miniatyr|sir Francis Walsingham Francis Walsingham, född cirka 1532, död 6 april 1590 i London, var Elisabet I:s underrättelsechef och grundare av Englands första hemliga polis.
Walsingham omnämns ofta som den förste i Europa att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. Han byggde upp ett spionnätverk som trängde in i hjärtat av den spanska militära ledningen, samlade in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad konspirationer mot drottning Elisabets styre och liv. Walsingham tillhörde den innersta kretsen av rådgivare kring drottningen som styrde England och var bland annat delaktig i övervakningen av utlänningar, utformandet av inrikes- och utrikespolitiken, däribland ockupationen av Irland. Walsingham bidrog i egenskap av strikt protestant till diskussionen kring den engelska religionspolitiken. Ett av Walsinghams mål var att bidra till ett närmande mellan England och Skottland.
Överlag visar hans politiska verksamhet på en förvånansvärt god förståelse för Englands nya roll som världsmakt med sin främsta styrka inom flottan i en expanderande global ekonomi. Han var en av nytänkarna som vågade satsa personliga medel på forskningsresor och verkade för anskaffandet av engelska kolonier i Amerika och för att den engelska flottan skulle byggas ut och utvecklas. Walsingham brukar även ses som en föregångare till den moderna byråkraten.
Barndom och uppväxt Francis Walsingham föddes på familjens Walsinghams släktgård Scadbury Park i närheten av Chislehurst i Kent. Hans föräldrar var William Walsingham och Joyce Denny. Hans far dog året efter Walsinghams födelse varpå hans mor gifte om sig med Sir John Carey, en ingift släkting till Anne Boleyn.
Från år 1548 studerade Walsingham vid King's College i Cambridge i likhet med många andra protestanter men då han tillhörde den besuttna överklassen tog han ingen examen, då detta ansågs vara under hans värdighet.Encyklopedia Britannica=Walsingham, Francis År 1550 begav han sig ut på en två år lång bildningsresa i Europa, en sed som utvecklades under renässansen och hörde ihop med epokens bildningsideal. När han återvände till England skrev han in sig vid Gray's Inn för att studera juridik. När Edward VI dog och efterträddes på tronen av sin katolska syster Maria tvingades Walsingham liksom många andra anhängare av den reformerta tron att gå i exil.Neale s. 233 - 235 Walsingham fortsatte sina juridikstudier vid universitetet i Padua. Mellan april 1556 och november 1558 var han bosatt i Schweiz. Under sina resor knöt han kontakter med många inflytelserika personer på kontinenten.
I tjänst hos Elisabet I När Elisabet I blev drottning av England år 1558 återvände Walsingham till hemlandet och blev med hjälp av William Cecil, lord Burghley invald i parlamentet, först för valkretsen Banbury år 1559 och sedan för Lyme Regis år 1563. Han gifte sig med en änka, Ann Carleill, som dog två år senare vilket innebar att Walsingham fick vårdnaden om hennes son Christopher Carleill från det tidigare äktenskapet. År 1566 gifte han om sig med Ursula St. Barbe som var änka efter sir Richard Worsley. Tillsammans fick de en dotter, Frances. Ursula hade två söner från sitt tidigare äktenskap. Dessa två pojkar, Walsinghams styvsöner John och George, omkom i en olycka år 1567.
