Egentliga insekter (Insecta), även kallade äkta insekter eller bara insekter, är en klass inom leddjuren och utgör den artrikaste djurgruppen bland landdjuren. Det vetenskapliga namnet, insecta, kommer från latin och betyder “uppdelat” [i tre delar], ett översättningslån från grekiska ἔντομον, éntomon. Vetenskapen som ägnar sig åt insekter kallas för entomologi och en forskare som studerar insekter kallas för entomolog. De egentliga insekterna och klassen urinsekter (Entognatha) bildar tillsammans understammen insekter (hexapoda), även kallad sexfotingar. Det har rått, och rådde delvis fortfarande år 2021, en viss oenighet om namngivningen, därför att det har varit oklart om urinsekterna skulle räknas som en sorts insekter eller bara som med insekter ganska nära besläktade leddjur. Vi följer här artdatabankens terminologi. Eftersom de egentliga insekterna idag är många gånger fler än urinsekterna, och de två klasserna delar många egenskaper, är det ofta inte så väsentligt om urinsekter räknas bland insekterna eller inte.
Egentliga insekter har existerat i många miljoner år och av jordens år 2011 omkring 1 335 000 kända djurarter utgör de cirka 900 000.Claes Bernes (2011) Biologisk mångfald i Sverige. Monitor 22. Naturvårdsverket. . ISSN 1100-231X. De flesta är bevingade och tillhör underklassen Pterygota, men det förekommer också primitiva vinglösa insekter, underklassen Apterygota. Vikten mellan olika arter varierar från omkring 1 mikrogram till 20 gram.Ulla M Norberg. Hur fåglar blev fåglar och varför de ser så olika ut, i Jan Ekman & Arne Lundberg (1997) Fåglarnas ekologi. .
Insekternas artrikedom beror till stor del på deras förmåga att utnyttja och anpassa sig till många olika slags nischer, vilket bland annat underlättats av deras flygfärdighet, fortplantningskapacitet och deras mindre storlek. Att insekter är växelvarma gör dessutom att de inte behöver lika mycket föda som om de hade varit jämnvarma.
Anatomi Insekternas hud är täckt med ett mer eller mindre förhårdnat hudskelett (kutikula eller exoskelett) som består av kitin. Kroppen är sammansatt av tre tydligt skilda avdelningar: huvud (cephalon), mellankropp (thorax) och bakkropp (abdomen). Extremiteterna, som i antal aldrig överstiger tre par hos fullbildade insekter, men kan vara färre, genom att ett benpar förkrympt, sitter bara på mellankroppen. Sällan finns förkrympta extremiteter på bakkroppen.
miniatyr|stående|vänster|Insektsplansch ur A history of the earth and animated nature (1848). Huvudet, som består av flera sammanvuxna leder, bär antenner, munverktyg och ögon. Munverktygen utgörs av den opariga överläppen, ett par överkäkar, ett par underkäkar samt den av ett tredje par, i midlinjen sammanvuxna käkar bildade underläppen. Överläppen är ett litet kitinstycke, som upptill begränsar munöppningen och underläppens midstycke bär den så kallade tungan. Underkäkar och underläpp bär dessutom var sitt par trådlika och ledade bihang, som tjänstgör som känselorgan. Hos bitande insekter är det ofta lätt att urskilja alla mundelar medan mundelarna hos sugande insekter är mest sammanvuxna. Ögonen är antingen fasettögon eller punktögon. Ett flertal insekter har också en förlängd underkäke som kallas snabel men som inte har något med andning att göra utan används bara för att inta föda.
De flesta fullvuxna insekter är utrustade med ett eller två par vingar. De främre sitter alltid på andra leden av mellankroppen och de bakre på tredje leden. Ibland är ett eller bägge vingpar förkrympt och ibland finns inga vingar alls, till exempel hos arbetsmyror. Varje vinge består av två med varandra sammanvuxna kitinhinnor, som hålls utspända av förgrenade kitinlister.
Bakkroppen utgörs av mot varandra fritt rörliga leder som består av en ryggplåt och en bukplåt. Den tunna hud, som förenar dessa plåtar, bildar ett instjälpt veck. Denna anordning möjliggör pumpande andningsrörelser genom bakkroppens rytmiska förlängning och förkortning samt tillåter en stundom enorm utvidgning av bakkroppen vid upptagandet av en större mängd föda samt vid äggstockarnas ansvällning under mognaden av äggen. Bakkroppens sista leder bär ofta olika bihang, som ledade analspröt, griporgan, kopulationsorgan och äggläggningsrör. I baktarmens yttersta del finns ofta stinkkörtlar, ur vilka insekten till sitt försvar avsöndrar illaluktande och svidande vätskor.
