Slovenska (slovenski jezik eller slovenščina) är ett sydvästslaviskt språk som huvudsakligen talas i Slovenien, där det är officiellt språk, men även i Italien (Friuli-Venezia Giulia), Österrike (Kärnten och Steiermark) och Ungern (floden Rábas avrinningsområde).
Det är ett av de få slaviska språk där dualis fortfarande förekommer som en levande del av språket.
Standardspråket thumb|right|Kopparstick med Primož Trubar Det slovenska litteraturspråket hade sin början på 1500-talet då den protestantiske prästen, författaren och översättaren Primož Trubar som standardspråk valde den centrala dialekten som talades i Ljubljana – denna bestod i grunden av en blandning av de största dialekterna från regionen Dolenjska (Nedre Krain), som var Trubars hemtrakter, från regionen Gorenjska (Övre Krain) och regionen Notranjska (Inre Krain). Han valde att använda den latinska skriften framför den glagolitiska, efter att hans första två böcker hade tryckts med det glagolitiska alfabetet.
Historia Slovenskan räknas till de sydslaviska språken men ett fåtal historiker och lingvister, företrädesvis slovenska, anser att språket borde räknas till de västslaviska språken.Šavli, Bor, Tomažič: Veneti - First Builders of European Community I slovenskan finns isoglosser, såsom grammatiska och lexikala likheter, delade med västslaviska språkNuorluoto, J., 2010. Central Slovak and Kajkavian Structural Convergences: A Tentative Survey, Journal of Slavic Languages and Literatures 50, 37-45, speciellt med tjeckiskan och slovakiskan, vilket tyder på att slovenskan är en gammal "brygga" i ett dialektkontinuum mellan väst- och sydslaviska språkområden. Den äldsta kända inflyttningsvågen av slovenernas slaviskspråkiga förfäder till dagens Österrike och Slovenien kom också från västslaviskt kulturområdeBogo Grafenauer (ed. Peter Štih), Karantanija: izbrane razprave in članki, Slovenska matica, Ljubljana 2000., vilket bland annat arkeologiska fynd som klassas som tillhörande Prag-kulturen visar. Slovenskan skiljer sig från andra sydslaviska språk, till exempel kroatiskan och serbiskan, genom att ha behållit ålderdomliga baltoslaviska/proto-slaviska grammatiska funktioner och lexikala egenskaper av nordslavisk typ. Exempelvis finns det språkligt ålderdomliga dualis kvar i slovenskan, vilket den numera bara delar med sorbiskan, ett västslaviskt språk, användningen av supinum förbinder det med tjeckiskan och genitivformen i negationer är en ålderdomlig grammatisk egenhet för den baltoslaviska språkgruppen, bortrationaliserad i andra sydslaviska språk, men fortfarande använd i slovenskan. Till skillnad från kroatiskan och serbiskan karakteriseras slovenskan av ett stort antal dialekter – det sammanlagda antalet på cirka 50 dialekter och subdialekter indikerar också en hög ålder.
En studie publicerad 2013 av de slaviska språkens evolutionära släktskap (fylogeni), beräknad med två olika modeller utifrån jämförande lexikala och grammatiska data för språken, bekräftade slovenskans udda position i släktskapsträdet. Den ena modellen (bayesiansk analys) visade att slovenskan sitter på en egen gren som avskiljdes från det slaviska språkträdet innan grupperingarna väst-, öst- och sydslaviska språk bildades; den andra modellen (distance matrix-based) att slovenskan tidigast avskiljdes från den gren i det slaviska språkträdet som senare gav upphov till de västslaviska språken tjeckiska och slovakiska och de sydslaviska serbokroatiska, makedonska och bulgariska Nurbakova, D., Rusakov, S., Alexandrov, V., 2013. Quantifying uncertainties in phylogenetic studies of the Slavonic languages. Procedia Computer Science 18, 2269-2277. Då slovenskan är det slaviska språk som har den västligaste utbredningen och tidigt och i hög grad integrerades i germanska och latinska kultursfärer, samtidigt som kontakterna med andra slaviska kultursfärer blev mindre framträdande, är det inte konstigt att slovenskan dels har bevarat många ålderdomliga baltoslaviska/proto-slaviska grammatiska, lexikala och morfologiska egenheter, dels har unika språkliga innovationer. Flera av de övriga slaviskspråkiga nationerna delar i högre utsträckning gemensam historia och har därigenom påverkat varandras språkevolution (genom täta kontakter mellan de etniska grupperna), något som författarna av den ovan nämnda fylogenetiska studien diskuterar.
