förebilder Whitney Houston och Toni Braxton. Davis imponerades av Coxs demo och bokade in en audition med henne där hon sjöng a capella. Efter att ha hört henne sjunga skrev han ett skivkontrakt med henne på plats.
Komposition och låtar
Innehållet på Deborah Cox har beskrivits av webbplatsen Soul Bounce som en blandning dramatiska och sentimentala ballader gjorda för att visa hennes "välutvecklade" ton och hennes förmåga att leverera djup tillsammans med högre tonarter. "Sentimental" var en av tre låtar som Cox hjälpte till att skriva till albumet. Ytterligare låttext skapades av Colin Wolf och Austin som också skötte produktionen. Låttexten beskriver framförarens ånger och längtan efter en avslutad kärleksrelation. "Sentimental" är en återhållsam komposition i medelsnabbt tempo. Den är en pop- och funk-låt med tydliga influenser av jazz. Den har även beats influerade av genren hiphop. "I'm Your Natural Woman" gav prov på Coxs röstomfång och har jämförts med musik utgiven av Whitney Houston.
Coxs vassa och självsäkra framförande av "Call Me" gjorde att låten jämfördes med Toni Braxtons musik. "It Could've Been You" skrevs av Cox och Stephens. Produktionen innehåller horn. "Just Be Good to Me" är en cover på The S.O.S Bands låt från 1983 som webbplatsen Soul Bounce beskrev som "respektingivande". "Where Do We Go from Here" beskrevs av CBC.ca som ett "perfekt prov" på Coxs sångröst.
Lansering och marknadsföring I augusti 1995 anordnade Arista en PR-kampanj där Cox introducerades för radiostationer i Los Angeles, New York, Dallas Chicago och Washington D.C.
Singlar "Sentimental" gavs ut som Coxs debutsingel i september 1995. "Who Do U Love" blev den framgångsrikaste singeln från albumet. Den nådde andraplatsen i Nya Zeeland där den mottog ett platinacertifikat och topp-tjugo på singellistorna i Australien, Kanada och USA. Dansremixen av låten blev Coxs första listetta på amerikanska Billboard-listan Hot Dance Club Play.
Mottagande
Deborah Cox mottogs väl av musikkritiker. Stephen Thomas Erlewine från AllMusic var mestadels positiv till albumet som han tyckte hade "oklanderligt" innehåll och kunde jämföras med Whitney Houston eller Mariah Careys musikaliska stil. Erlewine var dock mindre imponerad till en del av materialet på albumet: "Tyvärr håller alla låtar inte samma standard. Som så många andra sångare i genren är Deborah Cox bara så bra som sitt material och här är det lite ojämnt. Hon skiner på hiten 'Sentimental' och flera andra spår, däribland 'Never Gonna Break My Heart Again' och den poppiga 'Who Do U Love' men nästan hälften av albumet består av oskiljbart material." Han avslutade recensionen: "Trots detta antyder detta album att Cox har potential att bli en superstjärna."
Arv och kulturellt inflytande höger|miniatyr|120px|Cox på bild från år 2011. Deborah Cox blev ett banbrytande album efter utgivningen och Cox har blivit erkänd för att ha satt R&B-genren på den Kanadensiska kartan. I landet har hon fått titeln "Queen of R&B" och hennes verk har öppnat dörren för andra afrokanadensiska sångare att följa i hennes fotspår. Vid albumets utgivning under mitten av 1990-talet fanns det ingen plats för R&B-utövare i Kanada, och skivbolagen i landet ville ogärna stödja genren. Att vara en pionjär var stundtals pressande då Cox kände att hon var representant för alla afrokanadensare och ville att hennes album skulle bli "träffsäkert". I en intervju från år 2020 med CBC.ca sa Cox: "Det finns mycket ensamhet. Det finns också mycket osäkerhet, för är man en pionjär så vet man inte riktigt vart vägen leder. Man vet inte hur långt man kommer och det finns ingen som hurrar på utanför 'bubblan'. Man har inget perspektiv förrän det är flera decennier senare och folk minns tillbaka." Originalcitat 1: "But they didn't have the infrastructure to be able to take it to the next level. Some of the people that they had already signed were not doing what Lascelles [Stephens, Cox's then songwriting partner and high-school sweetheart] and I were doing. It took a long time for the industry to really catch up and create an infrastructure that you have right now. It's