Slaget vid Lund var ett fältslag som utkämpades den 4 december (g.s.) 1676 norr om Lund i Skåne under det Skånska kriget. Slaget stod mellan en svensk armé under kung Karl XI och en dansk armé under kung Kristian V.
Slaget hör till de mest uppmärksammade drabbningarna i Nordens historia och har ofta framhållits som ett av de blodigaste fältslagen på svensk mark. Trots att den svenska armén var numerärt underlägsen, slutade striden med svensk seger. Slaget har därför tillmätts stor betydelse i den militära och politiska utvecklingen under kriget, även om det inte blev omedelbart avgörande för krigets utgång.
Bakgrunden till slaget var den danska invasionen av Skåne under sommaren 1676 och den svenska krigsmaktens försök att återvinna kontrollen över landskapet. Under hösten 1676 hade den svenska armén försvagats svårt av sjukdomar, köld, hunger och försörjningssvårigheter, medan den danska armén hade en starkare utgångsställning i Skåne. För Karl XI framstod ett återtåg norrut som förenat med stora risker, eftersom det kunde ge Danmark möjlighet att befästa sin ställning ytterligare. När Kävlingeån frös till i början av december öppnades en möjlighet för ett svenskt anfall. Den svenska stridsplanen gick ut på att under morgonen den 4 december gå över ån, rycka fram mot Lundaslätten norr om Lund och där söka tvinga fram en avgörande drabbning.
Striden utvecklades i flera skeden under dagen. Inledningsvis säkrade svenska förtrupper viktiga höjdpartier, varefter den svenska högerflygeln under Karl XI vann framgång mot den danska vänsterflygeln och drev den tillbaka mot Kävlingeån. Samtidigt pressades den svenska centern och vänsterflygeln hårt i striderna kring Vallkärra och norr om Lund, där danskarna länge hade övertaget och de svenska förbanden tvingades falla tillbaka. Under eftermiddagen återvände Karl XI med delar av den svenska högerflygeln från förföljelsen i norr och kunde åter ingripa i huvudstriden. Detta bidrog till att de svenska förbanden återtog initiativet, förenade sina splittrade delar och till sist bröt den danska huvudstyrkans motstånd.
Förlustsiffrorna efter slaget är omstridda, men det står klart att båda arméerna led mycket svåra förluster. Äldre uppgifter om omkring 8 000 och 9 000 döda har senare ifrågasatts, bland annat därför att samtida beräkningar kan ha omfattat även personer som avlidit i fältlägren före och efter själva slaget. Oavsett de exakta talen kom slaget tidigt att inta en särställning i historieskrivningen som ett uttryck för skånska krigets brutalitet och för Karl XI:s ledarskap. I eftervärlden har slaget uppmärksammats genom forskning, arkeologiska undersökningar, konstnärliga skildringar och olika minnesmärken och guidade turer i landskapet kring Lund.
Bakgrund Skånes läge mellan Danmark och Sverige gav landskapet stor strategisk betydelse i den långvariga maktkampen i Norden. För Danmark var Skåne ett viktigt uppmarschområde vid anfall mot Sverige, medan svensk politik syftade till att hindra danskarna från att använda landskapet som bas och i stället göra det till en skyddszon mot angrepp söderifrån. Redan under 1400-, 1500- och det tidiga 1600-talet följdes danska anfall mot det svenska rikets kärnområden av svenska moträder mot Halland, Blekinge och Skåne, som tillsammans bildade Skåneland. Samtidigt ökade Östersjöns ekonomiska betydelse, vilket gjorde kontrollen över havet och sunden allt viktigare.
