Den slovenska litteraturen tar sin början med Freisingfragmenten från cirka år 1000 e.Kr. De första böckerna på slovenska trycktes 1550.
Medeltiden 50px 50px
Under medeltiden 500–1500 e.Kr. är de mest kända handskrifterna Freisingfragmenten (skrivna efter 972 e.Kr, senast 1039 e.Kr.), Klagenfurt-handskriften, Stična-handskriften (1428), Castelmonte-handskriften och Čedad-handskriften.
Freisingfragmenten (Slovenska Brižinski spomeniki) är det äldsta bevarade exemplet på skriven slovenska och den äldsta slaviska texten skriven med latinskt alfabet. Namnet härleds från Freising i Tyskland, där manuskriptet som texterna var en del av hittades. Troligtvis skrevs texterna, som är av kyrklig natur, efter 972, dock senast 1039 e.Kr.
Klagenfurt-handskriften (eller Rateče-handskriften) är den näst äldsta bevarade slovenska skriften från medeltiden. Handskriften har två olika namn, Klagenfurt efter var de förvaras och Rateče, där man tror att de en gång nedtecknades. Troligtvis skrevs handskriften mellan 1362 och 1390 e.Kr. och består av ett pergamentblad med två nedskrivna böner (Fader vår på sju rader och Ave Maria på tre rader) och den Apostoliska trosbekännelsen på tolv rader.
Stična-handskriften (eller Ljubljana-handskriften) är inskrivna i en kodex på latin och de skrevs 1428 e.Kr. De slovenska delarna sträcker sig över de fem sista sidorna och utgörs av två versioner av allmän botgöring, början av en påsksång, ett par termer på både latin och slovenska, en text om den Heliga Anden och Jungfru Maria samt bönen Salve Regina. I övrigt förekommer det kommentarer på slovenska i den latinska texten på ett par ställen. De första två texterna skrevs av en okänd cisterciensermunk av tjeckiskt ursprung och de två andra texterna tros vara skrivna av dennes student. Handskriften upptäcktes i Krains Akademiska Bibliotek i Ljubljana vid mitten av 1800-talet och förvaras idag i NUK (Narodna in Univerzitetna Knjižnica) i Ljubljana.
Čedad-handskriften (eller: Černjeja/Černjeva-handskriften) (italienska: Manoscritto di Cergneu) förvaras i det arkeologiska museet i Cividale i Italien och de skrevs runt 1497. Skriften består av 16 blad som redogör för medlemmar och besökare till Santa Mariakyrkan i Cergneu/Černjej och deras gåvolöften. I början är all text på latin och den lokala italienska dialekten, men mot slutet av första halvan av boken finns en notis på latin som klargör att notarien Johannes Vegle kommer att börja översätta de latinska uppgifterna till slovenska. Totalt är ungefär hälften av de införda uppgifterna på slovenska och trots att det rör sig om en kyrkas bokföring är texterna relevanta då de bidrar med orts- och personnamn på slovenska och dess inflytande på Venetianska under 1400- och 1500-talen.
Folkdiktningen Till folkdiktningen hör berättelserna om Kralj Matjaž, Pegam och Lambergar, Peter Klepec, Rošlin och Verjanko, Den sköna Vida och Janček Ježek.
Den protestantiska reformationen
Under den protestantiska reformationen var de viktigaste författarna Primož Trubar (1508–1586), Jurij Dalmatin (1547–1589), Adam Bohorič (1520–1598) och Sebastijan Krelj (1538–1567).
Primož Trubar skrev de första två slovenska böckerna som någonsin tryckts. De heter Catechismus och Abecedarium. I Catechismus används för första gången ordet slovenci (slovener) i skrift. Detta är en mycket viktig händelse i slovensk kultur och litteratur. Primož Trubars anses vara den första författaren som skrivit om det slovenska folket som en egen nation och som låtit idén födas att de är unika. Många anser att Primož Trubars texter är de första originella slovenska poesi, prosa och filosofiska tankar som någonsin tryckts. Primož Trubar var katolik innan han blev inspirerad av Martin Luthers protestantiska reformer liksom många andra viktiga slovenska författare.
Jurij Dalmatin var den första som översatte bibeln från latin till slovenska. Det protestantiska budskapet om att alla ska kunna läsa bibeln på sitt eget språk gynnade det slovenska språket och påverkade det på ett mycket positivt sätt.
