Eugénie de Montijo

thumb|Doña María Eugenia de Montijo, porträtterad av Federico de Madrazo, 1849.|300x300px

Eugénie de Montijo, född Doña María Eugenia Ignacia Augustina de Palafox-Portocarrero de Guzmán y Kirkpatrick 5 maj 1826 i Granada, död 11 juli 1920 i Madrid, var fransk kejsarinna och tidvis regent; gift 1853 med Napoleon III. Berömd under sin tid för sin skönhet och elegans var hon Europas modeförebild. Hon fungerade som Frankrikes regent under makens frånvaro och utövade ett visst inflytande över politiken.

Tidigt liv

Uppväxt Eugénie var den ena av två döttrar till en spansk grand, don Cipriano de Guzmán y Palafox y Portocarrero, greve av Montijo och Tebe, som tillhörde Spaniens främsta adelsfamiljer. Hennes mor, María Manuela Kirkpatrick de Closeburn, var dotter till en vin- och fruktexportör från Skottland som hade konverterat till katolicismen och bosatt sig i Malaga; hans familj har påståtts härstamma från en jakobitisk skotsk adelsfamilj, Kirckpatrick of Closeburn, men det är obekräftat. På grund av sin liberalism och sitt stöd för Napoleon var fadern förvisad till Granada fram till 1830. Tre år därefter ärvde han titeln greve av Montijo av sin äldre bror, och familjen kunde bosätta sig i Madrid.

Eugénie Montijo och hennes syster Paca uppfostrades i den fashionabla klosterskolan Sacré Coer på rue de Varennes i Paris från 1833 till sin fars död 1840. Även modern bodde i Paris på grund av carlistkrigen i Madrid. Skolan utbildade sina elever i franska språket, katolicism, etikett och välgörenhet. Systrarna hade också en brittisk guvernant, Miss Flowers, och gick i en gymnastikskola. Under tiden i Paris såg de en gång den blivande Napoleon III, hennes blivande make och Napoleon I:s systerson, som hölls fängslad efter kuppförsöket 1836.

Efter faderns död 1840 återvände familjen till Madrid, där hennes mor blev en ledande centralfigur i societeten, på vars mottagningar och maskeradbaler de ledande spanska makthavarna var frekventa gäster, bland dem premiärminister Narvaez och Isabella II: Maria Manuela blev 1846 hedersöverhovmästarinna hos drottningen, och Eugénie var brudtärna vid Isabella II:s bröllop samma år. Eugénie blev tidigt liberal, och var också liksom sin far anhängare av Napoleon I: efter ett sammanträffande med Eleonore Gordon, som hade deltagit i Napoleon III:s misslyckade kuppförsök 1836, blev hon också bonapartist och anhängare av Napoleon III. Eugénie beskrevs som en skönhet och var också förmögen efter sin far, och mottog flera frierier: sedan hertigen av Alba hade gift sig med hennes syster 1844 ska hon ha försökt förgifta sig själv, något som också ska ha upprepats då markisen av Alcanices 1848 låtsades uppvakta henne för att komma nära hennes syster.

Giftermål Från 1848 tog hennes ambitiösa mor med henne på regelbundna resor i Europa, främst till Paris, för att arrangera ett äktenskap med så hög status som möjligt åt henne. 1849 presenterades hon för Napoleon III, som då blivit president, på en bal i Elyséepalatset. Han bjöd in henne och hennes mor till ett hus i parken i Saint-Cloud med enbart henne och prins Felix Bacchioci i syfte att förföra henne, något som misslyckades. År 1851 skrev hon emellertid till Bacchioci och erbjöd sig att finansiera Napoleons kommande kupp, som 1852 gjorde honom till kejsare.

Eugénie var sedan länge en bonapartist med politiska ambitioner, något som tros ha medverkat till försöken att gifta sig med Napoleon, som efter att han grundat en monarki var tvungen att gifta sig av politiska skäl. Sedan han efter en jakt på Fontainebleau i november 1852 hade givit henne en häst som gåva, uppvaktade han henne öppet, vilket gjorde henne till en offentlig person i Paris. Napoleon ska ha blivit förälskad i Eugénie, och sedan hon upprepade gånger hade vägrat gå till sängs med honom såvida han inte gifte sig med henne, ska han ha beslutat att gifta sig med henne. Regeringen föredrog ett dynastiskt äktenskap, och kandidaterna var först Carola av Vasa och därpå Adelaide av Hohenlohe-Langenburg. Sidogrenen av familjen Bonaparte, bestående av prins Jérôme och hans barn prins Napoleon ("Plon-Plon") och prinsessan Mathilde, som hade en plats i tronföljden, motsatte sig också äktenskapet, och Eugénie beskrevs som en utländsk äventyrerska och lycksökerska.