Andningsorgan Insekter nyttjar generellt inte aktiv andningTom Turpin, Agricultural Communication Coulms 23 januari 2003 utan låter luften gå in och ut passivt genom öppningar på kroppen. Det finns olika andningssystem bland insekter. Ett kallas för trakéer och består av rörformiga gångar som fylls med luft. Ett annat system kallas för boklungor och består av ihåliga blodfyllda lameller som ligger parallellt, som sidorna i en bok. Mellan dessa lameller finns luft så att gasutbytet kan ske mellan luften och blodet. Merparten av insekterna har muskler som kan stänga andningshålen för att minska luftinflödet. Som beskrivet ovan kan vissa insekter utvidga bakkroppen för att öka lufttillflödet i kroppen. Hos vissa i vattenlevande insektslarver saknas andhål, och i detta fall finns ofta blad- eller trådlika så kallade trakégälar på bakkroppens sidor, genom vilka det i vattnet lösta syret kan upptas genom diffusion.
Eftersom insekter inte har ett aktivt andningsorgan har de inte heller någon näsa.
Till följd av andningsorganens vidsträckta utbredning i alla delar av kroppen är utvecklade anordningar för blodcirkulationen onödiga. Blodkärlssystemet utgörs bara av ett enda, längs kroppens ryggsida genom muskelknippen fäst i flera kamrar avdelad, pulserande ryggkärl, som driver den färglösa blodvätskan framåt, till närheten av huvudet. Där hör blodbanorna upp och blodet sprider sig fritt i mellanrummen mellan kroppens organ.
I nära samband med andningsorganen står ett för insekterna särskilt organ, den så kallade fettkroppen. Den består av massvis samlade fettceller, mellan vilka ytterst talrika och fina trakégrenar intränger. Fettkroppen tjänstgör huvudsakligen som näringsmagasin.
Nervsystemet mini|Insekternas nervsystemA - termitB - dykareC - fluga1 - övre svalgganglion2 - undre svalgganglion3 - nervknut Nervsystemet utgörs, som hos andra leddjur, av en bukgangliekedja samt en i huvudet belägen nervsvalgring, bestående av ett övre och ett undre svalgganglion, båda förenade med en kort nervsträng (kommissur) på vardera sidan om munnen. Bukgangliekedjan består av ett antal (högst 11) med dubbla nervsträngar förenade nervknutar. Av dessa är dock hos fullbildade insekter flera sammansmälta med varandra, och hos en del arter är de till och med förenade till en enda i mellankroppen belägen gangliemassa, till exempel hos flugorna. Utom nämnda nervsystem finns hos insekterna ett annat, det så kallade sympatiska nervsystemet, som utgörs av smärre, pariga eller opariga ganglier, förenade med längsgående nervsträngar och stående i samband med dels övre svalggangliet, dels med bukgangliekedjan.
Sinnesorgan Av insekternas sinnesorgan har de två slagen ögon ovan omnämnts. Hörsel låter sig påvisas hos många insekter. Det finns till exempel om trumhinnor erinrande inrättningar hos vissa insekter, bland annat på vardera sidan om första bakkroppsleden hos gräshoppor, i övre delen av de främsta skenbenen hos vårtbitare och syrsor, men likheten med de högre djurens hörselorgan är bara ytlig. Detsamma kan sägas om antennerna, som också ansetts delvis vara hörselorgan. Det ser snarare ut som om hela kroppsytan hos insekterna skulle vara ljuduppfångande och genom sina vibrationer påverka de i huden i borst, stift eller i andra bildningar ändande nerverna. Som speciella känselorgan är palper och antenner att betrakta, och de senare är med ganska stor visshet även säte för luktsinnet.
Fortplantningsorgan De flesta insekter har inre befruktning, men det finns även insekter som har yttre befruktning.