300px|thumb|right|En sida från Freisingfragmenten. Freisingfragmenten, skrivna på slovenska, är en av de äldre bevarade funktionella skrifterna på ett idag ännu existerande språk i Europa. Enligt expertanalys så blev de till när biskopssätet i Freising 973 e.Kr. under biskop Abraham fick slovenska områden i sin egendom. Av de tre olika texterna, som Freisingfragmenten består av, var troligen predikan avskriven från ett två hundra år äldre underlag från Čedad/Cividale del Friuli, där den aquileiske patriarken hade sitt säte – det var till denna de slovenska regionerna då tillhörde kyrkligt.
År 1550 gav Primož Trubar ut den första slovenska tryckta boken, Katekizem (Katekesen), och med den även en annan liten bok, Abecednik (ABC-boken).
Den första kompletta slovenska bibeln gavs ut 1584 och den hade översatts av Jurij Dalmatin, en slovensk protestantisk författare, poet och översättare. Samma år kom den första slovenska grammatiken skriven av Adam Bohorič, som bidrog med sitt arbete till att normera och stabilisera det slovenska språket.
I slutet av 1500-talet gjorde motreformationen att utgivningen av böcker på slovenska saktades ner. Då började det tyska språket dominera inom administrationen och handeln och som studerandespråk användes latin. Slovenska talades på landsbygden och i kyrkan, medan man i städerna använde både slovenska och tyska som samtalsspråk.
Den franska revolutionen och humanismen förde med sig ett uppsving av den nationella medvetenheten i de slovenska områdena i början av 1800-talet. När Napoleon I ockuperade de slovenska områdena 1809 uppstod för en kort period i historien den slaviska staten Illyrien med Ljubljana som huvudstad och det slovenska språket började användas av stadsborna medan också undervisningen i grundskolan skedde på slovenska. Tiden av uppsving för det slovenska språket representeras bland annat av poeten Valentin Vodnik, lingvisten Jernej Kopitar och poeten France Prešeren.
Kopitar grundade Pannonienteorin. Fornkyrkoslaviskan utvecklades av det språk som användes av Kyrillos och Methodios under 700-talet. Den berömde språkvetaren Kopitar liksom hans efterföljare Franc Miklošič, som sedan 1849 var professor i slavisk filologi vid Wiens universitet, menade att basen för detta litteraturspråk kom från språket som slovenerna i Karantanien (dagens Österrike) och Pannonien (dagens västra Ungern) talade. På så sätt etablerade sig Karantanien-Pannonienteorin för fornkyrkoslaviskans ursprung, senare kallad endast Pannonienteorin, då Kyrillos och Methodios under en tid verkade i Pannonien. Men med Miklošičs efterföljare, kroaten Vatroslav Jagić, slog den sydslaviska ideologin igenom, som då började styra sökandet efter fornkyrkoslaviskans rötter. Denne tillbakavisade Karantanien-Pannonienteorin och sedan sade sig slovenen Vatroslav Oblak ha funnit bevis för Makedonienteorin.
Jurij Venelin, ukrainsk-rysk historiker, läkare, slavist, filolog och publicist, forskade kring bland annat slovenerna och skrev i sin bok Drevnie i nynešnie Slovene (De forntida och nutida slovenerna) följande om det slovenska språket: Den slovenska dialekten skiljer sig från alla andra slaviska dialekter; slovenen är inte tjeck, serb, polack eller kroat varken till namn, dialekt, klädsel, sedvänjor eller historia. Han drog slutsatsen att slovenerna var ursprungsbefolkning i Pannonien och Östalperna.
Ungrarnas intrång i Nedre Pannonien samt inflyttningen av bayrare, sveber och franker i Övre Pannonien (Rakoška eller Ostmark, det vill säga Österrike) skiljde under 900-talet åt dagens slovener och slovaker. Enligt båda folken bor de i Slovenien (na Slovenskem) och talar slovenska (slovensko). Venelin menar att de vi idag kallar slovaker trängdes bort från sina ursprungliga områden bakom Donau upp till norr. Mer än tusen års åtskildhet har gjort att språken idag skiljer sig åt, men ändå kan förstås av varandra. I Pannonien levde sedan slovener och ungrare tillsammans i århundraden innan de flesta av slovenerna i området assimilerades, därför har ungerskan hundratals slovenska ord i sitt ordförråd.
