Dövkultur

Dövkultur innebär att den teckenspråkiga döva befolkningen utgör en språklig och kulturell minoritet.

Historia I forntiden härskade mycket falska föreställningar om "dövstummas" undervisning och uppfostran. Den grekiske filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.) menade till exempel att den som är född döv är en oförnuftig varelse och oemottaglig för någon slags bildning. En helt annan föreställning om de döva rådde hos egyptierna och perserna, vilka ansåg att de döva var omhuldade av gudamakterna och därför behandlade dem med kärlek och vördnad. Huruvida de uträttade någonting för deras utbildning är dock inte känt.

Efter kristendomens framträdande dröjde det mycket länge, innan något slags dövundervisning startade. Till och med kyrkofadern Augustinus (400 e.Kr.) uttalar sig om de döva i samma anda som Aristoteles. "Det är omöjligt för den dövfödda att komma till tron", sade han, "ty tron kommer av predikan, av det som man hör. Den dövstumma kan varken lära att läsa eller skriva". Den förste man känner till som undervisade en döv person och därigenom vederlade dylika falska omdömen, var biskopen av York John of Beverley (700). Det nästa kända försöket med dövundervisning gjordes av humanisten Rudolf Agricola (död 1485). Under 1500-talet förekom sådana försök allt oftare, och från den tiden har man kunnat tala om en dövundervisningens historia. I Spanien, England och Nederländerna med flera länder började man då sysselsätta sig med de dövas undervisning, varmed flera skrifter i detta ämne utgavs.

Dövundervisningens början Under 1500-talet startade skolundervisningen för döva. Detta var dock främst tillgängligt för de döva barn som hade rika familjer, eftersom det handlade om privatundervisning. Innan dess hade man lång tid tillbaka felaktigt trott att ljud och språk hängde ihop, hade man inte förmågan att höra kunde man heller inte tillägna sig språk. Inte förrän på 1700-talet startades de första allmänna dövskolorna. Den allra första dövskolan startades i Paris av den franske prästen Abbé de l’Epée. Denna man kom att betyda mycket för teckenspråkets utveckling och ställning. De l’Epée använde sig av den metod som kom att kallas den franska metoden eller teckenmetoden, vilken innebar att undervisningen skedde på teckenspråk. Han fascinerades av de döva elevernas naturliga sätt att kommunicera och ansåg teckenspråk vara lika rikt som talade språk. Han utbildade även dövlärare från många olika länder, vilket gjorde att hans metod spred sig över Europa.

Samtidigt som de l’Epée undervisade och utvecklade teckenmetoden i Frankrike, fanns det en dövpedagog i Tyskland som förespråkade en helt annan metod. Han hette Samuel Heinicke och ansåg teckenspråk vara fattigt, otillräckligt och dessutom hämmande för talspråksutvecklingen. Hans undervisningsmetod kom att kallas den tyska metoden eller den orala metoden, oralism, och gick ut på att eleverna skulle lära sig tala och läsa på läppar. De l’Epée och Heinicke förde hätsk brevväxling om undervisningsmetodernas för- och nackdelar. De två pedagogerna var allt annat än goda vänner.

Pär Aron Borg och Manillaskolan Men det var de l’Epée och teckenmetoden som kom att inspirera en man vid namn Pär Aron Borg till att starta den första dövskolan i Sverige. Borg ägnade sig från början åt att undervisa blinda, men efter att ha sett en pjäs på Kungliga Operan i Stockholm, som handlade om Abbé de l’Epée, väcktes hans intresse för döva. 1809 startade han den första svenska dövskolan, som senare kom att heta Manillaskolan. Manillaskolan var belägen de första åren på Drottninggatan i Stockholm. 1812 flyttades skolan ut till Djurgården och bedrevs då som ett internat. Byggnaden Öfre Manilla användes som boende för både lärare och elever. Eleverna stannade på skolan mellan 1 och 10 år, i vissa fall ännu längre. Eleverna på Manillaskolan var både betalande och frielever. Frielever var barn som hade valts ut av den styrelse som fanns i varje stift i landet, och fick då bidrag från kungliga huset eller skolans egna fondmedel. Många av skolans elever kom från andra delar av landet, och hade långa resvägar. Flera av dessa barn kom från fattiga familjer och hade inte råd att ta sig hem under lov och blev därför kvar på skolan under många år. Manillaskolan är än idag i bruk som en av Sveriges dövskolor, dock utan internat.

