miniatyr|Hagelkanoner. En bild från International congress on hail shooting, 1901 Hagelskjutning var en metod för förebyggande av hagelskador som i slutet av 1800-talet vann stor utbredning i vinproducerande länder i Europa, men snart visade sig vara verkningslös.
Historik Under 1500-talet lär man i Italien och kanske andra länder ha försökt att genom skjutning med gevär skydda sig mot hagelskada, då man trott, att detta skulle lindra haglens bildande. På 1700-talet skrev meteorologerna mycket om detta och i Österrike förbjöd regeringen mot århundradets slut denna skjutning såsom skadlig eller onyttig. Mot slutet af 1800-talet började åter i Österrike, Italien och andra länder försök att genom skjutning med särskilt konstruerade kanoner hindra hagelbildning.
För att skadliga hagelbyar med hagelkorn av stora dimensioner ska bildas så måste mäktiga lager av atmosfären befinna sig i ett mycket labilt jämviktstillstånd. Om detta jämviktstillstånd skulle kunna rubbas i ett tidigare stadium så skulle den hotande hagelbyn ha förvandlats till en vanlig regnskur. Detta försökte man uppnå med den så kallade "hagelskjutningen" och började därför att användas systematiskt i syfte att skydda vingårdarna i exempelvis Steiermark i Österrike, då dessa hotades av våldsamma hagelbyar efter att angränsande skogar huggits ned. Metoden spred sig snabbt till Ungern, Italien, Frankrike och Spanien, där tusentals skjutstationer upprättades. I vissa distrikt stod de så tätt att de låg på endast en kilometers avstånd.
Om möjligt placerades en liten rakt uppåt riktad mörsare på en höjd. Denna var förlängd med en smal, konisk tratt med några meters längd. När en krutladdning tändes i en mörsare bildas en tät begränsad virvelring. Den initiala hastigheten på ca. 60 meter per sekund avtar snabbt allt eftersom ringen stiger och ökar i diameter. Då man konstaterade att den nådde flera hundra meters höjd, trodde man sig därigenom kunna nå de lager där hagelbildning finns.
Funktion Man tänkte sig att rökpartiklarna, som är effektiva kondensationskärnor, skulle framkalla utfällning av vattenångan tidigare och på lägre höjd. Även tänkte man att de många små virvlarna om man sköt från flera stationer skulle rubba det labila jämviktstillstånd, som skulle avlösa ett våldsamt hageloväder.
Anledningen till metodens stora utbredning var de stora värdena som stod på spel för vinproducenterna och man var därför beredd att satsa stora summor på upprättandet och underhåll av dessa skjutstationer.
Utvärdering I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gjordes flera vetenskapliga försök att pröva metodens effektivitet. Slutsatserna blev att kanonerna inte hade någon inverkan, där det i vissa fall var större skador i områdena med kanoner än i de utan. Slutsatserna sammanfattades 1907 av österrikaren Joseph Maria Pernter i en artikel med titeln Das Ende des Wetterschiessens, ungefär Slutet på väderskjutningarna.
Trots dessa nedslående resultat har det senare, till exempel mellan 1950 och 1970, utan större framgångar gjorts nya försök att utveckla motmedel mot hagelstormar.
Trots brist på evidens marknadsförs alltjämt på 2010-talet olika utrustningar för att motverka hagelstormar.
Källor Gustav Timberg: Populär meteorologi, (1908), sid. 169
Noter
Kategori:Artilleri Kategori:Nederbörd Kategori:Vin