Miss Marples mysterier (engelsk originaltitel The Thirteen Problems, i USA publicerad som The Tuesday Club Murders) är en novellsamling av författaren Agatha Christie och innehåller tretton detektivnoveller med miss Marple som problemlösare.Chris Peers, Ralph Spurrier and Jamie Sturgeon. Collins Crime Club – A checklist of First Editions. Dragonby Press (Second Edition) March 1999 (p. 14) Boken kom ut i original 1932, men den svenska översättningen utkom inte förrän 1990; flera av novellerna hade dock tidigare publicerats på svenska i antologier eller tidskrifter.John Cooper and B.A. Pyke. Detective Fiction – the collector's guide: Second Edition (pp. 82, 87) Scholar Press. 1994; De tretton berättelserna handlar om amatördetektiven miss Marple, hennes brorson Raymond West och hennes vän Sir Henry Clithering. De är de tidigaste historierna Christie skrev om miss Marple. Ramberättelsen utspelar sig i huvudsak i den fiktiva byn St. Mary Mead.
Introduktion Liksom i novellsamlingen Par i brott använder sig Christie av ett övergripande narrativ, vilket gör boken mer lik en episodisk roman. Det finns tre uppsättningar berättelser, även om de själva relaterar till varandra. Den första uppsättningen av sex är historier som berättas av Tisdagsklubben, en slumpmässig samling människor hemma hos miss Marple. Varje vecka berättar gruppen historier om mysterier, som alltid löses av den kvinnliga amatördetektiven från bekvämligheten av sin fåtölj. En av gästerna är Sir Henry Clithering, en före detta kommissarie vid Scotland Yard, och detta gör det möjligt för Christie att lösa historien, genom att han vanligtvis påpekar att brottslingarna åkte fast.
Sir Henry Clithering bjuder in miss Marple till en middagsbjudning, där nästa uppsättning av sex historier berättas. Gruppen av gäster använder sig av en liknande gissningslek, och än en gång triumferar miss Marple. Den trettonde berättelsen, Döden i floden, utspelar sig en tid efter middagsbjudningen när miss Marple får reda på att Clithering bor i St. Mary Mead och ber honom att hjälpa till i utredningen kring en lokal flickas död. I början av berättelsen listar miss Marple i hemlighet ut vem mördaren är och hennes lösning visar sig vara korrekt.
Innehåll Tisdagsklubben En grupp vänner träffas hemma hos miss Marple i St. Mary Mead. Förutom den gamla damen själv finns hennes brorson – författaren Raymond West – konstnären Joyce Lemprière, Sir Henry Clithering (en före detta Scotland Yard-kommissarie), en präst som heter Dr Pender och advokaten Mr Petherick. Samtalet kommer in på olösta mysterier; Raymond, Joyce, Pender och Petherick hävdar alla att deras yrken är idealiska för att lösa brott. Joyce föreslår att de ska bilda en klubb; Varje tisdagskväll måste en medlem i gruppen berätta om ett verkligt mysterium och de andra ska försöka lösa det. Sir Henry går med på att delta och miss Marple erbjuder sig att komplettera gruppen.
Sir Henry berättar den första historien om tre personer som satte sig till bords och åt kvällsmat, varefter de alla insjuknade, förmodligen av matförgiftning, och en dog till följd av detta. De tre personerna var en herr och fru Jones och hustruns sällskapsdam miss Clark, och det var fru Jones som dog. Jones var handelsresande. En piga på ett av hotellen där han bodde såg läskpapper som han hade använt för att skriva ett brev, vars tydbara fraser syftade på hans beroende av sin hustrus pengar, hennes död och "hundratals och tusentals". Hembiträdet läste om dödsfallet i en tidning och skrev till dem, eftersom hon kände släktingar i samma by där makarna Jones bodde. Detta startade en kedja av skvaller som ledde till att kroppen grävdes upp och att Mrs Jones blev förgiftad med arsenik. Det förekom ytterligare skvaller som knöt Jones till läkarens dotter, men det fanns inget substantiellt där. Jones hembiträde Gladys bekräftade med tårar i ögonen att alla tre hade serverats samma måltid bestående av hummer på burk, bröd och ost och småsaker. Hon hade också gjort i ordning en skål med majsmjöl till fru Jones för att lugna hennes mage, men fröken Clark åt detta, trots den diet hon gick på för sina ständiga viktproblem. Jones hade också en rimlig förklaring till brevet, som låg utspritt på hotellrummet.
