miniatyr|Prinsessan Lovisa Ulrika 1738.
Lovisa Ulrika av Preussen (tyska Luise Ulrike), född 24 juli 1720 i Berlin, död 16 juli 1782 på Svartsjö slott, var drottning av Sverige 1751–1771, dotter till Fredrik Vilhelm I av Preussen och Sophie Dorothea av Hannover och syster till Fredrik II av Preussen. Hon var gift med kung Adolf Fredrik. I vissa samtida källor kallas hon även Ludovica Ulrikahttp://digitaltmuseum.se/011023870408/medalj och Ludvika Ulrika.
Prinsessa av Preussen Lovisa Ulrika var guddotter till drottning Ulrika Eleonora, efter vilken hon fick sitt namn Ulrika, eftersom hon hade fötts strax efter fredsfördraget mellan Sverige och Preussen. Hon utväxlade brev med sin gudmor, och mottog 1728 hennes porträtt. Lovisa Ulrika beskrevs som vacker, intelligent, viljestark och temperamentsfull. Hon stod närmast sin yngre bror August Wilhelm, "Hulla", och de var också faderns favoriter, och sin syster Sofia.
Uppfostran Lovisa Ulrika växte upp med den franska upplysningens ideal. Hennes uppfostran var franskt präglad: hennes guvernant var hugenotten Marthe de Roucoulle biträdd av hovmästarinnan mademoiselle de Jaucourt, som 1734 efterträddes av den förras dotter Marthe de Montbail: hennes informator var Maturin Veyssiére la Croze. Hennes intresse för utbildning var inte kontroversiellt för hennes far, som motsatte sig hennes bror Fredriks bildningsintressen. Som vuxen levde hon vid sin mors hov, och ska av denna ha favoriserats framför sin syster Amalia. Lovisa Ulrika kom väl överens med sin bror Fredrik och delade hans intressen för bildning. Vid moderns och broderns hov kom hon i kontakt med klassikerna och upplysningens representanter, bland andra naturforskaren Maupertuis 1740 och Voltaire 1743, med vilken hon sedan brevväxlade.
Äktenskapsanbud Lovisa Ulrika var föremål för många äktenskapsanbud, men inga förverkligades. År 1732 förekom det resultatlösa förhandlingar med England och ett äktenskap med någon av de två brittiska prinsarna. Andra förslag var Karl III av Spanien, Ludvig IX av Hessen-Darmstadt och Kristian IV av Zweibrücken-Birkenfeld, vars frieri framfördes av kardinal Fleury och som var kandidat i det svenska tronföljdsvalet. Förslaget avslogs sedan han förlorat detta val. År 1743 utnämndes hon till koadjutris i Quedlinburg med utsikter att bli abbedissa, en utnämning hon starkt ska ha ogillat.
När den svenske tronföljaren Adolf Fredriks äktenskap skulle arrangeras, hade Louise av Danmark varit första valet, men planerna ändrades 1743. Vid denna tid planerades en allians mellan Sverige, Preussen och Ryssland genom äktenskap: detta skulle åstadkommas genom att den svenske tronföljaren gifte sig med en medlem av det preussiska kungahuset, och den ryske tronföljaren gifte sig med Sofia av Anhalt-Zerbst, som var utvald av Preussen. Det blev då Lovisa Ulrika eller hennes syster Anna Amalia som skulle bli gifta med den svenska tronföljaren. Det svenska sändebudet i Berlin, Carl Rudenschöld, inspekterade Lovisa Ulrika och Anna Amalia och rekommenderade att frieriet framfördes till den förstnämnda.
Fredrik II beskrev henne genom statsministern von Podewik för de svenska förhandlarna som högdragen, häftig och intrigant och rekommenderade i stället Amalia, som han beskrev som godhjärtad och mer lämplig för Sverige. Han påstod också att Lovisa Ulrika var ovillig till äktenskap, hade sin försörjning i kloster och att hennes mor inte ville skiljas från henne. I själva verket ska dock Lovisa Ulrika och modern båda ha arbetat för hennes kandidatur. Den verkliga orsaken tros vara att han genom sin syster ville få inflytande i Sverige och att han bedömde att Anna Amalia skulle bli en mer lätthanterlig agent för Preussen.
