Härjedalen är ett landskap i Norrlands inland i mellersta Sverige. Härjedalen gränsar i söder till Dalarna, i väster till Norge, i norr till Jämtland och i öster till Medelpad och Hälsingland. Härjedalen är Sveriges minsta landskap befolkningsmässigt med enbart omkring 10 000 invånare, samtidigt som landskapet är Sveriges tolfte största till ytan med sina 11 954 kvadratkilometer. Större delen av landskapet ingår sedan 1974 i Härjedalens kommun, med Sveg som centralort.
Härjedalen var tidigt en del av Trøndelagen och utgjorde ett historiskt norskt område. Landskapets brist på andra städer gjorde Røros i Trøndelagen till närmaste handelscentrum. Härjedalen tillföll Sverige genom Freden i Brömsebro 1645.
Etymologi
Etymologin till Härjedalen kan härledas från landskapets dialektala namn, Härjeådalen, som härstammar från fornvästnordiska Herjárdalr. Således har landskapet likt orten Lillhärdal fått sitt namn efter Härjån (á i fornvästnordiskan motsvarar dagens å). Härj- i Härjån betyder i sin tur ”stenig terräng” eller ”stenig botten” varvid Härjedalen har betydelsen den steniga åns dal. Landskapsnamnet åsyftade således ursprungligen på Lillhärdalsbygden och har ingenting med ordet härja (angripa, ödelägga och så vidare) att göra. I singularis obestämd form benämns landskapet ibland Härdal, precis som Lillhärdal.
Namnet nämns första gången i ett gränsdokument rörande gränsen mellan Norge och Sverige som skrevs vid ett allting i Sveg 1273, då som Heriardal. Genom historien har flera olika stavningar förekommit för landskapet, vanligast har formerna Herdal, Herjedalen, Herjeådalen och Herjådal (som används i Härjedalssången) med flera varit. En populär teori är att det är Härjulf Hornbrytare som givit landskapet dess namn (se nedan). Härjedalens namn har emellertid aldrig skrivits Herjulfsdalen, eller liknande. Stavningen med ä i stället för e kom till i början av 1900-talet då bokstaven ä var på modet. I danskt (och således även norskt) skriftspråk har den äldre stavningen med e bevarats.
Befolkningen i Härjedalen benämns vid Mo ting i Lit den 9 februari 1628, liksom i många andra historiska dokument, som Dallekarle, eller dalkarlen (Vemdalingen) som sockenskrivaren och sedermera riksdagsmannen (riksdagen 1789) Måns Roelsson (1742–1807) kom att kalla sina landsmän. Dessa olika namn på befolkningen i Härjedalen ska således inte förväxlas med folket från landskapet Dalarna.
På sydsamiska kallas landskapet Härjedaelie.
Historia Förhistoria miniatyr|Svegs kyrka är den fjärde i ordningen av Svegs huvudkyrkor. Den första sägs vara den som Ljot lät resa. Härjedalen befolkades ursprungligen från väster omkring åren 7000 till 6000 före Kristus av jägare, fiskare och samlare som gemensamt benämns jägarfolket. Runt 200 boplatser från stenåldern har hittats, varav de flesta återfinns i skogslandskapet längs Ljusnans stränder. Även i fjällen har flera boplatser lokaliserats, de allra äldsta i Ransjön. Ett av de mer synliga spåren efter jägarfolket är hällmålningarna vid Ruändan uppe på lågfjället Flatruet ”det platta berget” som är uppemot 5 000 år gamla. Målningarna är gjorda med rödockra och består av omkring 20 figurer, vilka avbildar älg, ren, björn samt människa. I Härjedalen finns även flera andra hällmålningar såsom vid Rogen, Grannberget och även i Tänndalen och Storsjö. Den senaste funna hällmålningen i Härjedalen återfanns så sent som 2006 på ett björnformat stenblock (bestående av Härjedalens landskapssten tännäsögongnejs) vid Kölsjöfjället. Ett stort antal fångstgropar har även påträffats runt om i landskapet och Härjedalen har 2 000 kända fornlämningar.
Spår från en mer herdeliknande kultur finns i västra Härjedalen i Fjällnäs i Tännäs socken daterat till 2200 före Kristus.