amazing. It's just taken over and has just made an amazing mark, and created so many incredible, iconic artists. But there was just no support system [in Canada] at the time for soul music." Originalcitat 2: "There's a lot of loneliness," Cox says. "I think there's a lot of unsurety, too, because as a pioneer, you just don't know the inroads you're making. You don't know how far you're actually going and there's no one there to cheer you on really outside of your own bubble. You don't really have any perspective, you just know what it's like when it's done and it's decades later and people remember." Originalcitat 3: "I had no idea if I was even going to be accepted in the music world. I wasn't sure — there were a lot of uncertainties at the time. I just knew that I wanted to make a mark, make an impact. I wanted my music to influence and be inspirational." I samma intervju berättade Cox att hon ville att hennes debutalbum skulle vara "tidlöst". Om innehållet på albumet ansåg hon att det kunde få en ny innebörd i en ny kontext med problem från 2020-talet som exempelvis Black Lives Matter-rörelsen, polisbrutalitet, den växande fascismen och Covid-19-pandemin. Om albumets arv var Cox stolt och sa:
Enligt Classic Rock History var Cox en av Kanadas största R&B-utövare år 2022. Debutalbumets framgångar banade vägen för fortsatta framgångsrika utgivningar, däribland albumen One Wish (1998) och The Morning After (2002) och en rad hitlåtar som "Things Just Ain't the Same" (1996), "Nobody's Supposed to Be Here" (1998) och "We Can't Be Friends" (1999). B̈åde Deborah Cox och One Wish betraktas som "albumklassiker". För sina verk har Cox vunnit flera priser fram till år 2022, däribland en Grammy Award, en Soul Train Music Award, samt fyra Juno Awards. År 2020 mottog Cox en Entertainer Icon Award vid prisceremonin Black Music Honors för att ha "influerat och bidragit betydande till den afroamerikanska kulturen och amerikansk musik ur ett globalt perspektiv".
Låtlista
Medverkande Information hämtad från Barnes & Noble och Discogs
Musiker
Deborah Cox – albumartist, sång Kenneth "Babyface" Edmonds – keyboards Ada Dyer – bakgrundssång Audrey Wheeler – bakgrundssång Michael Thompson – gitarr Val Young – bakgrundssång Keith Thomas – synt, bas Keith Andes – keyboards Dallas Austin – multi-instrument Darryl Brundidge – keyboards Keith Crouch – slagverk, keyboards Valerie Davis – bakgrundssång Sherree Ford-Payne – bakgrundssång Dean Gant – synt Ronnie Garrett – bas Ben Garrison – trummor Mark Hammond – trummor Vincent Herbert – trummor Debra Killings – bakgrundssång Alvin Parker – orgel Scherrie Payne – bakgrundssång Bob Robinson – keyboards Rick Sheppard – synt Daryl Simmons – trummor, keyboards John Jubu Smith – gitarr Vance Taylor – piano Colin Wolfe – bas Derrick Edmondson – saxofon Lisa Bernard – bakgrundssång Tann Simmons – bakgrundssång Sam Simms – bas Tim Kelly – trummor
Ljudtekniker
Clive Davis – chefsproducent Deborah Cox – låtskrivare Dallas Austin – producent, låtskrivare Vassal Benford – producent, låtskrivare Larry "Rock" Campbell – producent, låtskrivare Daryl Simmons – producent, låtskrivare Keith Crouch – producent, låtskrivare Lascelles Stephens – låtskrivare Vincent Herbert – låtskrivare, producent Keith Thomas – producent Tim & Bob – producent Babyface – låtskrivare, producent Keith Andes – producent David Morales – producent
Albumomslag och design
Christopher Stern – kreativ ledning Edna Collison – arbetsledning Garry Kief – arbetsledning Steve Wax – arbetsledning Stiletto Entertainment – arbetsledning Neeko – hårstylist Rudy Calvo – make-up artist Ari Harris – stylist Alberto Tolot – fotograf
Topplistor Topplista (1995)Högsta listplaceringKanada RPM Top 100 Albums/CDs52USA Billboard 200102USA Top R&B/Hip-Hop Albums (Billboard)25
Certifikat LandCertifikatFörsäljning/upptryckta ex.Kanada (CRIA)Platina100 000× (fram till augusti 1998)USA (RIAA)Guld293 000× (fram till augusti 1998)×siffror baserade på försäljning^siffror baserade på certifikat Referenser Noter
Tryckta källor
Kategori:Musikalbum 1995 Kategori:Kanadensiska debutalbum Kategori:Album av Deborah Cox