Den svenska regeringen insisterade dock, efter att ha inhämtat brudgummens åsikt, på Lovisa Ulrika, och den 1 mars 1744 gav Fredrik II sitt tillstånd. Lovisa Ulrika undervisades om Sverige, råddes att avstå från all inblandning i politik och konverterade 28 juni till lutherdomen.
Kronprinsessa Vigsel Den 17 juli 1744 ägde en vigsel genom ombud rum i Berlin mellan Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik, med hennes älsklingsbror August Wilhelm som brudgummens representant. Hon blev genom den officiellt kronprinsessa av Sverige. Hon eskorterades från Berlin av den svenska ambassadören Carl Gustaf Tessin, Ulla Tessin och Lotta Sparre. På regeringsrådet C. H. von Bohlens egendom Gnatzkow mötte Lovisa Ulrika Svenska Pommerns generalguvernör och det svenska följe som skulle eskortera henne till Sverige. Av sin preussiska uppvaktning behöll hon endast några hovbetjänter och Wilhelmine von der Knesebeck, som skulle komma att vara hennes hovfröken under hennes två första år i Sverige.
Lovisa Ulrika fick överta den förra drottningens hovstat, som förutom överhovmästarinnan Hedvig Elisabet Strömfelt och kammarfröken Margareta Magdalena Torstensson innefattade hovfröknarna Maria Siöblad, Ernestine von Griesheim, Henrika Juliana von Liewen, Catharina Charlotta De la Gardie, Lotta Sparre och systrarna Ulrika och Agneta Strömfelt. Sällskapet avreste med eskader från Perth på Rügen till Karlskrona i Sverige.
Ankomst till Sverige I Karlskrona besökte Adolf Fredrik Lovisa Ulrika på fartyget och välkomnade henne sedan officiellt till Karlskrona. Paret ska ha fått ett ömsesidigt gott intryck av varandra. Redan samma dag talade Lovisa Ulrika om för Adolf Fredrik att hennes bror önskade en allians mellan Sverige, Ryssland och Preussen och bad honom att tala om det med det preussiske sändebudet om saken, något han gick med på att göra. Paret färdades landvägen upp till Ekolsunds slott. Den 18 augusti 1744 välkomnades de av Fredrik I på Drottningholms slott, där den andra vigseln ägde rum i rikssalen följd av fackeldans, bal och cour och äktenskapets fullbordan.
Relationen mellan Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik beskrivs från första stunden som ömsesidigt lycklig. Adolf Fredrik ska ha varit en godmodig, mild och tillbakadragen natur, och en del av Lovisa Ulrikas belåtenhet med honom ska ha varit att hon från början kände sig som den överlägsna parten. Lovisa Ulrika mottogs med entusiasm i Sverige, som i henne såg ett hopp om att lösa tronföljdsfrågan. Lovisa Ulrika ansågs vacker, begåvad, kvick och hon hade omfattande kulturella intressen: Carl Gustaf Tessin kallade henne "Gudavett i änglabild". Men hon beskrivs också som mycket stolt, arrogant, dominant och högfärdig.
Lovisa Ulrikas modersmål var tyska, men vardagsspråket var franska vilket var vanligt vid hoven i Europa på den tiden vilket inkluderade Sverige. Hon började emellertid med att studera svenska redan i Berlin med Ulla Tessin som lärare. Direkt efter sin ankomst i Sverige började Lovisa Ulrika lära sig det svenska språket under ledning av Carl Jesper Benzelius, och efter två år talade hon språket bra nog för att kunna göra det offentligt. Hennes första offentliga tal skedde vid hennes besök i Uppsala sommaren 1746. Hon studerade även engelska och Italienska för att kunna läsa litteratur på sitt originalspråk.
Lovisa Ulrika hade också ett stort intresse för sitt nya hemlands historia och hon studerade så gott som alla böcker om ämnet som fanns tillgängliga. När hon och Adolf Fredrik gjorde resor runt i Sverige besökte de ofta historiska platser som hon var intresserad av. Lovisa Ulrika gjorde hovet till ett kulturellt centrum: hon studerade den svenska litteraturen och skapade ett bibliotek, hon gynnade konsten och skapade ett tavelgalleri, hon intresserade sig för Vetenskapsakademien, med vilken hon brevväxlade, och skapade även en naturaliesamling. Då det var ständerna och riksrådet som beslutade om beviljandet av pengar till utbyggnader och utsmyckningar av kungliga hus och slott samt inköp av konst och sponsorskap av artister och vetenskapsmän och spenderade Lovisa Ulrika ofta sina egna pengar för dessa syften vilket försatte henne i stora skulder. Åren 1750-1752 använde hon en femtedel av sina medel till att köpa in böcker och samlingar samt gav monetärt stöd till författare, vetenskapsmän och konstnärer. I frågan om religionen tillhörde hon skeptikerna i enlighet med den dåvarande upplysningens ideal.