Dövundervisningens utveckling 1864 grundades världens första, och fortfarande idag, enda universitet för döva, Gallaudet University i USA.

I och med den internationella dövlärarkongress som hölls i Milano 1880 förändrades allt. Milanokongressen, dit lärare från hela Europa samlades för att diskutera dövas undervisning, kom att bli starten på en mörk period för många döva. Under denna kongress beslutades att den orala metoden var överlägsen, teckenspråket ansågs primitivt, och därför skulle all undervisning ske på talat språk. Teckenspråket förbjöds i skolorna och eleverna skulle själva lära sig tala samt läsa på läppar. Det ska tilläggas att de döva lärarna vid denna kongress inte hade rätt att rösta. Oralismen kom att härska över dövundervisningen i de nordiska länderna ända fram till 1980-talet och gör det i många andra länder än idag.

Oralismen fick stora konsekvenser för många döva. På grund av att tal- och hörselträning upptog majoriteten av undervisningstiden i skolan, försummades andra ämnen. Detta bidrog till att dövas utbildningsnivå sjönk drastiskt efter 1880. Därmed minskade också möjligheten till högre studier och välbetalda jobb. Dessutom förbjöds döva att arbeta på offentliga platser såsom inom kommunen, landstinget och staten i början på 1900-talet. Detta innebar exempelvis att döva lärare fick sluta sina arbeten, vilket ytterligare stärkte den orala undervisningsmetoden.

Under mitten av 1900-talet spädde utvecklandet av ny teknik kring hörselhjälpmedel på tron om att döva behövde ljud och tal. Det resonerades kring att om man hade tillräckligt bra hörapparater kunde vem som helst lära sig höra. Man försökte med andra ord normalisera döva och göra dem “hörande” och fokus blev att hörselnedsättningen skulle botas.

Förr var många barn som föddes döva i en hörande familj med om de så kallade ”sju vita åren”. Dessa år var barnen utan språk fram till den dagen de började skolan och träffade andra döva barn och lärare och på det sättet lärde sig teckenspråk. Föräldrar blev informerade om hur de skulle bota barnens dövhet genom att tala högt rakt in i öronen för att träna örat att uppfatta ljud. Denna metod fungerade inte och många föräldrar fick svårt att kommunicera med sina barn. Döva barn hade inte mer kommunikation med sina föräldrar än genom några få hemmagjorda tecken. Många barn tappade helt kontakten med sina familjer efter att de börjat skolan och fått tillgång till teckenspråk. Närheten till språk, samhörigheten samt möjligheten att göra sig förstådd gjorde att många döva barn upplevde en bättre samhörighet med elever och lärare på skolan än med sin egen biologiska familj.

Oralismen hade övertag i dövsskolorna, men det var tack vare just dövskolorna och olika dövföreningar, som började bildas i början av 1900-talet, som teckenspråket hölls vid liv. Även om barnen inte fick lov att teckna på lektionerna gjorde de det i smyg och på rasterna. Dövföreningarna samlade döva från hela Sverige för att umgås och kommunicera på sitt naturliga språk. Föreningarna kom att tillsammans med dövskolorna betyda mycket för teckenspråkets utveckling och överlevnad.

Sveriges Dövas Riksförbund bildades 1922 och förde från sin start en outtröttlig kamp för teckenspråket, som till slut resulterade i ett officiellt erkännande av riksdagen 1981. Därmed fastslog man att teckenspråket var ett självständigt språk och också dövas modersmål. Detta ledde till att läroplanen skrevs om så att undervisningen i dövskolorna skulle ske på teckenspråk. Synen på teckenspråk förändrades. Detta mycket tack vare den teckenspråksforskning som i Sverige startade vid Stockholms universitet i början av 1970-talet. Brita Bergman, som var med och startade denna forskning, kom att bli världens första professor i teckenspråk.