Geografi och dialekter Slovenskan har uppskattningsvis 48 dialekter. Denna mångfald anses ha geografiska, politiska, historiska, samhälleliga och andra orsaker.
Det finns åtta dialektgrupper: 1. dolenjska 2. gorenjska 3. koroška 4. primorska 5. štajerska 6. panonska 7. rovtarska 8. blandade kočevska dialekter
Den slovenska resianska dialekten på italienska sidan om gränsen har på grund av att den är så isolerad från det övriga slovenska talspråksområdet bevarat ålderdomliga element, som i den moderna slovenskan inte längre finns kvar – som enda slovensk dialekt har det också bevarat aorist. Det har ett från slovenskan avvikande alfabet som också innehåller w. Eftersom Rezija/Val Resia ligger i Italien och dalen är öppen mot väst, har italienskan också påverkat ordförrådet och uttalet.
I södra Österrike kämpar den slovenska minoriteten för tvåspråkiga ortskyltar som garanteras dem i Österrikiska statsfördragets artikel 7. På tyska kallas det slovenska språket historiskt för windisch (jämför vender). I det sydöstra gränsområdet mellan Slovenien och Kroatien talas dialekter som ligger mellan slovenska och den kajkaviska dialektgruppen av kroatiska, som i sin tur är de kroatiska dialekter som ligger närmast slovenskan. Ett så pass stort antal isoglosser skiljer den kajkaviska från den štokaviska dialektgruppen, den senare basen för det kroatiska standardspråket och serbokroatiska, att vissa lingvister velat klassa kajkaviskan som ett eget språk. Kajkaviska och štokaviska kan sinsemellan vara svårbegripliga.
Exilslovener finns framförallt utanför Europa. De tre länderna med flest exilslovener utanför Europa är: USA Kanada Argentina
Skriftsystemets framväxt thumb|500px|Glagolitiska alfabetet Slovenskan skrevs med det glagolitiska alfabetet under 800-talet, under tiden för Kyrillos och Methodios samt de slovenska hertigarna Kocelj, Svetopolk och Ratislav. Medan en del tillskriver Kyrillos och Methodios den glagolitiska skriftens uppkomst och andra Hieronymus (300-talet) så menar Venelin att ingen av dem uppfunnit skriften. Troligen hade den funnits redan innan Hieronymus tid. Kyrillos och Methodios hade endast kompletterat den. Det finns lingvister som tror att det glagolitiska alfabetet är en efterföljare till den venetiska skriften, trots att bokstäverna är rundade. Eftersom den glagolitiska skriften är krävande fortsatte man, där Kyrillos och Methodios verkade, använda den bara inom slovenskt (fram till mitten av 1500-talet) och kroatiskt område, medan alfabetet längre österut på Balkanhalvön ersattes av kyrilliskan. Historiska källor kallar den glagolitiska skriften Alphabetum Gotthicum och Sclavinis litteris.
Under 1800-talets första hälft stred man om vilken form det slovenska alfabetet skulle ha – istället för bohoričica-alfabetet, sedan Adam Bohoričs grammatik, ville man nu ha en bokstav för varje ljud, men det fanns flera förslag, först och främst metelčica och danjčica, som också fick namn efter sina upphovsmän, men inget av dem slog igenom. Kring 1846 infördes istället gajica, vars upphovsman var kroaten Ljudevit Gaj, och detta alfabet används än idag.
+ En del av Bohoričs alfabet versaler gemener IPA modern slovenska Z z c ZH zh č S, Ş ſ s SH, ŞH ſh š S s z SH sh ž
Metelkos alfabet:
A B D E Fil:Metelko_E.gif F G H Fil:Metelko_H.gif I Fil:Metelko_EE.gif J K L Fil:Metelko_LJ.gif M N Fil:Metelko_NJ.gif O Fil:Metelko_O.gif P R S Fil:Metelko_Š.gif Fil:Metelko_ŠČ.gif Fil:Metelko_Z.gif Fil:Metelko_Ž.gif T U V Fil:Metelko_C.gif Fil:Metelko_Č.gif
Dajnkos alfabet: