Handgranat

miniatyr|300px|Demonstration av skafthandgranat med tidrör och sprängverkan, Nederländerna, 1946. Handgranat, svensk militärförkortning hgr, är en granat som drivs iväg mot målet genom handkastning. Handgranater kan utformas efter flera olika typer av vapenverkan men är klassiskt utformade med sprängverkan för bekämpning av trupp på kort avstånd. Annan vanlig vapenverkan hos handgranater är "skylande verkan" (rökverkan) för momentan eller kontinuerlig rökbeläggning.

Handgranater består i allmänhet av en huvudladdning och mekanisk utlösare som tänder en inkapslad kemisk stubin, som i sin tur tänder granatens huvudladdning cirka tre sekunder efter att stubinen tänts av den mekaniska utlösaren. Den mekaniska utlösaren är vanligen kopplad till en korttidsspärr som i sin tur är låst av en långtidsspärr.

Militärhistoria miniatyr|stående|Preussiska grenadjärer 1715 mini|stående|Tysk soldat med handgranat under andra världskriget. Denna modell användes även i Sverige under namnet spränghandgranat m/39.

Fyrbollar Som föregångare till handgranaten fanns under antiken så kallade fyrbollar, handkastade eller handslungade projektiler som brann eller glödde i syfte att skapa brand. Under medeltiden förekom även handgranater i keramik som fylldes med grekisk eld.

Handkulor De första egentliga handgranaterna, så kallade handkulor (jämför kanonkulor), med krutladdning lär först ha varit i bruk under Francesco Sforzas fälttåg 1427. Den äldsta beskrivningen av tillverkning av handgranater daterar sig från 1524 (Baptista della Valle i Venedig).

De första handgranaterna var ihåliga järnkulor fyllda med svartkrut och försedda med stubin vilka tändes med lunta före kastet. Dessa vägde cirka 1-3 kilo och användes traditionellt i strid av så kallade grenadjärer, soldater som hade befattningen att kasta handgranater i strid. Även chockgranater bestående av krutfyllda glas- eller keramikkulor med lunta förekom. Sådana användes av Osmanska riket under Slaget vid Wien 1683 och gav längre räckvidd än järnkulor med nackdelen att de saknade splitterverkan.

Rullgranater På 1700-talet förekom även tyngre handgranater, så kallade rullgranater, vilka användes i försvarssyfte för att avslå stormning från fienden. De användes från fästningsvallar och rullades över vallen ner i fästningsgraven när fienden befann sig där.

Moderna handgranater Från slutet av 1700-talet försvann handgranaterna ur de flesta arméer. Först under de fästningsstrider som tog plats under Krimkriget (1853–1856) och rysk–japanska kriget (1904–1905) kom handgranater åter till användning.

Under första världskriget blev handgranaten det viktigaste närstridsvapnet och kom därefter att användas inte bara för fästnings- och ställningskrig utan även för rörliga strider. Som följd av detta är handgranaten idag en viktig del av den enskilda soldatens beväpning inom de flesta arméer.

Skafthandgranat miniatyr| Skafthandgranat (jämför , ”stjälkhandgranat”) är handgranater där granatkroppen sitter monterad på ett skaft som utgör handtag för användaren. Skaftet är klassiskt gjort av trä men metall förekommer även. Skaftet är till för att öka kastlängden på bekostnad av traditionellt minskad precision.

Skafthandgranater har vid skilda tillfällen kallats anfallshandgranater, då de med sitt mindre riskområde ansågs mer lämpade för anfallsstrid än ägghandgranater som kräver att kastaren kan ta skydd. Ett annat namn för typen har varit potatisstöt, då de ser ut som gamla potatisstötar i trä. Beroende på ifall granaten har ett tidrör eller nedslagsrör benämns de ibland tidskafthandgranat eller nedslagsskafthandgranat.

I modern tid är skafthandgranater ovanliga.

miniatyr|stående| Det finns många olika historiska exempel på skafthandgranater, flera med unika egenskaper, speciellt vad gäller säkringsspärrar. De mest konventionella exemplen kommer från Tyskland, då andelen skafthandgranater under båda första och andra världskriget var upp till en tredjedel av totalen. Flera närliggande länder följde i Tysklands spår, såsom Sverige, och gjorde egna skafthandgranater baserade på samma säkringsspärrar. Ryska imperiet, senare Sovjetunionen, var även stora brukare av skafthandgranater, men deras konstruktioner skiljer sig stort från kontinentala exempel. De färre unika exempel som har framtagits i Europa utanför Tyskland har generellt varit specialhandgranater som ska användas för ett specifikt uppdrag.

