miniatyr|Ett injiceringspaket som används i skadereduktionsprogram och som delas ut till intravenösa missbrukare.

Skadereduktion eller skademinimering (även benämnt skadereducering och skademinskning) är en grupp av pragmatiska folkhälsoåtgärder. De är avsedda att reducera skadliga konsekvenser associerade med drogbruk och andra aktiviteter med hög risk.

Förespråkare hävdar att förbud tillfogar skada då de till exempel tvingar prostituerade att arbeta under farliga villkor eller leder till att drogkonsumenter måste erhålla sina droger från opålitliga och kriminella källor.

Skadereduktion förekommer överallt i samhället. I bilars konstruktion, rekommendationer för alkoholintag och utdelning av kondomer. Exempel på skadereduktion inom narkotikaområdet är sprutrum, informationsmaterial om hur man konsumerar droger på ett mindre skadligt sätt, sprututbyten, ersättningsläkemedel/substitution, eller att testa ecstasypiller efter orenheter. Man kan också reducera straff associerade med en aktivitet (avkriminalisering) för att få människor att söka vård.

I den offentliga politiska debatten i Sverige är begreppet "skadereduktion" snarast bannlyst, men flera av åtgärderna som ingår är i praktiken införda genom förra regeringens "Mobilisering mot narkotika" (2002-2007) under Björn Fries.Tham, Henrik "Swedish Drug Policy and the Vision of the Good Society" Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention Volume 6, Issue 1, 2005 Missbruksutredningen (SOU 2011:35) som Gerhard Larsson sammanställt som underlag för nuvarande regerings drogarbete, har fått kritik för att vara både för försiktig med förslag på åtgärder enligt skadereduktionsprinciperna samt för att gå för långt och för fort fram med sina dylika förslag.Liljesson, Sven "Reaktioner på missbruksutredning" Drugnews 2011-04-27

Kritiker av skadereduktion till exempel Drug Free America Foundation, Hasselakollektivet, RNS med flera anser att drogfrihet bör vara slutmålet för behandlingsåtgärder. De hävdar att det är ett i grunden inhumant synsätt att begränsa ambitionerna till skadebegränsning och livslång substitutionsbehandling. Skadereducerande åtgärder som inte är kopplade till att personen skall sluta med drogen kan ge intrycket av att narkotika kan användas säkert riskerar att bidra till en ökning i konsumtionen.

Princip och praxis

Grundidé Två finska forskare, Tuukka Tammi och Toivo Hurme, menar att det finns fyra grundidéer som skadereduktion bygger på.

Drogkonsumtion bör betraktas i neutrala i stället för moralistiska termer. Drogkonsumenten är en medborgare och samhällsmedlem, inte en avvikande individ eller enbart ett föremål för åtgärder. Drogpolicy bör grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet, inte ideologi och dogmatism. Drogpolicy bör respektera mänskliga rättigheter och rättvisa, och inte trampa på dessa med hänvisning till narkotikakriget eller målet om ett narkotikafritt samhälle.

Kritikerna hävdar att det bland dem som förespråkar skadereduktion finns personer vars syfte är att legalisera flera droger bakvägen; att skademinimering är inte bör vara ett substitut för program för att minska efterfrågan; att de åtgärder som föreslås inte bör genomföras på bekostnad av andra viktiga aktiviteter för att minska efterfrågan på narkotika, såsom drogförebyggande aktiviteter.

Experimentsamhälle Man kan beskriva ett land med skadereduktion som ett experimentellt samhälle. Ett land som lägger mycket kraft på att pröva olika lösningar på återkommande problem och genomföra stringenta, mångdimensionella utvärderingar av resultaten. När en åtgärd visar sig vara ineffektiv eller skadlig överges den och ytterligare alternativ prövas. För att kunna lära sig förändra förhållanden, måste man experimentera, går tesen. Nederländernas narkotikapolitik kännetecknas av detta.

Kontrasterande principer

Pragmatism mot idealism Skadereduktion innebär ett sökande efter pragmatiska lösningar grundade på tanken att det varken är möjligt att hindra att droger finns tillgängliga eller att en del människor kommer att använda dem. Detta är dock inte detsamma som att säga att det är bra att människor använder droger utan bara en acceptans av det faktum att hur vi än gör så kommer somliga att göra det, antingen för att de är ovilliga eller oförmögna att sluta. Med detta som utgångspunkt blir inte det huvudsakliga målet att få alla att helt avstå från illegala droger utan att minimera skadorna i samband med drogkonsumtion eller stegvis minska doser och frekvens. Medan målet för prohibition är inriktad total avhållsamhet så är målet för skadereduktion inriktad att förbättra livskvalitén för problematiska konsumenter utan att kräva total avhållsamhet.

Mot detta kan man ställa socialidealismen. Ett exempel på detta är det svenska begreppet nollvision.

De som förespråkar skadereduktion anser att det är en utopi att tro att det är möjligt att eliminera alla narkotikarelaterade skador men väl att vi kan få ned dem till en betydligt lägre nivå än vi har nu.

Skadereduktion är varken en policy eller ett program utan en princip som säger att det är vettigare att lära sig leva med drogmissbruk än att försöka utplåna det. Implicit i detta är att narkotika inte betraktas som en överhängande fara som hotar tillintetgöra vårt samhälle.