Döv som identitet Både en person som inte hör någonting alls och en person som hör såpass bra att denne kan prata i telefon, kan benämna sig själv som döv. Ur ett medicinskt perspektiv brukar man prata om dövhet för att benämna en hörselförlust, men att kalla sig döv står inte i direkt relation till vilken typ av hörselnedsättning man har, utan har mer att göra med känslan av tillhörighet i en kulturell och språklig gemenskap som utgörs av teckenspråk. Timothy Reagan, professor i lingvistik, menar att tecknet för döv inte bara behöver betyda ”person med avsaknad av hörsel”, utan att det kan lika gärna betyda ”mina vänner”.

Man brukar prata om tre olika grupper inom den grupp av individer som benämner sig som döva: Personen hör, kan förstå innebörden av ljuden och urskilja vilka ljud som hörs. Personen hör, men kan inte processa det ljud den hör. Personen kan inte uppfatta något ljud alls.

Dövblindhet Personer med dövblindhet har både grava syn- och hörselskador, men behöver dock inte vara helt döv eller helt blind. År 2007 antog Nordiskt Ledarforum i Reykjavik en nordisk definition av ordet dövblindhet: "Dövblindhet är ett särskilt funktionshinder. Dövblindhet är en kombination av funktionsnedsättningarna syn och hörsel. Det begränsar en persons aktiviteter och inskränker full delaktighet i sådan grad att samhället behöver underlätta med specifika serviceinsatser, miljömässiga förändringar och/eller tekniska lösningar."

En vanlig orsak till dövblindhet är Ushers syndrom. Personer med dövblindhet delas in i två huvudgrupper: personer med medfödd dövblindhet och personer som utvecklat dövblindhet senare i livet.

Personer med medfödd dövblindhet Hit räknas de som har en medfödd syn- och hörselnedsättning eller som har mist både syn och hörsel innan de har tillägnat sig ett språk. Personer med medfödd dövblindhet har också ofta ytterligare funktionshinder, till exempel autism eller utvecklingsstörning. I Sverige finns cirka 400 personer med medfödd dövblindhet.

Personer som blivit dövblinda senare i livet Till den här gruppen räknas de som redan har en syn- eller hörselnedsättning och senare i livet får ytterligare en nedsättning av antingen syn eller hörsel. Hit räknas även de som får en nedsättning av både syn och hörsel senare i livet. I Sverige finns cirka 1 300 personer som blivit dövblinda senare i livet. Inom gruppen kan man skilja på följande undergrupper: Primärt döva eller hörselskadade personer som fått en synnedsättning senare i livet. Primärt blinda eller synskadade personer som fått en hörselnedsättning senare i livet. Normalt hörande och seende personer som fått både en syn- och hörselnedsättning senare i livet.

Kommunikation Vilken kommunikationsmetod en person med dövblindhet använder sig av beror helt på vilken grad av hörsel- resp. synnedsättning personen har. En del dövblinda kommunicerar via tal, andra använder sig av visuellt eller taktilt teckenspråk. Taktilt teckenspråk innebär att personen avläser teckenspråk med händerna, genom att lägga en eller båda händerna på samtalspartnerns händer. Många dövblinda är beroende av tolkar för att kunna kommunicera med andra människor. För mer information om dövblindtolkning, se Tolkning.

Tolkning Teckenspråkstolkning En teckenspråkstolk har till uppgift att tolka mellan talat språk och teckenspråk. Som namnet antyder, handlar det om tolkning och inte om översättning, dvs. tolken tar in information på det ena språket och väljer sedan det bästa sättet att förmedla budskapet. En tolk har alltid tystnadsplikt samt måste hålla sig objektiv, dvs. ska inte uttrycka sina egna åsikter i en tolksituation.

Dövblindtolkning