Skafthandgranat med dragsnöre De flesta skafthandgranater följer tysk armeringsprincip och har ett ihåligt skaft med dragsnöre eller dylikt som korttidsspärr (armeringssäkring). Snöret löper genom skaftet och ut genom basen. För armering dras snöret ut ur skaftet med ett kraftigt ryck varvid granatens rivtändare armeras. Hos handgranater med tidrör startar detta fördröjningen hos tändröret. Användaren har då ett par sekunder på sig att kasta iväg handgranaten innan den detonerar.

Snöret skyddas under transport av en långtidsspärr (transportsäkring) i form av ett skruvlock (benämnt huv) eller dylikt på skaftets bas. Denna skruvas av och ger användaren tillgång till dragsnöret.

Skaftgranater med dragsnöre togs fram av Tyskland under första världskriget och var populära under andra världskriget, bland annat kopierad av Finland, Sverige, Kina och Japan.

varsikranaatti m/32, varsikranaatti m/41

M24 skafthandgranat, , spränghandgranat m/43 Stielhandgranate 15, Stielhandgranate 16, Stielhandgranate 17, , Nebelhandgranate 39, Stielhandgranate 43

Ryska skafthandgranater miniatyr|stående|Diagram över sovjetisk RGD-33 skafthandgranat. Ryska skafthandgranater skiljer sig överlag från den tyska stilen i både konstruktion och säkringsspärr. Den första modellerna var handgranat modell 1912 och RG-14 som var försedda med ett utåtfjädrat säkringshandtag i skaftet. Det hölls inne med en spärr under transport och av användarens hand innan kast. Läts det fjädra ut fullt tändes tidladdningen i granaten. Senare sovjetiska skaftgranater använde liknande princip med sprint och utfjädrande handtag. Ett undantag är handgranaten från 1933 som förekom i stora nummer från Sovjet och dess kombattanter under 1930-talet och andra världskriget. Typen var försedd med ett avtagbart splitterhölje runt granatens spränghuvud, hade ett fördröjt anslagsrör, och använde ett roterade ytterhandtag på skaftet som korttidsspärr och en skjutbar låshake på det yttre handtaget som långtidsspärr. Det avtagbara splitterhöljet gjorde det möjligt för användaren att välja räckvidd för sprängverkan (cirka 15 meter med hölje, cirka 10 meter utan hölje) och tändrörets tidsfördröjning innan detonation (om cirka 4 sekunder) påbörjades genom hammartändning vid anslag efter kast.

Transportsäkringen på RGD-33 osäkras genom att låshaken på det yttre handtaget skjuts åt vänster med tummen, varav ett hål på det yttre handtaget exponeras. I hålet ska då en vit prick på det inre handtaget synas igenom. Vit prick indikerar att handgranaten är säker. Detta låser upp det yttre handtaget från det inre så detta går att rotera och möjliggör osäkring av korttidsspärren. För att osäkra korttidsspärren behöver det yttre handtaget roteras med en form av mantelrörelse; först greppas spränghuvudet med motsvarande hand, handtaget dras sedan nedåt, vrids medurs åt höger och trycks sedan in, varav en röd prick visas i hålet på det yttre handtaget. Röd prick indikerar att korttidsspärren är osäkrad och hakad, varav handgranaten kan kastas. Tidsfördröjningen på tändröret börjar enbart om granaten slår i något. Om man efter hakning skjuter tillbaka låshaken tillbaka över den röda pricken säkras tändröret men håller handgranaten hakad. Tändröret monteras genom en hasplucka på spränghuvudets tak. Tekniken var bristfällig och typen slutade tillverkas redan 1941.