Då Napoleon III motiverade sitt val inför senaten beskrev han Eugénie som en trogen katolik med fransk uppfostran med potential att återuppliva kejsarinnan Joséphines kvaliteter och påpekade att Eugénie var utlänning och alltså inte hade några släktingar som kunde parasitera vid hovet, att hon var en troende katolik som med sina böner skulle gynna Frankrike och att hon hade själsliga kvaliteter som skulle göra henne till en prydnad för tronen och till dess skydd om det någonsin skulle visa sig nödvändigt. Han tillade också att han som parveny inte ville ingå ett arrangerat äktenskap.

Kejsarinna Eugénie de Montijo gifte sig med Napoleon III den 30 januari 1853. Bröllopet innefattade en civil vigsel på Tuilerierna, följt av en kyrklig vigsel i Notre Dame. thumb|Eugénie som kejsarinna av Frankrike, porträtt av Franz Xaver Winterhalter, 1853.|left|308x308px

Representation Eugénies uppgift som kejsarinna var att sköta monarkins representation och yttre propaganda. Ett imponerande och praktfullt offentligt hovliv uppfattades som politiskt viktigt av Napoleon III, och det blev hennes uppgift att återuppliva kejsarhovet från Napoleon I:s epok.

Hovet beskrivs som praktfullt men med enkel etikett. Hovet flyttade mellan Tuilerierna i Paris, och Fontainebleau, Compiègne och Saint-Cloud utanför Paris.

Under vintern hölls fyra stora kejsarbaler i Tuilerierna avslutade med en maskerad för 5000 gäster; varje måndag hölls också kejsarinnans mottagningar med dans för 500 personer, förutom de maskerader som gavs av de utländska ministrarna, och som alla sammanfattades under namnet fêtes impériales. Vid dessa öppnade kejsarparet balen och satt sedan på en tron tillsammans med sina släktingar: vanligen endast prins Jérôme och prinsessan Mathilde. Saint-Cloud beskrivs som kejsarparets privatbostad där de tidvis levde privatliv under vintern och där de nästan inte tog emot några gäster.

Under våren och sommaren vistades hovet på Fontainebleau, där de stod värd för den kejsarliga jakten, och där en mindre krets nära vänner togs emot. Hon beskrivs som en skicklig ryttare och jägare och gjorde många offentliga besök runtomkring i trakten. Ett av de mest betydelsefulla representationsfenomenen var vistelserna på Compiègne, där hovet tog emot ett stort antal gäster under de s.k. series varje sensommar och höst. Propagandamottagningarna bestod av fyra stycken som varade under en vecka vardera mellan oktober och december; en för politiker, en för modets representanter och en blandad för diplomater, militärer och artister. Eugénie beskrivs som en begåvad och charmerande värdinna som lyckades göra dessa mottagningar till propagandaframgångar för monarkin.

Några veckor varje år tillbringade hon också en privat semester i Biarritz, där Napoleon 1854 hade uppfört ett palats åt henne, Villa Eugénie, och där hon ägnade sig åt att segla och bada och umgås informellt med privata vänner och familj, bland annat sin mor och syster, som helst inte fick visa sig offentligt i Paris.

Hon följde med Napoleon på statsbesöket till Storbritannien 1855, som beskrevs som en stor framgång, och tog sedan emot drottning Viktoria och prins Albert på svarsbesöket i Paris och arrangerade då en bal på Versailles.

miniatyr|Eugénie de Montijo, 1854.|276x276px

Stilikon Eugénie blev tidigt sin tids modeförebild och stilikon. Hon var intresserad av skönhetsvård och var känd för att sminka sig, vilket inte var okontroversiellt under denna tid. Hon lanserade frisyren l'impériatrice, där håret samlades ihop i korkskruvslockar i nacken, och många andra nyheter fick senare detta namn. Hon bytte kläder sex gånger per dag och bar aldrig samma klänning mer än en gång, och varje halvår gavs hennes klänningar till hennes hovdamer, som sålde dem.