Adam Bohorič skrev den första slovenska grammatiken. Den första slovenskt översatta bibeln och den första slovenska grammatiken publicerades 1584.
1600- och 1700-talets litteratur dominerades av folklig och religiös poesi, men det var även början av slovensk drama.
Motreformationen 50px|höger|Tomaž Hren
Den mest betydande motreformatorn i Slovenien var Tomaž Hren (1560–1630). Tomaž Hren var katolsk biskop i Ljubljana, men han växte upp i en protestantisk familj. 1573 gick han i skola hos Jesuiterna i Graz och 1588 blev han prästvigd. Biskop i Ljubljana blev han 1597 och 1599 fick han den positionen godkänd av Vatikanen. Mellan 1600 och 1603 ledde han förstörelsen av protestantisk litteratur med bokbål och tryckte ner protestantismen, men han bevarade Dalmatins bibel och fick tillstånd från påven att använda den och på så sätt bevarade han en del av den slovenska och protestantiska litterära och lingvistiska traditionen.
Barocken 50px
Under barocken var de mest betydande författarna Romuald Štandreški/Lovrenc Marušič (1676–1748), Janez Svetokriški (1648–1714) och Janez Vajkard Valvasor (1641–1693).
Janez Vajkard Valvasor föddes 1641 i Ljubljana och dog 1693 i Krško. Valvasor var baron och mångsysslare, bland annat skrev han flera böcker, deltog i krig och blev en av dem som först beskrev det ursprungliga Karstområdet i västra Slovenien. Just hans arbete med att beskriva Cerknicasjöns hydrologi fick honom invald i English Royal Society. Hans mest kända verk är Slava vojvodine Krajnske, som är en presentation av Hertigdömet Krain, rik på illustrationer och beskrivningar. Verket är som ett uppslagsverk med beskrivningar av naturen, traditioner, folksagor, historia och topografi av regionen. Valvasor anses också vara den som först skrivit om vampyrism efter att han skrivit ner legenden om Jure Grando i Istrien.
Upplysningen 50px 55px 65px
Under upplysningstiden var de främsta författarna Marko Pohlin (1735–1801), Jurij Japelj (1744–1807), Valentin Vodnik (1758–1819) och Anton Tomaž Linhart (1756–1795).
Marko Pohlin var filosof och augustinsk munk. År 1768 kom hans Kraynska grammatika (Krainsk grammatik) på tyska. I förordet uppmanade Pohlin sina landsmän att inte skämmas för sitt modersmål. Denna bok var ursprungligen endast avsedd för invånarna i Krain men kom att få betydelse för slovener i allmänhet. Boken blev en vändpunkt i två avseenden: för det första uppmuntrade den en större förtrogenhet vid användningen av slovenska språket och för det andra använde den språket för att förena de slovensktalande invånarna i Krain mot de tysktalande grannarna. Denna grammatik anses vara startskottet för det slovenska moderna nationella uppvaknandet. På 1770- och 1780-talen kom ett antal sekulära publikationer i dess följd: grammatiker, ordlistor, diktsamlingar, skolböcker, populära folksånger, översättningar av Bibeln, lagar och annat, vilket var av stor betydelse eftersom det tidigare nästan endast hade publicerats religiösa verk på slovenska, om man undantar den folkliga litteraturen. Denna omvälvning skedde inom en liten krets utan något program förutom att man ville höja ett folkspråks status. Pohlin som hade en estetisk och konservativ hållning drog till sig unga patrioter som Janez Damascen Dev (1732–1786). Dev var redaktör för diktsamlingarna Pisanice od lepeh umetnost (En samling av fin litteratur) som kom mellan åren 1779 och 1781. Samlingarna innehöll olika stilar: barock, rokoko och förromantisk stil. Dev skrev själv över 40 dikter i barock och förromantisk stil. Han anses vara den slovenska konstpoesins fader.A Slovene History av Peter Štih, Vasko Simoniti, Peter Vodopivec sid. 257 - 259Luthar Oto (red.) (2008) The Land Between. A history of Slovenia. Frankfurt am Main: Peter Lang sid. 244Lutar Ivanc, Aleksandra (red.) Album slovenskih književnikov, Mladinska knjiga, Ljubljana: 2006 sid. 18, 19
1830–1849 60px 60px 50px 55px 50px 50px
Under perioden 1830–1849 var de mest betydande författarna Matija Čop (1797–1835), Jovan Vesel Koseski (1798–1884), France Prešeren (1800–1849), Anton Martin Slomšek (1800–1862), Stanko Vraz (1810–1851), Fanny Hausmann (1818–1853), Josipina Turnograjska (1833–1854), Luiza Pesjak (1828–1898) och Janez Nepomuk Primic (1785–1823).
