Åboromantiken är en term som sedan 1915 används i forskningen om ett litterärt och idépolitiskt nätverk av studenter och unga akademiker vid Kejserliga Åbo Akademi under 1810-talet. Nätverket hade sina rötter i Henrik Gabriel Porthans franskinspirerade men delvis förromantiska krets på 1770- och 1780-talet samt i tysk idealistisk filosofi och den svenska "fosforismen" i Uppsala och Stockholm.
Verksamheten tog sig uttryck i ett litterärt sällskap och kalendern Aura, tidskrifterna Mnemosyne(fi) och Åbo Morgonblad, filosofisk debatt kring Kant och Schelling, insamling av finsk folkdiktning samt akademisk aktivism. Nätverket har i eftervärlden ofta setts som en tidig förelöpare till 1800-talets fennomani, en tolkning som fick särskild spridning under tidigt 1900-tal.
Begreppet thumb|Litteraturhistorikern Werner Söderhjelm myntade begreppet "Åboromantiken" 1915. Benämningen "Åboromantiken" är inte samtida med företeelsen. Den myntades 1915 av litteraturhistorikern Werner Söderhjelm i verket Åboromantiken och dess samband med utländska idéströmningar, som byggde på en tidigare föreläsningsserie. Med begreppet avses den idémässiga och litterära strömning, delvis politiskt färgad, som uppstod bland studenterna vid akademin i Åbo under första hälften av 1810-talet och fortlevde till början av 1820-talet.
Söderhjelm härledde i sitt verk Åboromantikens rötter till Henrik Gabriel Porthans verk, Johann Gottfried von Herder och rentav den svenska stormaktstidens historieskrivning. Som influenser närmare i tiden angav han intresset för folkdiktning, vilket blomstrade under senare hälften av 1700-talet, samt de svenska litterära strömningarna fosforismen och göticismen på 1810-talet.
Söderhjelm har även använt beteckningen "Åboromantik" om en tidigare krets av "voltaireaner" — Porthan, Johan Henric Kellgren, Carl Fredric Clewberg och biskop Jacob Tengström — som förenade franskinspirerad upplysning med ett tidigt intresse för finsk folkdiktning vid akademin i Åbo på 1770- och 1780-talet.
Bakgrund thumb|Åbo fick vara Storfurstendömet Finlands huvudstad 1809–1812. Efter finska kriget 1808–1809 övergick akademin i Åbo till att lyda under det ryska kejsardömet. År 1811 beviljade kejsar Alexander I, på förslag av kanslern och statssekreteraren Michail Speranskij, ett omfattande resurstillskott till akademin: sex nya professurer, nio adjunkturer, flera språklektorat samt medel för ett nytt akademihus. Bakom beslutet låg dels ett växande behov av att utbilda ämbetsmän för storfurstendömet Finland, dels en strävan hos kejsaren att framstå som en försonlig regent och vinna den akademiska världens lojalitet mot den nya överheten.
Studenternas intresse för nya idéer sammanföll med en liknande brytning mellan gammalt och nytt i de litterära kretsarna i Uppsala och Stockholm, där anhängare av fransk-klassicistisk diktkonst stod mot en yngre generation, "fosforisterna", som hämtade inspiration från tysk idealism och genikult. De fosforistiska idéerna utvecklades till en början i Auroraförbundet i Uppsala och i den litterära månadsskriften Phosphoros (1810–1813), medan göticismen härrör från Götiska förbundet, ett litterärt sällskap grundat i Stockholm 1811 som romantiserade forntida vikingars och germaners liv och som gav ut tidskriften Iduna (1811–1824) under Erik Gustaf Geijers ledning. Mellan de två grupperna fanns dock ingen djupare klyfta.
Nätverket mini|Adolf Ivar Arwidsson var nätverkets drivande organisatör. Flertalet av dem som räknas till Åboromantikens kärna hade gått i Borgå gymnasium och inledde sina universitetsstudier i Åbo mellan 1807 och 1815: Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858), Alexander Blomqvist, Carl Axel Gottlund (1796–1875), Immanuel Ilmoni (1797–1856), Carl Gustaf Ottelin, Abraham Poppius, Anders Johan Sjögren samt den något äldre Reinhold von Becker (1788–1858). Kring denna kärna fanns bland studenterna även Eric Gustaf Ehrström, Axel Gabriel Sjöström, Johan Josef Pippingsköld, Germund Fredrik Aminoff(fi) och Engelbrekt Rancken(fi), medan de något äldre Fredrik Bergbom(fi), Johan Gabriel Linsén (1785–1848) och Johan Jacob Tengström (1787–1858) fungerade som stödjande mentorer. Nätverket var organiserat kring en drivande organisatör (Arwidsson) och äldre medhjälpare (Bergbom, Linsén), och fick med tiden även uttalade motståndare: professorerna Johan Fredrik Wallenius och Anders Johan Lagus samt vicekanslern Johan Fredrik Aminoff.