Folket i rummet framför sina olika teorier om vem mördaren är, men försummar att fråga miss Marple, tills sir Henry artigt frågar henne. Miss Marple babblar på om ett liknande fall som involverar en lokal familj (som Raymond inte kan se någon relevans för) tills hon plötsligt frågar Sir Henry om Gladys erkände, och säger att hon hoppas att Mr Jones kommer att hängas för vad han tvingade den stackars flickan att göra. Brevet på hotellrummet var till Gladys. Hundratals och tusentals hänvisar till godis som strös ovanpå efterrätten; Mr Jones hade blandat arsenik med dem och gett dem till Gladys för att användas till bagatellen. Miss Clark hade inte ätit efterrätten (på grund av sin diet) och Mr Jones skrapade bort de förgiftade sötsakerna. Sir Henry bekräftar att miss Marple har rätt. Mr Jones hade gjort Gladys gravid och använde ett löfte om giftermål efter sin frus död för att förmå flickan att begå mord. Han gifte sig sedan med någon annan. Barnet dog kort efter födseln och Gladys erkände när hon var döende.
Astartes tempel Gruppen träffas veckan därpå och det är dr Penders tur att berätta sin historia. Hans berättelse handlar om en man som blev nedslagen av "en omänsklig kraft". Det ägde rum i ett hus i utkanten av Dartmoor som kallades "Tysta lunden" och som nyligen hade köpts av Sir Richard Haydon, en gammal vän till doktorn från college. Dr Pender blev inbjuden till en fest där och de fick sällskap av sju andra personer, inklusive en vacker societetsskönhet vid namn Diana Ashley. Sir Richard var mycket attraherad av henne, liksom de flesta av de andra männen i sällskapet, och hon förhäxade dem alla i tur och ordning. På heden utanför huset fanns flera lämningar från stenåldern och på husets tomt fanns en skogsdunge som Sir Richard trodde var en äkta lund från Astarte, i vars mitt han hade byggt ett grovt tempel i form av ett sommarhus i sten. Diana Ashley var tillräckligt entusiastisk över lunden och den struktur den innehöll för att vilt föreslå en månskensorgie till mångudinnan, ett förslag som föga förvånande stoppades av dr Pender och några av de andra, en del av deras invändning var en känsla av ondska som miljön framkallade i deras fantasi.
Dianas förslag accepterades av de andra henne. Dianas oformliga klänning, med titeln "det okända", gjorde gruppen besviken på grund av dess brist på fantasi, och under festen försvann hon, och sågs senast på väg mot skogsdungen. De andra följde efter och fann henne i sin rätta dräkt, praktfullt utsmyckad i månskenet som en prästinna av Astarte. Hon varnade de andra för att närma sig, men Sir Richard gjorde det och föll snabbt ihop på marken. När han undersöktes av sin kusin Elliot och sedan av dr Symonds, fann de att han var död av ett knivhugg i hjärtat, men ingen sågs närma sig honom och inget vapen hittades på gräset. De tog in kroppen i huset och polis tillkallades. Elliot var inte nöjd utan gick ensam tillbaka till skogsdungen för att undersöka saken närmare och senare fann de andra honom nedslagen på samma ställe med ett knivsår i axeln och kniven i handen. Hans berättelse handlade om att se en illusion av gudinnan och sedan själv bli nedslagen. Kniven identifierades som en kniv som grävts upp från en gravhög på heden, som förvarades i Sir Richards hus. Polisen misstänkte Diana men hade inga bevis eller förklaringar till hur hon kunde ha begått brottet.
