A1 är beteckningen (litterat) på en spårvagnstyp som användes i Stockholms kollektivtrafik fram till början av 1960-talet. Vagnarna ägdes från början av SNS (Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag) som 1917 slogs ihop med SSB (Stockholms Södra Spårvägsaktiebolag) till AB Stockholms Spårvägar (SS). A1 var en innerstadsvagn.

Bakgrund Vagntypen byggdes i 120 exemplar av ASEA med början 1903, med elektrisk utrustning från Union Elektrische Gesellschaft i Berlin, och var den första eldrivna spårvagnstypen vid SNS. De var tvåaxliga tvåriktningsvagnar och hade ursprungligen 1,8 meters axelavstånd, öppna plattformar och 20 sittplatser på längsgående bänkar. Korgstommen var av ek, inredningen av ask och valnöt. Vid SNS hade vagnarna nummer 1-20 littera A1 och vagnarna 21-120 littera A2. Efter att vagnarna tagits över av SS samlades alla 120 vagnar under littera A1, medan littera A2 kom att beteckna en annan vagntyp.

Med början 1908 försågs plattformarna med gavelfönster för att förbättra förarnas arbetsmiljö. Storstrejken i Sverige 1909 ledde dock till att det projektet pausades i flera år och inte var helt klart förrän år 1916. I början av 1920-talet fick vissa vagnar helt inbyggda plattformar med dörrar. Från 1917 byttes strömavtagarna från lyrabyglar till saxbyglar.

År 1926-1928 byggde SS om 90 A1-vagnar radikalt på bolagets verkstad i Råsunda till samma standard som de moderniserade A3- och A8-vagnarna och de nybyggda boggivagnarna typ A11 och A12. Vid ombyggnationen förlängdes både plattformar och kupé med nya längsgående balkar, vagnarna fick ny inredning med 24 sittplatser delvis på tvärställda säten och nya underreden med 2,6 meters axelavstånd. Det blev alltså inte mycket kvar av den ursprungliga konstruktionen, så det är en definitionsfråga om vagnarna ska betraktas som ombyggda eller nybyggda. Vissa originaldelar verkar dock ha behållits, bland annat kupéernas gavelväggar.

De ombyggda vagnarna fick behålla littera A1, medan de återstående 30 vagnarna av ursprunglig typ hade littera A1a, A1b eller A1c beroende på hur plattformarna var utformade. Tio A1c-vagnar såldes till Jönköpings spårvägar år 1930. Vagnarna blev långlivade i Jönköping: de moderniserades efter andra världskriget med nya motorer, fläktventilation och tryckluftsmanövrerade dörrar, och skrotades först 1959, året efter nedläggningen. A1a- och A1b-vagnarna degraderades med tiden till arbetsvagnar och fanns kvar som sådana till 1948. Tre A1b såldes till LKAB:s gruvspårväg i Kiruna år 1938.

År 1941 och 1942 byggde SS ytterligare tre A1-vagnar i Råsunda, liknande 1926 års typ men med mer högvälvt tak utan lanternin, som på B20-släpvagnarna. Den här gången valde SS att redovisa vagnarna som nybyggda. 37 av de ombyggda vagnarna byggdes återigen om på 1940-talet till enriktningsvagnar littera A4 och A5, allmänt kallade "jitterbuggar" efter en då aktuell dans. De sista A1-vagnarna togs ur trafik år 1964.

Sammanlagt fem vagnar med ursprung som A1 finns bevarade. Vagn 102, som inte byggdes om på 1920-talet, återställdes till originalskick redan 1937 och tillhör Stockholms Spårvägsmuseum. Vagn 76 finns på Djurgårdslinjen restaurerad till det skick den hade efter ombyggnaden 1926, efter att i många år ha använts som snöblåsningsvagn vid först Stockholms och sedan Oslos tunnelbana. Vagn 92 tillhör Stockholms Spårvägsmuseum och är bevarad i det skick den hade när den ställdes av 1958. Dessutom finns två vagnar som byggts om till "jitterbuggar" bevarade i det utförandet.

Referenser

Externa länkar A1 på SSSs hemsida

Kategori:Stockholmsspårvagnar