Biokemi mot psykosocial Anser man att biokemiska processer ligger bakom problematisk konsumtion är det rimligt att tro att det bara finns en rimlig narkotikapolitik och att alla länder bör tillämpa den (eftersom fysiologiska processer inom människokroppen är ungefär desamma överallt). Men utifrån sin psykosociala förståelse menar man i till exempel Nederländerna att samma politik inte kan bedrivas i alla länder - inte ens i alla delar av samma land. Därför betraktas internationella drogkonventioner som kvävande - varje land, till och med enskilda kommuner, måste få finna sina egna vägar och anpassa sin politik till lokala förhållanden. Grundtanken är att ett beslutsfattande nära de människorna som omfattas av åtgärder bidrar till en innovativ drogpolitik.

Prohibitionisters uppfattning om vad som ligger bakom narkotikakonsumtion tenderar att ligga åt det biokemiska hållet, medan de som är inriktade på skadereduktion huvudsakligen brukar ligga åt det psykosociala hållet. D.v.s. prohibition och skadereduktion bygger på olika bakomliggande teorier och följaktligen har olika målsättningar för sin verksamhet.

Individen och samhället Ett grundantagande bakom skadereduktion är att hur man än gör kommer narkotika att finnas i samhället. Av detta dras slutsatsen att drogkonsumtion bör normaliseras så långt som möjligt. Med utgångspunkt i detta är det primära syftet med narkotikapolitiken att minimera riskerna i samband med konsumtion. Till skillnad från prohibition är inte utgångspunkten att det enda rätta är att aldrig pröva illegala droger. Betoningen läggs på att individen ska vara välinformerad för att kunna fatta egna beslut. De som bestämmer sig för att använda narkotika ska veta hur man gör det på ett så säkert sätt som möjligt. De ska även bemötas med värdighet och medkänsla vad de än väljer.

I Nederländerna anser man till exempel inte att total avhållsamhet är ett realistiskt mål för alla problematiska konsumenter. Att reducera konsumtionen till en nivå där dessa individer kan leva under människovärdiga villkor, med minsta möjliga skada på deras hälsa, ses som ett rimligt mål för drogpolitiken. Strategin innefattar ett försök att inkorporera i stället för att utesluta sociala grupper som är kopplade till drogrelaterade problem.

Till skillnad från prohibitionistiskt tänkande där drogkonsumenter betraktas som objekt inför narkotikans biokemiska verkningar är grundantagandet bakom skadereduktion att människor är subjekt inför droger. Därför bygger till exempel nederländsk narkotikapolitik på en noggrann avvägning mellan frihet och ansvar. Detta innefattar å ena sidan individens frihet att använda droger och till och med bli beroende (rätten till självbestämmande) och å andra sidan att de har ett personligt ansvar för sin egen (psykiska) hälsa och handlingar (inklusive brottslighet).

Nollvision och mänskliga rättigheter Det finns de som menar att dagens stränga internationella narkotikapolitik kränker de mänskliga rättigheterna. De hävdar bland annat att en kriminalisering skapar misär och sjukdomar som annars kunde ha undvikits. Ett exempel är fallet med Osmo Vallo, som var en svensk missbrukare som dödades i samband med ett polisingripande 1995.

Olika konsumenter

En viktig distinktion förespråkare för skadereduktion gör och inte prohibitionister inte betonar lika mycket är att skilja på problematiska drogkonsumenter (minoriteten) och rekreationella drogkonsumenter (majoriteten). Istället räknar länder som Sverige all oförskriven användning som ett brott, vilket bland annat speglas i att sätta miss- framför bruk när det gäller narkotikakonsumtion - även när konsumenten inte uppfyller vetenskapliga kriterium för ett substansberoende.

Svensk narkotikapolitik förutsätter att i stort sett vem som helst kan bli beroende, god socioekonomisk status skapar inte immunitet. Dessutom antas att det finns en risk för drogkonsumenter inviga varandra, speciellt under den fas då användandet av droger ännu inte lett till några uppenbara problem för personen vilket i gjort att man använt analogin smitta för att beskriva dess tillväxt. Analogin med smitta kan spåras tillbaka till debatten i England på 1960-talet där en statlig utredning förändrade synen på drogberoende. från att se det som ett personligt hälsoproblem till att beskrivad som ett "socially infectious condition"(ett socialt smittsamt tillstånd). Den som utvecklar en regelbunden användning av droger har en kraftig negativ effekt på nära anhöriga samt på stat och kommuner; han eller hon kan utveckla en parasiterande livsstil, kan komma att ställa krav på få hjälp krav på åtgärder, bidrag, behandling etc i stället att som andra arbeta och betala skatter och ta väl hand om sina nära och kära. I och med detta blir det lovvärt att all konsumtion hindras även till mycket höga kostnader.

I vissa andra länder däremot betraktas problematisk konsumtion som ett begränsat och hanterligt social- och folkhälsoproblem. Drogpolitiken inriktas på bekämpning av drogtrafiken (genom polisiära åtgärder) samt prevention och vård av drogkonsumenter (genom folkhälsan). Med andra ord betraktas inte drogerna i sig som ett trängande problem. Drogpolitiken uttrycks i termer som undviker skrämsel och/eller moraliska appeller.

I dessa länder anses inte heller nyrekrytering till problematisk konsumtion huvudsakligen gå via rekreationskonsumtion utan via samhälleliga utstötningsprocesser. Därför betraktas inte rekreationskonsumtion som något större problem och narkotikapolitiken inriktas mer direkt mot att reducera problematisk konsumtion och minimera skador.

I praktiken har svensk drogpolitik också stora inslag av skademinimering eftersom personer som är höggradigt drogpåverkade har tillgång till kraftigt subventionerad sjukvård i betydande omfattning oavsett om de har en gällande privat sjukvårdsförsäkring.

Olika länder

Internationellt