Under den tidiga delen av denna rivalitet var Danmark-Norge i regel den starkare parten. Riket stöddes av sin flotta, kontrollen över Öresund och dess värdefulla tull samt sitt gynnsamma läge från Köpenhamn, medan Sverige länge endast förfogade över en smal kuststräcka mot Västerhavet vid Göta älvs mynning. Varken Nordiska sjuårskriget eller Kalmarkriget förändrade den grundläggande maktbalansen. Först genom Danmarks misslyckade insats i Trettioåriga kriget, Sveriges militära uppgång och de svenska framgångarna i Torstensonska kriget skedde ett avgörande skifte. I freden i Brömsebro tvingades Danmark bland annat avstå Halland samt Jämtland, Härjedalen och Gotland, och efter westfaliska freden 1648 stod Sverige som den starkare makten i Norden. Danmarks ställning försvagades ytterligare genom Karl X Gustavs fälttåg 1657–1658. Tåget över Bält och freden i Roskilde innebar att Danmark förlorade alla sina landskap öster om Öresund. Den svenska expansionen hejdades visserligen genom motståndet vid Köpenhamn, Karl X Gustavs död och nederländskt ingripande, men efter 1660 försökte Sverige främst befästa sina erövringar, medan Danmark väntade på revansch. En särskilt känslig fråga var Sveriges stöd till hertigdömet Holstein-Gottorp, som hotade Danmarks södra gräns. Därmed kvarstod förutsättningarna för ett nytt dansk-svenskt krig.
Skånska kriget
miniatyr|Slaget vid Halmstad. Målning av Johann Philip Lemke. Tillfället kom 1675. Sverige framstod ännu som stormakt, men dess ekonomi var pressad och riket var beroende av subsidier och allianser. När Frankrike drogs in i kriget med Nederländerna (1672–1678) knöts Sverige till den franska sidan, medan Danmark anslöt sig till dess motståndare. Den svenska inmarschen i Brandenburg och nederlaget i slaget vid Fehrbellin skadade Sveriges anseende och stärkte de danska förhoppningarna om revansch. Samtidigt visade sig svenska flottan vara oförberedd och besegrades av den dansk-holländska flottan vid Bornholm och Ölands södra udde. Därmed förlorade Sverige herraväldet till sjöss och Danmark kunde föra kriget till Skåne. Den danska invasionen inleddes i slutet av juni 1676. Efter ett vilseledande företag mot Ystad den 28 juni gick 15 000 danska soldater under fältmarskalk Johan Adolf av Holstein-Plön den 29 juni i land vid Råå utan motstånd, följda av kavalleriet och Danmarks kung Kristian V. Invasionen gav snabba resultat. Helsingborg föll och blev en viktig bas för trupptransporter, och Landskrona intogs kort därefter trots att fästningen var stark. För Sverige innebar förlusten av Landskrona ett svårt bakslag i västra Skåne.
Sveriges kung Karl XI försökte samtidigt bevara handlingsfriheten genom återtåg och lokala motdrag. Vid Torsebro genomförde han ett uppmärksammat anfall över Helge å, men detta förändrade inte läget. Malmö sattes under dansk bevakning, och när Kristianstad stormades i augusti, sedan sommarens torka försvagat de naturliga hindren, låg nästan hela Skåneland utom Malmö i dansk hand. Ändå blev utvecklingen inte ett obrutet danskt segertåg. Den 17 augusti besegrade Karl XI en mindre dansk styrka under Jakob Duncan i slaget vid Halmstad, vid byn Fyllebro utanför Halmstad. Segern stärkte den svenska moralen och visade att kriget på land ännu kunde vändas. Den svenska armén tog sedan ställning bakom ån Viskan i norra Halland. Danskarna valde dock inte anfalla denna och bestämde sig för att gå i vinterkvarter. Efter dispyter med fältmarskalk Holstein-Plön valde Kristian V att utnämna general Carl von Arenstorff till ny överbefälhavare för den danska armén i Skåne. Samtidigt drabbades landskapet hårt av plundring, förstörda förråd och skärmytslingar från båda sidor.