Medeltid Den främsta representanten för Härjedalens bondekultur är Härjulf Hornbrytare. Han nämns i den redan nämnda gränsdragningen från 1273. Det är Tord i Trosavik (Trasviken i Hedeviken) tillsammans med tolv åldersmän som redogör för den tidigaste bebyggelsen i landskapet. Tord berättar att Härjedalen blev bebyggt av ”Noregs menn” och den förste var Heriulfuer hornbriotr — Härjulf Hornbrytaren. Härjulf var märkesman hos den norske kungen Halvdan Svarte. Halvdan Svarte var kung av Norge på 800-talet och far till Harald Hårfager, hans märkesmän var de som i strid bar hans ”märke”. Härjulf råkade så småningom i onåd hos kungen då han vid ett gille slog ihjäl en annan av kungens män med Halvdans silverbeslagna dryckeshorn. Härjulf slog med sådan kraft att hornet brast (varav namnet hornbriotr) och flydde till Anund Uppsale i Mälardalen. Han blev först väl mottagen men efter att han låg med en släkting till Anund vid namn Helga tvangs han fly västerut, till Härjedalen. Han och Helga slog sig ned i ödelandet vid en plats som erhöll namnet Sliarosvellir, där Slyån mynnar ut i Härjån, nära gränsen till Särna i Dalarna.
Tord i Trosavik räknar därefter upp femton generationer av ättlingar till Härjulf. Den åttonde (cirka 250 år efter ankomsten i slutet av 800-talet) skall ha hetat Ljot Dagsson och det var han som fyrst let gera kirkiu i Heriadal, beräknat mellan 1050 och början av 1100-talet.Eriksson, Nils-Erik (1992). "Sägnen om Kettil Jamte och Härjulf Hornbrytaren" i Sten Rentzhog: Jämten 1993, sid. 12-19. Redan då var Sveg landskapets centralort med ett gemensamt allting, emellertid går det inte att fastlägga när alltinget började hållasHansson, Anders (1992). "Den medeltida landskapsstyrelsen" i Sten Rentzhog: Jämten 1993, sid. 49.. vänster|miniatyr|Ljungdalen genomkorsas av en pilgrimsled till Nidaros, det vill säga Trondheim Som redan beskrivits var inte hela Härjedalen öde när Härjulf kom. Men det är han som representerar den fasta bebyggelsen, en anslutning till andra norska bönder. Härjedalen kom tidigt att räknas som en del av Gauldal, sedermera Trøndelag och Nidaros stift. Härjedalen kom således att lyda under frostatingslagen. Under tidig medeltid utvecklas myrmalmsproduktionen i Härjedalen då fler blästerugnar anlades.
Hög- och senmedeltid Kristnandet av Härjedalen skedde efter slaget vid Stiklestad och i samband med att även Jämtland kristnades i och med resningen av Frösöstenen 1050. Olof den helige som stupade vid ovan nämnda slag helgonförklarades strax efter sin död. Härjedalen kom att genomsyras av två större pilgrimsleder, Nidarosvägarna främst Romboleden (döpt efter Rombovallen i Härjedalen, ibland även benämnd ”Herrdal-Norgesvägen”) men även delvis Jämt-Norgevägen.
En vittnesberättelse angående konverteringen från asaläran till kristendom finns bevarad för Tröndelag i allmänhet och Härjedalen i synnerhet. Nämligen bonaderna som hittades i Överhogdal i östra Härjedalen 1909, daterade till perioden 800–1100. I Tröndelag börjar kristna stenkyrkor byggas under 900-talet. Missionärer kom från de brittiska öarna där Norge hade skatteländer för att sprida den kristna tron. Tröndelag var vid tillfället den förnämsta delen i Norge, dess huvud. Odens åttafotade häst Sleipner förekommer på tapeten, Gullinkambe likaså. Yggdrasil, världsträdet, utgör centrumet i bonaderna. Många av de fornnordiska gudarna kan även de skönjas. Kyrkor, mytologiska monster, människor, skepp med mera återfinns på tapeten. Ändock förekommer inga stridigheter, vävnaderna vittnar om en infiltrering, kristen förekomst i ett kultiskt samhälle. Präster och kors i en hjältesaga. Livsträd och rutor symboliserar lycka och konverteringen i Skandinaviens inland, i Härjedalen, skedde fredligt. Någon strid i samband med övergången har inte heller påträffats i vare sig Jämtland eller Härjedalen. Tvärtemot vad Skogbonaden från Hälsingland berättar om, där den kristna kyrkan attackeras från alla håll och kanter. Hälsingland och Norrland var nykonverterade på 1190-talet och Järnbäraland, alltså Dalarna, var 1177 fortfarande hedniskt.
