Pingst är en kristen högtid som infaller på den 49:e dagen (50:e dagen då inklusiv räkning används) efter påskdagen, och som firar att den helige Ande steg ner till apostlarna, Jungfru Maria och andra efterföljare till Kristus medan de var i Jerusalem och firade Veckofesten och de »började tala främmande språk» (som beskrivs i Apostlagärningarna 2:1–13, 37–39). Enligt Bibeln var detta första gången tungotal förekom (ett tecken på uppfyllelse av Helig Ande) och den dagen döptes nästan 3 000 människor i Jesu namn till syndernas förlåtelse. Den kristna kyrkan anses ha fått sin begynnelse i och med pingstdagen.
Pingsten anses vara en motsats eller ett upphävande av det som hände i Gamla testamentet när Gud förbistrade människornas språk och spred ut dem över jorden, alla kunde förstå vad som talades i församlingen. Pingstdagen infaller 10 dagar efter Kristi himmelsfärdsdag.
Pingst är en av De tolv stora högtiderna i den östortodoxa kyrkan, en högtid i den romerska riten inom den katolska kyrkan, en festival i de lutherska kyrkorna och en huvudfest i den anglikanska kyrkogemenskapen. Många kristna samfund erbjuder en särskild liturgi för denna heliga högtid. Eftersom datumet beror på påsktavlan är pingst en "rörlig högtid". Måndagen efter pingsten, annandag pingst, är en lagstadgad helgdag i många europeiska, afrikanska och karibiska länder.
Etymologi Ordet 'pingst' kommer från koinegrekiska: πεντηκοστή, romaniserat: pentēkostē, bokstavligen 'femtionde'. En av betydelserna av "pingst" i Septuaginta, koineöversättningen av den hebreiska bibeln, syftar på högtiden Shavuot, en av de tre pilgrimshögtiderna, som firas på den femtionde dagen efter Pesach enligt 5 Mosebok 16:10, och 2 Mosebok 34:22, där den kallas "Veckofesten" (koinegrekiska: ἑορτὴν ἑβδομάδων, romaniserat: heortēn hebdomádōn). Septuaginta använder termen Pentēkostē i detta sammanhang i Tobits bok och Andra Mackabeerboken.
Översättarna av Septuaginta använde också ordet i två andra betydelser: för att beteckna jubelåret (Tredje Mosebok 25:10) en händelse som inträffar vart 50:e år, och i flera avsnitt i kronologin som ett ordningstal. (ep autēn etous pentēkastou kai hekatostou, "i det hundra och femtionde året", eller någon variant av frasen i kombination med andra tal för att definiera ett exakt antal år, och ibland månader. Se: "... i det hundra och femtionde året..." (Första Mackabeerboken 6:20), "i det hundra och femtionde året..." (Första Mackabeerboken 7:1), " Också den första månaden av det hundrafemtio och andra året..." (Första Mackabeerboken 9:3) med andra exempel i 1 Mackabeerboken 9:54 and Andra Mackabeerboken 14:4. Termen har också använts i hellenistisk judendoms litteratur av Filon av Alexandria och Josefus för att hänvisa till Shavuot.
Historik
Bakgrund Inom judendomen är Shavuot en skördefest som firas sju veckor och en dag efter den första påskdagen i Femte Moseboken 16:9, eller sju veckor och en dag efter sabbaten enligt Tredje Mosebok 23:16. Den diskuteras i Mishnah och Talmud.Mishnah Arakhin 7:1–9:8; Tosefta Arakhin 5:1–19; Babylonian Talmud Arakhin 24a–34a. Den faktiska omnämningen av femtio dagar kommer från Tredje Mosebok 23:16.
Veckofesten är också känd som Skördefesten i Andra Moseboken 23:16 och Första fruktens dag i 4 Moseboken 28:26. I 2 Mosebok 34:22 kallas det "de första frukterna av veteskörden."
Någon gång under den hellenistiska perioden blev den forntida skördehögtiden också en dag för förnyelse av de Noakidiska lagarna, som beskrivs i Första Mosebok 9:17, som är etablerad mellan Gud och "allt kött som är på jorden". Efter templets förstörelse år 70 e.Kr. kunde offergåvor inte längre föras till Jerusalems tempel och festivalens fokus skiftade från jordbruk till att israeliterna tog emot Toran.
Vid denna tid bodde redan några judar i diasporan. Enligt Apostlagärningarna 2:5–11 fanns det judar från "varje nation under himlen" i Jerusalem, möjligen besökande staden som pilgrimer under pingsten.
Utveckling Pingstundret avbildas inom konsten oftast av lärjungarna ofta även tillsammans med jungfru Maria avbildade i Jerusalems tempel. Över dem svävar eldslågor och där över den helige ande i form av en duva. Den äldsta avbildningen av motivet härrör från 500-talet och Rabulahandskriften i Florens. Bland mera kända avbildningar av samma motiv märks en praktfull mosaik i Markuskyrkan i Venedig från 1100-talet, en målning av Giotto di Bondone i Santa Maria dell'Arena i Padua från början av 1300-talet. På en från 1300-talet härstammande relieftavla i museet i Köln skildras pingstundret genom från hostian till lärjungarna utgående blodstrålar. Inom protestantiska kyrkan har pingstundret ofta blivit upptaget som altarutsmyckning eller dekoration på predikstolen.