Efter segern vid Fyllebro började Karl XI bygga upp en ny fältarmé för återtåget in i Skåne. Läget var dock fortfarande svårt: Danmark behärskade Skåne, Blekinge och Gotland, havet kontrollerades av fienden och den enda säkra svenska stödjepunkten i landskapet var Malmö. Under hösten samlades därför svenska förband i Småland och Halland, och vid mönstringen i Hamneda i oktober hade Karl XI en armé på omkring 16 000–17 000 man. Kungen var formellt högste befälhavare, men det var fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt som i stor utsträckning ledde manövrerna och organiserade arméns framryckning till området mellan Stora Harrie och Örtofta norr om Lund. Den danska ledningen felbedömde länge den svenska uppmarschen och tvingades först sent reagera. Den danska strategin utgick från att Karl XI skulle marschera söderut mot Malmö öster om Söderåsen, men han valde i stället den äldre vägen västerifrån. Marschen var svår, med brist på mat och stora påfrestningar på både soldater och lokalbefolkning, men svenskarna lyckades ta sig över Rönne å vid Kvidinge i slutet av oktober. I början av november slog armén läger vid Bårslöv utanför Helsingborg, där regn, dålig hygien och svåra försörjningsproblem ledde till att särskilt dysenteri spreds. Lägret blev senare känt som "Lortlägret". Situationen förvärrades av att lokala friskyttar och snapphanar hotade förbindelserna. Karl XI insåg därför att armén inte kunde ligga kvar, och i november började båda härarna röra sig mot Kävlingeån.
Upptakten till slaget Arméernas vinterkvarter miniatyr|stående|De svenska och danska arméerna separerades av Kävlingeån (även kallat Lödde å) under hösten 1676. Flygbild från 2014. Båda arméerna slog vinterkvarter på var sin sida om den isbelagda Kävlingeån. Så länge ån inte bar var ett större anfall svårt, vilket skapade ett strategiskt dödläge. På dansk sida tycks man ha räknat med att årets operationer i stort sett var avslutade, men för svenskarna var läget mer pressat eftersom Malmö ännu var den enda större svenska stödjepunkten i Skåne. Den svenska fältarmén och Malmö var därför beroende av varandra: om Karl XI drog sig tillbaka kunde Kristian V belägra staden. Samtidigt var den svenska armén hårt nedbruten av regn, kyla, hunger och sjukdomar, och dess styrka synes under hösten ha sjunkit från omkring 12 000 till knappt 8 000 stridsdugliga soldater utan några avgörande förluster i strid. Båda lägren rymde dessutom långt fler än soldater. Det danska härlägret var i praktiken en tillfällig stad, där tusentals soldater levde tillsammans med kanslipersonal, hovfolk, köpmän, marketenterskor, kringresande försäljare, flyktingar, hantlangare, prostituerade och andra civila. Det danska lägret kan sammantaget ha omfattat uppemot 17 000 människor.
Det danska lägret anlades den 10 november vid byn Skälshög strax söder om Svenstorps slott, med god överblick över vägarna mot Lund och Malmö samt över Kävlingeån och omgivande vattentillgångar. Högkvarteret låg vid Skälshög, kungen på Svenstorp, och förposter sattes ut i byarna runt omkring. Lägret byggdes för längre bruk: tält restes i ordnade rader, en huvudväg löpte genom området, regementen och bataljoner hade särskilda ytor och officerarna fick rymligare inkvarteringar. Byggmaterial hämtades från omgivande byar; bland annat revs Håstad för att ge material. Uppställningen följde slagordningen, med kavalleri på lägrets flyglar och infanteri i mitten, och omfattade tusentals soldater, omkring 10 000 hästar, artilleri, förrådsvagnar, kreatursdrift och ett stort följe. Det svenska lägret anlades vid Lilla Harrie efter marschen från Stora Harrie, i två linjer norr om vägen mellan Örtofta och Kävlinge, med flankstöd mot Braån. Karl XI hade sitt högkvarter i gården Benstorp utanför Lilla Harrie. Den svenska ställningen var sämre än den danska: marken blev snabbt gyttjig, lägret var mer ett provisoriskt novemberläger än en verklig vinterställning och manskapet fick söka skydd i enkla jordkulor och nedgrävda skydd. Där fanns också rikets ledning under Johan Göransson Gyllenstierna, eftersom Sverige i praktiken styrdes från Skåne under denna tid. Soldaterna var redan försvagade efter tiden i Bårslöv och sjukdomar spreds samtidigt som mathållningen var dålig.