Digerdöden hemsökte landskapet 1350 och i samband med den lilla istiden stagnerade landskapet befolkningsmässigt. Pilgrimsfärderna slutade efter att den danske kungen Kristian III införde protestantismen i Danmark-Norge 1536, men i Härjedalen tog det emellertid ett tag innan befolkningen konverterade från katolicismen.
Krigstid och häxprocesser mini|höger|Härjedalens gamla sigill Efter att Sverige bröt sig ur Kalmarunionen 1523 gick Härjedalen från att vara centralt placerad i Skandinavien till ett gränsområde mellan Sverige på ena sidan och Danmark-Norge på den andra. Härjedalen blev ockuperat tillsammans med Jämtland under det nordiska sjuårskriget och skiftade statstillhörighet ett flertal gånger. Värre kom det att bli på 1600-talet. Baltzarfejden, en del av Kalmarkriget, startade 1611 och svenskarna gick fram hårt, hus plundrades, kvinnor våldtogs och gårdar i Hede socken brändes ned, likväl som majoriteten av Svegs gårdar, varvid många kom att fly till Norge. 1644 kom svenskarna tillbaka (Hannibalsfejden) och härjedalingarna svor snabbt sin trohet och betalade dessutom skatt för att slippa härjningar. Svenskarna drevs senare ut av norrmän och jämtar och Härjedalen var helt i norska händer när landskapet avträddes till Sverige 1645 i och med freden i Brömsebro. Skansar kom att upprättas i Långå och i Älvros. Härjedalen fick kort därefter ett eget sigill, numera landskapsvapen som återknöt till myrjärnsframställningen. Rikedomarna man i Härjedalen erhöll tack vare handel med järnvaror och dylikt användes för att kringgå det svenska indelningsverket. Efter 1662 kom den härjedalska allmogen att betala en årlig summa på 900 riksdaler silvermynt för att slippa inkvartera soldater. vänster|miniatyr|Många ”häxor” kom att brännas på bål efter avrättning. Strax efter övertagandet drabbades det fortfarande norsksinnade Härjedalen av häxjakt, själva startskottet till häxjakten under det stora oväsendet i Sverige uppstod då Gertrud Svensdotter, pressad av den svenske kyrkoherden, anklagade Märet Jonsdotter (Stor-Märet) från Lillhärdal för häxeri 1668. Stor-Märet nekade bestämt till anklagelserna och försökte försvara sig in i det sista, men till ingen nytta. Hon blev den första att halshuggas och brännas på bål, på Spångmyrholmen. De kommande åren hölls åtskilliga processer mot häxor i landskapet, i Lillhärdal stod inte mindre än 56 personer anklagade vid ett tillfälle. Härjedalshäxor kunde påträffas i varje by. Ofta var det barn som anklagade vuxna. De sade sig ha blivit lurade att följa med på nattliga aktiviteter ridande på upp och ned-vända djur såsom hästar, kor eller getter. En ung jänta, Sigrid Svensdotter angav sin gamla farmor för häxeri och Blåkulla låg självklart på andra sidan Kölen, i Norge.
Nyare tid Befolkningen uppgick vid slutet av 1600-talet till uppskattningsvis 2 000 personer. Frihetstiden innebar ett visst uppsving genom nybyggnad.
Försök till bergsbruksdrift togs i Ljusnedal 1685 då koppargruvor anlades vid Ramundberget. Senare kom en smälthytta till i Ljungdalen. Men tillgången på kopparmalm var låg och den upphörde på 1770-talet. I stället förflyttades fokus till järnmalm och verksamheten blev större.