Denna period kännetecknas av att den slovenska nationella rörelsen mest var en lingvistisk och kulturell företeelse som ännu inte hade fått en politisk agenda. Runt lingvisten Matija Čop och France Prešeren fanns en grupp som ville höja det slovenska språket till en högre nivå och en subtilare nyansrikedom. De trodde att "hög" litteratur, till motsats från den rådande bonde-orienterade litteraturen, var det ultimata kriteriet för en nations mognad och att den var grundläggande för dess existens. De trodde även att en välutvecklad kultur skulle tillåta medelklassen att engagera sig i den slovenska nationella rörelsen. Detta ledde till att man beslöt sig för att publicera slovensk litteratur i Krajnska čbelica med Miha Kastelic (1796–1868) som redaktör och med bidrag av bland andra France Prešeren, Matija Čop och Andrej Smole (1800–1840). Den var en periodisk publikation som utkom 1830, 1831, 1832, 1833, 1834 (det som skrevs 1834 kom ut 1848). Anledningen till att det inte kom ut något nummer 1834 utan att det först kom efter maktskiftet 1848 var den hårda censuren som rådde. Samma öde drabbade även ett flertal slovenska tidningar.Luthar Oto (red.) (2008) The Land Between. A history of Slovenia. sid. 273-279A Slovene History av Peter Štih, Vasko Simoniti, Peter Vodopivec sid. 278-281Lutar Ivanc, Aleksandra (red.) Album slovenskih književnikov, Mladinska knjiga, Ljubljana: 2006 sid. 27
1849–1899 50px 50px 55px 50px 45px 50px 50px 50px 50px 40px 50px 50px 40px
Under perioden 1849–1899 var de mest betydande författarna Janez Trdina (1830–1905), Fran Levstik (1831–1887), Simon Jenko (1835–1869), Josip Jurčič (1844–1881), Josip Stritar (1836–1923), Janko Kersnik (1852–1897) Simon Gregorčič (1844–1906) Anton Aškerc (1856–1912), Ivan Tavčar (1851–1923), Zofka Kveder (1878–1926), Pavlina Pajk (1854–1901), Fran Govekar (1871–1949) och Fran Erjavec (1834–1887).
Simon Gregorčič, katolsk präst och poet, föddes 1844 i Vrsno nära Kobarid. Han studerade i Gorica. Efter att han prästvigts 1867 var han kyrkoherde i Kobarid 1868–1873. Han förflyttades 1873 till Rihemberg (nuvarande Branik) i Vipava, och 1882 till Gradišče pri Prvačini. 1903 drog han sig tillbaka och flyttade till Gorica, där han avled 1906. Hans första diktsamling "Poezije" kom ut 1882. Den följdes av ytterligare tre diktsamlingar, varav den sista kom ut postumt. Simon Gregorčič är kanske främst känd för sina postromantiska dikter, naturromantiska och patriotiska. En av hans mest kända dikter är ”Soči”, som är en hyllning till floden Soča. Han har även skrivit kärleksdikter. Sammanlagt har han skrivit omkring 500 dikter, av vilka många har blivit tonsatta. Han blev mycket populär som poet och fick smeknamnet "Goriškas näktergal".
Fran Levstik anses vara en känd och uppskattad slovensk författare, poet och kritiker. Han föddes den 23 september 1831 och dog den 16 november 1887. Levstik anses ha lagt grunden för den slovenska litteraturen. Detta med hjälp av sin essä Od Litije do Cateža (Från Litija till Catež). Kampen för de nationella rättigheterna var mycket viktig för Levstik och han deltog aktivt i den. Han är också känd för sina språkvetenskapliga diskussioner. En av hans mest kända och troligen mest älskade böcker är Martin Krpan z Vrha (Martin Krpan från Vrh). Han skrev också poesi, där det centrala temat oftast var kärlek. Han dog 56 år gammal, i den slovenska huvudstaden Ljubljana. När han levde lyckades han ha ett bra inflytande på den framtida generationens slovenska författare som också kämpade för de slovenska nationella rättigheterna.
Sekelskiftsperioden 1899–1918 50px 50px 55px 60px 55px 50px 50px