Nätverkets första gemensamma forum var en litterär förening som Linsén tog initiativ till i juli 1815 och som samlades första gången den 19 november samma år. Föreningen fick aldrig något fast namn. I efterhand har den kallats Selma- eller Aura-sällskapet, det senare efter F. M. Franzéns diktsvit Aura (1810), till vars minne den instiftades. Inga stadgar upprättades — enligt Arwidssons egna uppteckningar för att undvika att verksamheten skulle stelna i formaliteter.
Idéer och filosofisk debatt Redan den åldrande Henrik Gabriel Porthan hade i sin dissertationsserie De crimine atheismi (1801–1803) tagit ställning till den tyska stridsfrågan om J. G. Fichtes ateism, men det var först på 1810-talet som den tyska idealismen fick genomslag bland studenterna i Åbo; docenten Edman och adjunkten Fredrik Bergbom hörde till dem som förmedlade Schellings filosofi vid akademin. Intresset ledde till öppen konflikt när Carl Gustaf Ottelin den 23 oktober 1816 disputerade på avhandlingen De fide religiosa, som byggde på Schellings filosofi. Opponenten, den kantianskt orienterade professorn Anders Johan Lagus, underkände avhandlingen skarpt, ett beslut som senare bekräftades av fakulteten och konsistoriet.
När Ottelin överklagade avvisade kanslerssekreteraren Lars Gabriel von Haartman besväret, av oro för att den schellingianska naturfilosofi som då spreds i Sverige även skulle få fäste i Åbo; Ottelin svarade att schellingianismen inte var statsfientlig, eftersom staten enligt Schelling var till för att upprätta Guds rike på jorden, och att den nya filosofin tvärtom behövdes för att göra upp med den äldre förnuftskultur som bland annat lett fram till franska revolutionen. Händelsen kom att betraktas som en universitetspolitisk vattendelare och en upptakt till flera senare konfrontationer mellan studenter och den äldre professorskåren. Ottelin tvingades skriva en ny, kantianskt inriktad avhandling för att över huvud taget få sin docentur och lämnade därefter den akademiska banan för en lektorstjänst vid Borgå gymnasium.
Den tyska idealismen presenterades även i Mnemosyne, bland annat genom Fredrik Bergboms artikel "Philosophiska Åsigter" (1822), som redogjorde för Baruch Spinozas, Fichtes och Schellings filosofier. Bergbom beskrev Schellings identitetsfilosofi som en förening av Fichtes idealism och Spinozas realism.
Tidskrifter Aura (1817–1818)
Föreningens skrivande ledde till kalendern Aura, som utkom i två häften. Det första, över hundra sidor långt, innehöll dikter och översättningar av bland andra Goethe och Schlegel, valda av Linsén, Bergbom och Tengström tillsammans med den yngre Axel Gabriel Sjöström. Det mest uppmärksammade bidraget var Johan Jacob Tengströms tvådelade uppsats "Om några Hinder för Finlands Litteratur och Cultur", som behandlade språkfrågan, medborgarfostran och folkrunorna. Utgivningen ledde till en konflikt med akademins censor, professor Wallenius, som kände sig förbigången. Sjöström blev ansvarig redaktör för det andra häftet, tryckt i 500 exemplar i maj 1818; ett planerat tredje nummer förverkligades aldrig.