Hennes modeskapare var initialt Madame Palmyre, Madame Vignon och Mademoiselle Félicie, innan hon 1860 gjorde modeskaparen Charles Frederick Worth berömd. Därefter gjorde Worth hennes aftonklänningar, Madame Laferrière förmiddagsklänningarna och Mademoiselle Félicie ytterplaggen, medan Félix Escalier var hennes frisör och Madame Virot och Madame Lebel skapade hennes hattar: samtliga bland de främsta modekreatörerna i Paris.Granström, Alvar, Kvinnor och krinoliner: en mode- och sedeskildring från krinolinmodets tid, Carlsson, Stockholm, 1990

Hon lanserade krinolinen år 1855 – därav kallades hon ibland "drottning krinolin" – och gjorde den omodern 1868. Hon lät också lansera jackan (för kvinnor), en kort krinolin för promenadbruk 1863 och bytte ut bahytten mot bredbrättade hattar och hattar utan skärm. Hon var berömd för sina juveler, särskilt sina diamanter. Hennes utseende blev en välkänd förebild genom de porträtt som målades av henne av Franz Winterhalter.

Hon intresserade sig även för konst, och anses ha legat bakom den stil som var förhärskande under makens regeringstid.

Privatliv Relationen mellan Eugénie och Napoleon beskrivs som god: Napoleon ska ha varit stolt över henne och behandlat henne som en samarbetspartner och kollega, respekterat hennes omdöme, givit henne ansvar och aldrig tappat humöret mot henne.

Däremot var han känd för sina kärleksaffärer, något som ska ha plågat Eugénie och förorsakat svartsjukedraman. Enligt vad Napoleon själv uppgav för sin kusin Mathilde var han otrogen endast sex månader efter bröllopet. Eugénies förlossning 1856 var så svår att hon nästan avled, och efter detta avrådde läkarna henne från könsumgänge för att förhindra en ny graviditet. Efter detta blev Napoleons otrohet mer öppen. Napoleon hade ett förhållande med Virginia Oldioni di Castiglione 1856–1857, grevinnan Marie-Anne Walewska 1857–1861 och Marguerite Bellanger 1863–1865, förutom ett stort antal tillfälliga partners, som han brukade få sin tjänstgörande hovmästare att klä av och föra till sitt sovrum. Eugénies svartsjuka var känd, och hon förorsakade skandal då hon 1864 besökte Bellanger och förgäves begärde att relationen skulle avslutas. Napoleons otrohet ska ha upphört efter den kortvariga relationen med grevinnan Mercy d'Argentau 1867.

thumb|300px|Kejsarinnan Eugénie omgiven av sina hovdamer, målning av Franz Xaver Winterhalter, 1855.

Hennes relation till makens släktingar var ansträngd, särskilt till hans tronarvinge och farbror, Jérôme, och dennes son, prins Napoleon, som stod näst i tur i tronföljden efter hennes son. Det hävdas att hans fiendskap grundades i att hon en gång hade motstått hans försök att förföra henne, och att han, under hennes förlossning, som i enlighet med seden försiggick inför medlemmarna av familjen, ska ha iakttagit henne nästan naken och sagt att han inte förstod varför en kvinna med sådana ben kallades vacker. Frånsett detta var de i vilket fall politiska rivaler.

Eugénies två främsta hovdamer var Anne d'Essling och Pauline de Bassano, och bland hennes hovmän nämns greve Charles de la Pagerie, som var känd för sina imitationer, och greve de Cossé-Brissac, som brukade få hantera snobbismen från den gamla adel som hånade den napoleonska nyadeln, som dem hon tyckte bäst om. Den icke adliga personalen inkluderade hennes välkända temperamentsfulla kammarfru "Pepa" Pollet.

Bland hennes personliga umgänge fanns Cecile de Nadaillac, Anne Murat de Mouchy och Mathilde Bonaparte. Hennes mest kända vänskapsförbindelse är den med Pauline Metternich, som presenterade henne för Worth och som var känd för sina excentriska vanor: hon ska ha uppmuntrat henne att vara djärv, och de ryktades bland annat ha tagit sig runt i Paris inkognito i förklädnad, rent av utklädda till män, något som dock inte är bekräftat.

Karaktäristik och engagemang