Ryska skafthandgranater

RG-12

Brittiska skafthandgranater miniatyr|stående|Diagram över brittisk "sticky bomb" skafthandgranat. Länder i västra Europa har framförallt föredragit ägghandgranater, dock har den brittiska armen producerat ett mindre antal skafthandgranater under både första och andra världskriget, varav dessa till skillnad från tysk/svenska konstruktioner använt säkringssprint placerad på spränghuvudet som både transport- och armeringsäkring. När sprinten dragits ut är tändröret armerat och skafthandgranaten ska kastas.

Det första kända exemplet är Hand Grenade No.19 (Handgranat nummer 19) som introducerades under första världskriget. Den var försedd med nedslagsrör i spetsen och bestod i stort sett av en ägghandgranat som monterats på ett träskaft. För att nedslagsröret skulle färdas med spetsen före i kastbanan var granaten försedd med ett antal vimplar som skulle agera roder med sitt luftmotstånd. Det andra exemplet är , även kallad "Sticky bomb". Detta var en mycket kort skafthandgranat med tidrör som var försedd med ett klisterhölje på spränghuvudet. Den användes som pansarvärnsvapen och var menad att fastna på pansarfordon efter armering.

Ägghandgranat

Ägghandgranat (jämför ) är handgranater där granatkroppen utgör handtag för användaren. Granatkroppen har huvudsakligen en oval eller sfärisk form som ett ägg men även andra former förekommer, till exempel cylindrisk form som är vanlig hos rökhandgranater. Beroende på ifall granaten har ett tidrör eller nedslagsrör benämns de ibland tidägghandgranat eller nedslagsägghandgranat.

Exempel på former: Ägghandgranat (av tyskans eihandgranate) – ovalisk granatkropp Kulhandgranat (av tyskans kugelhandgranate) – sfärisk granatkropp Diskushandgranat (av tyskans diskushandgranate) – diskusformad granatkropp Burkhandgranat (av tyskans dosehandgranate) – cylindrisk granatkropp

Ägghandgranater har kortare kastlängd än en skafthandgranat men bättre precision. I modern tid är ägghandgranater den vanligaste utformningen.

Osäkring och armering av ägghandgranat När en konventionell ägghandgranat skall användas tar man ett grepp om granaten och håller fast korttidsspärren, vilken oftast utgörs av en bygel som kallas grepe. Därefter osäkrar man långtidsspärren, vilken vanligen utgörs av en säkringssprint med öglehandtag som dras ut, fortfarande med korttidsspärren (grepen/bygeln) låst med handen. Vissa ägghandgranater har ytterligare en bygel på toppen som måste snärtas upp med tummen för osäkring. Efter att handgranaten osäkrats kastas den i riktning mot målet. När användaren vid kastet släpper granaten frigörs korttidsspärren (grepen/bygeln) med fjäder så den flyger av granaten, vilket aktiverar den mekaniska utlösaren och tidsfördröjningen för detonation påbörjas.

Beståndsdelar av ägghandgranat Handgranater kan bestå av diverse olika beståndsdelar beroende på utformning. I detta exempel beskrivs beståndsdelarna hos en traditionell ägghandgranat. I exemplet används en bild som visar en spränghandgranat av typ Borstein från 1935 i genomskärning. +Bildnyckel№.Förklaring№.FörklaringBild1.Lock10.Krutsträng (fördröjning)center|417x417px2.Lock av papp11.Tändhatt 23.Tändhattens lock12.Sprängpatron4.Axel för slaghammare13.Tändhatt 15.Fjäder14.Stift6.Slaghammare15.Säkringssprint7.Packning16.Grepe8.Gänga17.Översikt9.Pluggkropp - -

Handgranattyper efter verkan Spränghandgranat

En spränghandgranat är utformad efter sprängverkan (splitterverkan och tryckverkan) och är vanligen försedd med tidrör. Även nedslagsrör har använts historiskt. Verkansdelen på spränghandgranater består traditionellt av en granatkropp som är fylld med sprängämne. De är konstruerade för att explodera och skjuta iväg en mängd splitter när de exploderar. Splittret kommer vanligen från granatkroppen men det finns även varianter som har ett inre lager med metallkulor som slungas ut vid brisad och agerar splitter.

Spränghandgranater är avsedda att användas mot mjuka mål som infanteri. De dödar på mycket kort håll men används framför allt för att försätta fiender ur stridbart skick under tillräckligt lång tid för att kunna sätta in andra vapen.