Mnemosyne (1819–1823)
I april 1818 ansökte Linsén och Bergbom hos senaten om tillstånd att ge ut Mnemosyne. Professor Wallenius motarbetade ansökan tillsammans med sin kusin, chefen för senatens kansliexpedition Erik Wallenius, men planen räddades sedan Arwidsson via juridikprofessorn Anders Erik Afzelius fört frågan direkt till statssekreterare Robert Henrik Rehbinder. Utgivningstillstånd beviljades i oktober 1818. Tidskriften började utkomma 1819 med två nummer i veckan och innehöll bland annat översättningar av Goethe, Schiller och Ossian samt filosofiska essäer. Upplagan sjönk från 240 till 42 exemplar mellan 1819 och 1821. Arwidssons artikelserie "Öfversigt af de sednaste revolutionerna i Svenska Vitterheten" (1819), som kritiserade Svenska Akademien, oroade myndigheterna: senatsledamoten Carl Erik Mannerheim varnade 1819 för att artikelns filosofi hotade tryckfrihetslagstiftningen. Tidskriften upphörde i slutet av 1823 och efterträddes 1824 av Åbo Underrättelser, vars förste redaktör 1824–1827 blev Linsén. Sjöström hade under en period varit medredaktör för Mnemosyne.
Åbo Morgonblad (1821)
Arwidsson gav på egen bekostnad ut den politiska veckotidningen Åbo Morgonblad från januari 1821, som mest med omkring 400 prenumeranter. Tidningen behandlade Finlands statsrättsliga ställning, tryckfrihet och offentlighetsprincipen samt ämbetsmannaväsendet. Sedan statsrådet Carl Johan Walleen i juni 1821 anklagat tidningen för att sprida en förvirrad filosofi drogs den in i början av september samma år; det sista numret, daterat den 3 oktober 1821, försågs med en 80 sidor lång bilaga med titeln Oskyldigt ingenting.
Turun Wiikko-Sanomat (1820–1823)
Sedan Reinhold von Becker i Mnemosyne recenserat Johann Strahlmanns finska grammatik Finnische Sprachlehre für Finnen und Nicht-Finnen (1816) väckte ämnet sådan polemik att han i januari 1820 grundade en egen finskspråkig tidning, Turun Wiikko-Sanomat, för att värna det finska språkets renhet och rättskrivning; till en början hade den omkring 2 000 prenumeranter. Till skillnad från Mnemosyne var den en renodlad folkupplysningstidning. Becker utvecklade det finska språkets ordförråd och gav 1824, sedan han sålt tidningen, ut en egen Finsk grammatik; hans elev Elias Lönnrot inspirerades av honom i arbetet med Kalevala.
Folkdiktsinsamling mini|Carl Axel Gottlund byggde under 1810-talet upp en av tidens största samlingar av finsk muntlig tradition. mini|Anders Johan Sjögren tog tillsammans med Abraham Poppius 1814 initiativ till insamlandet av finsk folkdiktning. Insamlandet av finsk folkdiktning knöt an till en äldre tradition från Henrik Gabriel Porthan och den medverkande Christfried Ganander samt till ärkebiskop Jacob Tengström, kompositören Erik Tulindberg och läkaren Zacharias Topelius den äldre. Inspirerade av Herder kom Anders Johan Sjögren och Abraham Poppius 1814 överens om att samla in folksagor och runor. Carl Axel Gottlund och Arwidsson anslöt sig kort därefter.
Gottlund byggde under läsåret 1815–1816 i sin hemsocken Juva upp en av tidens största samlingar av finsk muntlig tradition och blev, med häftet Pieniä runoja Suomen poijille ratoxi (1818), den förste som redigerade en finskspråkig samling med folkrunor, om än anonymt. I en recension 1817 föreslog Gottlund att de finska folkrunorna borde sammanställas till ett enhetligt verk på samma sätt som Homeros epos eller James Macphersons Ossianssånger, ett förslag som senare kommit att ses som en förebådan av Elias Lönnrots Kalevala.
Trots att eftervärlden har uppfattat runinsamlandet som en viktig grund för värnandet av finskheten ledde Åboromantikernas eget arbete inte till publicering under 1810-talet, vilket delvis berodde på svaga kunskaper i finska hos flera nätverksmedlemmar. Det var i stället tysken Hans Rudolf Schröter, som varken tillhörde nätverket eller kunde finska, som i Uppsala gav ut samlingsverket Finnische Runen med hjälp av runor som bland andra Arwidsson, von Becker och Poppius skickade in. Runorna översattes först till svenska av de medlemmar som kunde finska, varefter Schröter gjorde metriskt korrekta tyska översättningar. Arwidsson publicerade själv svenska översättningar av några folkrunor som smakprov. Reinhold von Becker företog 1819 en insamlingsresa till norra Finland.
Engagemang för det finska språket