De följande åren ägnade Walsingham bland annat åt att försöka skaffa stöd åt hugenotterna i Frankrike. År 1569 gav Cecil Walsingham i uppdrag att försöka kartlägga Ridolfisammansvärjningen och samla bevis mot de inblandade.Alford s. 168 Detta var Walsinghams första formella uppdrag åt staten. Walsingham hade också börjat knyta kontakter med andra inflytelserika protestanter vid hovet, till exempel Elisabets ambassadör i Skottland, sir Nicholas Throckmorton och drottningens favorit earlen av Leicester.Somerset s. 279
År 1570 utsåg drottningen Walsingham till det diplomatiska uppdraget att hjälpa hugenotterna i deras förhandlingar med kungen av Frankrike.Alford s. 179 Senare samma år efterträdde han Henry Norris, 1:e baron Norreys som ambassadör i Frankrike.Alford s. 179 - 180 Hans främsta strävan var att åstadkomma en allians mellan England, Karl IX, hugenotterna och andra europeiska reformerta intressenter som kunde tänka sig att vara med och stödja en revolt i Nederländerna, där man önskade göra sig fri från spansk, katolsk, överhöghet. När det katolska motståndet mot dessa planer resulterade i att Coligny mördades och följdes av massakern under Bartolomeinatten, blev Walsinghams residens i Paris en fristad för reformerta flyktingar, däribland sir Philip Sidney. Desillusionerad återvände Walsingham i april 1573 till England. Hans tid i Paris hade tjänat till att stärka Elisabets förtroende för honom, och hade lagt grunden för hans fortsatta karriär.Somerset s. 273 - 274
Efter sin återkomst utnämndes Walsingham till att tillsammans med diplomaten Thomas Smith efterträda William Cecil som förste sekreterare (termen statssekreterare hade ännu inte kommit i bruk) åt drottningen, en ställning som gav honom mycket inflytande. Smith avgick oväntat år 1576, vilket innebar att Walsingham blev ensam på posten.
Drottning Elisabet, som hade för vana att ge alla sina närmaste vänner och medarbetare smeknamn, brukade kalla Walsingham för sin mor, möjligen på grund av hans olivfärgade hy eller på grund av hans vanligen mörka klädsel. Hon tolererade hans uppriktighet och hans påstridighet, även när det gällde ovälkomna åsikter, då hon samtidigt värderade hans kompetens, effektivitet, förståelse för utrikespolitiken och hans omsorg om hennes säkerhet.Några av de andra personer som fick kända smeknamn av Elisabet var Cecil som hon kallade sin Ande (Spirit), sir Walter Raleigh som hon kallade för Vatten (Water), sir Christopher Hatton som fick heta Ögonlock (Lids) eller Fårkött (Mutton) och Robert Dudley, 1:e earl av Leicester som fick heta Ögon (Eyes).
Den 1 december 1577 dubbades Walsingham till riddare av drottningen. Åren 1574 till 1578 ägnade han främst åt att befästa sin ställning som en av drottningens mest inflytelserika rådgivare och åt att systematiskt bygga upp en organisation som skulle ge honom insikt i, och makt över, statens angelägenheter både inom och utom riket.Somerset s. 280 Han var bland annat ansvarig för planeringen av utbyggnaden av hamnen i Dover och det var Walsingham som koordinerade utrustningen av Martin Frobishers expedition för att upptäcka Nordvästpassagen och undersöka vilka mineralfyndigheter man kunde finna i Labrador. Walsingham var en ivrig förespråkare av stöd till sir Francis Drake och det bland annat tack vare hans insatser det var möjligt att få ihop medel till Drakes världsomsegling år 1578 till 1581. Efter sir Christopher Hatton var Walsingham Drakes näst största sponsor.Somerset s. 324 - 325 Walsinghams engagemang i detta företag var inspirerat av en önskan att befordra protestantiska intressen genom att provocera spanjorerna, och visa på deras sårbarhet vad gäller de spanska besittningarna i Stilla havet.
Walsingham skickades som ambassadör extraordinär till Nederländerna år 1578 och sedan igen till Frankrike och det franska hovet år 1581. Detta visar både på drottningens starka förtroende för honom och att hon väl visste hur hon skulle utnyttja hans ställning som väl känd devot protestant för att föra fram underförstådda hot mot de katolska nationerna.