Socialt liv och kultur
Kronprinshovet ägnade sig under hennes ledning åt fransk amatörteater – ibland utomhus – utflykter och maskerader. Deras nöjesliv inriktade sig på den då moderna pastorala rokokoidyllens "fêtes champêtres" i Antoine Watteaus stil, där man till exempel arrangerade små baler eller spelpartier i konstgjorda salar ute i naturen eller gjorde om rum till trädgårdar eller organiserade improviserade maskerader. Hon grundade redan i november 1744 en amatörteater vid hovet, där medlemmarna av hennes hov spelade franska pjäser på franska språket. Bland de mer betydande aktörerna nämns Lotta Sparre och Carl Reinhold von Fersen, som spelade huvudrollerna i en pjäs av Saint-Foix samma år.
Hennes favoriter var hattpartisten Henrika Juliana von Liewen och därefter den inflytelserika Ulrika Eleonora von Düben. Till den övriga umgängeskretsen vid hovet hörde Axel Wrede-Sparre och Augusta Thörnflycht, huvudperson i Tessins fabel Faunillane ou l'Infante jaune; Eva Sack, Brita Christina Sparre och Erik Brahe. Även hattpartisterna Hans Henrik von Liewen, som var tronföljarens militära medhjälpare, Claes Ekeblad, Eva Ekeblad och kammarherren Anders Johan von Höpken, vars kvickhet Lovisa Ulrika uppskattade, hörde till hennes umgängeskrets. Carl Gustaf Tessin och hans maka Ulla Tessin, som hade eskorterat henne till Sverige, utövade ett stort inflytande över henne under hennes första tio år i landet, och utgjorde centralfigurerna bland hennes hovs medlemmar. Adolf Fredrik tyckte inte om Tessin, men Lovisa Ulrika fick honom utnämnd till överstemarskalk 1745. Hon beundrade Tessins politiska förmåga och han arrangerade också många av hennes hovs nöjen. Lovisa Ulrika visade ett intresse för jakt och under en av hennes jaktturer 1750 fällde hon tre älgar och fyra harar.
Hon tillhörde den exklusiva grupp prenumeranter på upplysningstidens berömda tidskrift Correspondance littéraire, philosophique et critique.
Utrikespolitik Lovisa Ulrika engagerade sig redan från början i Sveriges politik. Av sin bror Fredrik den store hade hon fått i uppdrag att befria Sverige från det då starka ryska inflytandet och sluta en allians mellan Preussen och Sverige. I riksdagen 1745 genomdrevs visserligen i stället en allians mellan Sverige och Ryssland, men hon allierade sig med Tessin, Preussens ambassadör och hattpartiet mot de ryssvänliga mössorna och lyckades övertala Adolf Fredrik att överge sin hållning av respekt för Rysslands önskan och opartiskhet mot de svenska partierna och ställa sig för en svensk-preussisk allians. Genom medlemmarna vid sitt hov slöt hon allians med hattpartiet. Hennes metod var att påverka omröstningarna i riksdagen genom att muta ledamöterna, något hon skulle fortsätta med som drottning.
1746 inledde hon en offensiv för att skaffa sig agenter inom mösspartiet villiga att rösta med hennes favoriserade hattparti i riksdagen. Hon följde med Adolf Fredrik på hans mönstringstur genom de centrala svenska landskapen, talade svenska då hon framträdde offentligt och mutade ledande mösspartister genom gåvor. Ett exempel var ledamoten Kalsenius. Hon beskrev Kalsenius som "Den störste skurken i världen, men jag reser icke härifrån utan att ha mutat honom. Det är det enda medel man har för att nå det mål man föresatt sig". Kalsenius röstade också med hattarna i riksdagen vid de frågor hon premierade. Hennes planer motsattes av Storbritannien och Ryssland, som genom sina agenter i Sverige försökte åstadkomma en statskupp med mössornas hjälp.