Preussiskt parti, även kallat tvåspringarspel i efterhand eller bara tvåspringarspel, är en schacköppning som karaktäriseras av dragen:
1. e4 e5 2. Sf3 Sc6 3. Lc4 Sf6
3...Sf6 är ett mer aggressivt motangrepp än 3...Lc5 (italienskt parti) och kan leda till komplicerat spel. Öppningen hade sin storhetstid på 1800-talet och är numera mindre vanlig på elitnivå.
De äldsta analyserna av öppningen är av italienaren Giulio Cesare Polerio från 1500-talet. Under första halvan av 1800-talet analyserades den av tyska mästare, framför allt Paul Rudolph von Bilguer, vilket gett öppningen dess namn.
Varianter
Vit har flera tänkbara svar på 3...Sf6:
Det vanligaste är numera det försiktiga 4.d3 varefter 4...Lc5 går över i en variant av italienskt parti. 4...Le7 5.0–0 0–0 6.Te1 d6 7.a4 leder till lugnt spel.
Det klassiska 4.Sg5 kallades av Siegbert Tarrasch för "ett typiskt klåpardrag" i hans bok Das Schachspiel från 1931. Hans poäng var att det är fel att flytta en redan utvecklad pjäs och att initiativet kommer att gå över till svart. Draget är ändå vanligt och det vinner i praktiken en bonde. Det kan följa 4...d5 (4...Lc5 kallas Traxlervarianten men är ovanligt) 5.exd5 och nu har svart två möjligheter (se diagram): Den vanliga är 5...Sa5 6.Lb5+ c6 7.dxc6 bxc6 8.Le2 h6 9.Sf3 e4 10.Se5. Vit har vunnit en bonde men svart har aktivt spel. Förr spelade man 5...Sxd5 med starkt angrepp för vit efter 6.Sxf7 Kxf7 7.Df3+ Ke6 8.Sc3.
Vit kan också spela på snabb utveckling med 4.d4 exd4 5.0–0 (eller 5.e5 d5 med skarpt spel): 5...Sxe4 6.Te1 d5 7.Lxd5 Dxd5 8.Sc3 och vit får tillbaka materialet med lika spel. 5…Lc5 6.e5 leder till Max Lange-angreppet.
4.Sc3 är ett misstag på grund av skenoffret 4...Sxe4 5.Sxe4 d5 med svart fördel.
Referenser
Kategori:Schacköppningar