Mellan åren 1578 och 1581 befann sig Walsingham i hjärtat av hovintrigerna, då en grupp inflytelserika rådsmedlemmar försökte övertala drottningen att ingå äktenskap med en fransk prins, Frans Hercule av Anjou, den franske kungens yngre bror och arvinge. Walsingham var såsom övertygad protestant emot ett sådant äktenskap med en katolsk furste, så till den grad att han även propagerade emot det offentligt. Walsingham målade upp ett brett perspektiv på de konsekvenser det kunde få för England om deras drottning, som nu passerat fertil ålder, gifte sig med en fransk furste, ingen av dessa bilder var tilltalande. Han ansåg att det skulle vara bättre för rikets intressen om man kunde sluta en militärallians med Frankrike mot Spanien. De ibland våldsamma diskussionerna i drottningens Privy council kom under denna period ofta att fokusera på fördelarna med att vara fristående och att själv kunna avgöra hur man ville förhålla sig gentemot Spanien, i förhållande till hur svårt det var för England ensamt att stå starkt mot det katolska hotet från kontinenten.Neale s. 250 - 251
Walsingham förespråkade en engelsk militär intervention i Nederländerna och en sådan kom också att genomföras senare, när både hertigen av Anjou och Vilhelm av Oranien avlidit 1584, och efter att man skrivit på Nonsuchfördraget 1585.Neale s. 198
Från år 1585 fram till sin död var Walsingham djupt engagerad i förberedelserna för ett krig med Spanien, det krig som han och lord Burghley länge hade ansett vara oundvikligt. Hans insatser bidrog till att göra England berett att försvara sig mot den Spanska armadan och han arbetade hårt för att bygga upp en sorts motsvarighet till det moderna hemvärnet. Walsingham var även en av initiativtagarna till den trohetsed, där engelsmännen fick förklara sig redo att med sina liv försvara Elisabets liv och tron, som gått till historien under namnet Bond of Association.Ross s. 171McLaren s. 194
Walsingham lyckades också se till att en fientligt inställd regering i Skottland avsattes, efter att flera regeringskonstellationer avlöst varandra alltsedan den proengelska regenten Morton avsatts år 1578. Walsingham besökte själv det skotska hovet år 1583. Hans mål var att skapa en allians mellan de reformerta lorderna, den unge reformerte kungen och den engelska regeringen. Det slutliga målet för en sådan allians var att säkra den skotske kungen Jakob VI:s trontillträde efter drottning Elisabets död.
Dessa år präglades av spänningar i politiken gentemot Frankrike. Walsingham var mycket skeptisk till Henrik III av Frankrike som han betraktade som ytterst opålitlig. Den engelske ambassadören i Paris, Edward Stafford, däremot argumenterade för att den franske kungen var att lita på. Hans omdöme var dock påverkat av att han hade enorma spelskulder, stod i spansk sold och skickade hemlig information till Spanien. Han hade därför motiv för att locka fram en konflikt mellan England och Frankrike.Parker s.193,221-223
Spionage och kontraspionage miniatyr|vänster|Drottning Elisabet I omgiven av: till vänster, William Cecil, 1:e baron Burghley, till höger, sir Francis Walsingham. Genom att bygga upp en omfattande säkerhetstjänst lyckades Walsingham avslöja flera allvarliga konspirationer mot drottning Elisabet, bland annat Ridolfisammansvärjningen och Throckmortonsammansvärjningen som båda hade som mål att mörda Elisabet för att kunna ersätta henne med Maria Stuart och därmed återbörda England till den katolska kyrkan.McLaren s. 224-225Alford s. 251 - 252
Efter månader av hemlig övervakning lät Walsingham arrestera Nicholas Throckmorton i november 1583. Under tortyr erkände Throckmorton att han hade konspirerat med den spanske ambassadören Bernardino de Mendoza i en sammansvärjning mot drottningen. Denna konspiration, som möjligen var helt okänd för Maria Stuart, hade som mål att förbereda för ett anfall mot England på två fronter, från södra kusten och Skottland samtidigt. Dessutom hade man tänkt försöka få de engelsmän som fortfarande var katoliker att förena sig med dem i uppror. Throckmorton avrättades år 1584 och Mendoza utvisades från England.Somerset s. 400 - 402