Anatomisk bild miniatyr|vänster|A- Huvud, B- Mellankropp, C- Bakkropp 1. antenner 2. nedre punktöga (ocellus) 3. övre punktögon (ocelli) 4. fasettöga 5. hjärna (cerebralganglier) 6. prothorax 7. ryggkärlets främre del ("aorta") 8. trakéer 9. mesothorax 10. metathorax 11. främre vinge 12. bakre vinge 13. mellantarm 14. ryggkärlets bakre muskulära del ("hjärta") 15. äggstockar 16. baktarm (ileum och rectum)17. anus 18. äggledare 19. bukgangliekedjans bakkroppsdel 20. malpighiska kärl 21. tarsaldynor 22. klor 23. tars 24. skenben (tibia) 25. lår (femur) 26. lårring (trochanter) 27. framtarm 28. bukgangliekedjans mellankroppsdel 29. höft (coxa) 30. salivkörtlar 31. svalgring 32. mundelar
Utbredning Med undantag av oceaner finns insekter i nästan alla regioner på jorden. De flesta finns i regioner med tropiskt klimat. Högt specialiserade arter lever även i Antarktis och på höga bergskedjor. Några insekter har med människans hjälp spridits till världens alla hörn.
Systematik Evolution Det råder delade meningar om exakt hur insekterna är släkt med kräftdjur och landlevande leddjur som mångfotingar, skorpioner och spindlar. De äldsta kända insektsfossilen är omkring 400 miljoner år gamla, från tidsperioden devon, men möjligen utvecklades de första insekterna redan under silur. Flygförmågan utvecklades tidigt och gjorde insekterna framgångsrika. Under slutet av karbon och början av perm fanns storvuxna trollslände-liknande former med vingspann på upp till 70 centimeter. Att de blev så stora kan ha berott på högre syrekoncentration i jordens atmosfär och på frånvaron av flygande ryggradsdjur. Tidsperioden perm (från 270 till 252 miljoner år sedan) var en storhetstid för insekter, men många grupper dog ut under övergången till trias. Steklarna uppstod under trias och bland dem utvecklades de första samhällsbyggande insekterna under krita. De har fortsatt att utvecklas tillsammans (samevolution) med blomväxterna. Många nutida insekter har utvecklats under tertiär och kvartär. Man hittar dem ofta välbevarade i bärnsten. Studiet av insektsfossil kallas paleoentomologi.
Klassisk systematik
Underklass: Apterygota (omstridd) Ordning Archaeognatha (Hoppborstsvansar) Ordning Zygentoma (Silverborstsvansar) Ordning Monura - utdöd Underklass: Pterygota (Bevingade insekter) Infraklass: Palaeoptera (kan vara parafyletisk) Ordning Ephemeroptera (Dagsländor) Ordning Palaeodictyoptera - utdöd Ordning Megasecoptera - utdöd Ordning Archodonata - utdöd Ordning Diaphanopterodea - utdöd Ordning Protodonata - utdöd Ordning Odonata (Trollsländor) Infraklass: Neoptera Överordning: Exopterygota (Insekter med ofullständig metamorfos) Ordning Caloneurodea - utdöd Ordning Titanoptera - utdöd Ordning Protorthoptera - utdöd Polyneoptera Ordning Grylloblattodea (Syrsborstsvansar) Ordning Mantophasmatodea Ordning Plecoptera (Bäcksländor) Ordning Embioptera (Spinnfotingar) Ordning Zoraptera (Jordlöss) Ordning Dermaptera (Tvestjärtar) Orthopteroidea Ordning Orthoptera (Hopprätvingar) Ordning Phasmida (Spökskräckor) Dictyoptera Ordning Blattodea (Kackerlackor) Ordning Isoptera (Termiter) Ordning Mantodea (Bönsyrsor) Paraneoptera Ordning Psocoptera (Stövsländor) Ordning Thysanoptera (Tripsar) Ordning Phthiraptera (Djurlöss) Ordning Hemiptera (Skinnbaggar alt. Halvvingar) Överordning: Endopterygota (Insekter med fullständig metamorfos) Ordning Hymenoptera (Steklar) Ordning Coleoptera (Skalbaggar) Ordning Strepsiptera (Vridvingar) Neuropteroidea Ordning Raphidioptera (Halssländor) Ordning Megaloptera (Vattennätvingar) Ordning Neuroptera (Nätvingar) Mecopteroidea Ordning Mecoptera (Näbbsländor) Ordning Siphonaptera (Loppor) Ordning Diptera (Tvåvingar) Ordning Protodiptera utdöd Amphiesmenoptera Ordning Trichoptera (Nattsländor) Ordning Lepidoptera (Fjärilar) Osäker systematik Ordning Glosselytrodea utdöd Ordning Miomoptera - utdöd
Anm: En grupp kallas parafyletisk om den inte innehåller alla ättlingar till sin närmaste gemensamma stamfader.