Medlemmarna i Tisdagsklubben diskuterar möjliga lösningar sinsemellan, men miss Marple kommer fram till den rätta: även om hon inte vet vad som fick Sir Richard att snubbla – möjligen över en trädrot – var det hans kusin Elliot som snabbt knivhögg honom under förevändning att undersöka honom. Kniven var gömd som en del av hans maskeraddräkt. Dr Pender bekräftar att Elliot fem år senare skrev till honom inför en expedition till Sydpolen och erkände brottet och den plåga han har lidit sedan dess. Hans motiv var kärlek till Diana Ashley och genom att döda sin kusin gjorde han sig av med en rival och ärvde hans rikedom. Han hoppades kunna sona sitt brott och mildra sin skuld genom att dö med heder, vilket prästen bekräftar att han gjorde. Även om doktor Pender har dolt namnen, har Sir Henry känt igen fallet och de personer som är inblandade i det.
Spanskt guld Raymond West tar sin tur att berätta en historia. Den ägde rum två år tidigare när Raymond tillbringade pingstdagen i Cornwall med en ny bekant som hette John Newman. Han var något av en auktoritet på den spanska armadan och hade köpt bärgningsrättigheterna till ett skeppsvrak från armadan som sjönk utanför kusten och undgick många försök till bärgning under årens lopp. Raymond reste med tåg till Newmans hus i byn Polperran och delade vagn med polisinspektör Badgworth som kände till den spanska skattkistan men var särskilt intresserad av det nyare vraket av ett fartyg som hette RMS Otranto. Den hade sjunkit sex månader tidigare och dess guldtackor hade antingen tagits bort från skeppet efter att skrovet hade slitits upp på klipporna i Serpent's Point, eller stulits en tid tidigare. Inspektören undersökte saken.
När Raymond anlände till Cornwall gjorde han sig hemmastadd i Newmans hus och följande dag följde han med honom till den lokala puben The Three Anchors, där han omedelbart blev misstänksam mot hyresvärden Mr Kelvin, som fällde meningsfulla kommentarer om polisen och andra "utlänningar" som undersökte lokala angelägenheter. Nästa dag på söndagen blåste det upp till storm i området och det sammanföll med att Raymond hade en känsla av onda aningar. Denna känsla var befogad när Newman gick ut på en promenad den kvällen och inte återvände, även om hans försvinnande inte märktes förrän dagen därpå. En husrannsakan inleddes och den försvunne mannen hittades bunden och försedd med munkavle i ett dike. Hans historia var att han såg några män som tog med sig något till en strand med båt på en lokal plats som passande nog kallades "Smuggler's Cove" och sedan lade lasten i en lokal grotta. Männen gav sig på honom, band honom och körde honom i diket i en lastbil. Badgworth fann bevis för att grottan hade använts för att lagra något, men ännu viktigare var att däckspåren på den väg som Newman fördes på matchade ett däck på en lastbil som ägdes av Kelvin. En nattsköterska hos en granne vittnade om att lastbilen aldrig togs ut ur garaget den aktuella natten. Kelvin undvek att bli arresterad och Raymond visste inte lösningen på mysteriet.
Återigen är det miss Marple som kommer på lösningen, när hon förmanar sin brorson om hans val av vänner, och sir Henry bekräftar att han vet något om saken och att den gamla damen har rätt. Newman är inte mannens riktiga namn och han sitter nu i Princetown-fängelset för stöld av guld från ett valv i London. Han använde vrak- och smugglingshistorien för att dölja sina spår och Kelvin utsågs till syndabock. Hyresvärdens lastbil användes aldrig, men ett däck togs av den under natten och sattes på en annan lastbil för att ge "bevis". Newmans medbrottsling var förmodligen hans trädgårdsmästare som Raymond såg arbeta på en bädd av rosenträd på måndagsmorgonen när de insåg att Newman var "försvunnen" – som Miss Marple säger, riktiga trädgårdsmästare arbetar aldrig på annandag pingst!
Blodet på trottoaren