Fram till 1772 var inte bara annandag pingst utan även tredje- och fjärdedag pingst helgdagar.
Inom litteratur och folktro Pingsten kallas ofta hänryckningens tid efter inledningsorden "Pingst, hänryckningens dag, var inne." ur dikten "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegnér. Det är också en traditionell tid för bröllop.
Inom folklig tradition är pingst förknippat dels med pingstbrudstraditionen i Götalandskapen. Vidare var högtiden förknippat med det på andra håll till trefaldighetsaftonen med bruket att smycka heliga källor med nyutsprucket löv, offra i dem till sjukdomsbot och dricka för kraft och hälsa.
Nya testamentet
Berättelsen i Apostlagärningarna kapitel 2 om pingsten innehåller många referenser till tidigare bibliska berättelser som Babels torn och flod- och skapelseberättelserna från Första Moseboken. Den innehåller också referenser till vissa teofanier, med viss betoning på Guds inkarnation, på det bibliska Sinaiberget när de tio budorden presenterades för Mose. Teologen Stephen Wilson har beskrivit berättelsen som "exceptionellt oklar" och olika oenighetspunkter kvarstår bland bibelforskare.
Det finns inga litterära bevis som bekräftar platsen för οἶκος ("huset"), som anges som platsen för händelserna i Apostlagärningarna 2:2. Vissa semantiska detaljer antyder att "huset" kan vara "övre rummet" (ὑπερῷον) som nämns i Apostlagärningarna 1:12–26, men det finns inga textuella bevis som bekräftar platsen med säkerhet och det är fortfarande föremål för debatt bland bibelkommentatorer.
Händelserna i Apostlagärningarna kapitel 2 utspelar sig mot bakgrunden av pingstfirandet i Jerusalem. Det finns flera huvuddrag i pingstberättelsen som presenteras i det andra kapitlet i Apostlagärningarna. Författaren börjar med att notera att Jesu lärjungar "alla var samlade på en plats" på "pingstdagen" (ἡμέρα τῆς Πεντηκοστῆς). Verbet som används i Apostlagärningarna 2:1 för att indikera pingstdagen bär en konnotation av uppfyllelse.
Det finns en "mäktig rusande vind" (vind är en vanlig symbol för den Helige Ande) och "tungor såsom av eld" förekommer. De samlade lärjungarna var "fyllda av den Helige Ande och började tala på andra tungomål så som Anden gav dem yttrande". Vissa forskare har tolkat passagen som en hänvisning till de många språk som talades av de samlade lärjungarna, medan andra har tolkat hänvisningen till "tungor" (γλῶσσαι) som en symbol på extatiskt tal.
I kristen tradition representerar denna händelse uppfyllelsen av löftet att Kristus ska döpa sina efterföljare med den Helige Ande. Av de fyra Nya testamentets evangelier finns skillnaden mellan dop med vatten och dop av Kristus med "Helige Ande och eld" endast i Matteusevangeliet och Lukasevangeliet.Expositor's Bible Commentary
Berättelsen i Apostlagärningarna framkallar symboliken i Jesu dop i Jordanfloden och början på hans tjänst, genom att uttryckligen koppla Johannes Döparens tidigare profetia till lärjungarnas dop med den Helige Ande på pingstdagen. Tidpunkten för berättelsen symboliserar både kontinuitet med givande av lagen och också den Helige Andes centrala roll för den tidiga kyrkan. Kristi centrala roll i den kristna tron innebar en grundläggande teologisk separation från den traditionella judiska tron, som var grundad i Toran och Mose lag.
Petrus predikan i Apostlagärningarna 2:14–36 betonar uppståndelsen och upphöjelsen. I sin predikan citerar Petrus Joels bok 2:28–32 och Psaltaren 16 för att indikera att den första pingsten markerar början på den messianska tiden. Omkring hundratjugo av Kristus följare (Apostlagärningarna 1:15) var närvarande, inklusive de tolv apostlarna (Mattias var Judas ersättare) (Apg 1:13, 26), Jesu mor Maria, andra kvinnliga lärjungar och hans bröder (Apg 1:14). Medan de som Anden hade sänkt sig över talade på många språk, reste sig aposteln Petrus med de elva och förkunnade för folkmassan att denna händelse var uppfyllelsen av profetian (Joel 2:28-29).
I Apostlagärningarna 2:17 står det: "'Och i de sista dagarna,' säger Gud, 'ska jag utgjuta min ande över alla slags kött, och era söner och era döttrar ska profetera, era unga män ska se syner och era gamla män ska drömma." Han nämner också (Apg 2:15) att det var den tredje timmen på dagen (ungefär klockan 9:00). Apostlagärningarna 2:41 berättar då: "Då döptes de som gärna tog emot hans ord: och samma dag lades omkring tre tusen själar till dem" (Apg 2:41).
Vissa kritiska forskare anser att vissa drag i berättelsen är teologiska konstruktioner. De tror att även om pingstberättelsen inte är bokstavligen sann, så markerar den en viktig händelse i den tidiga kyrkans historia som möjliggjorde kristendomens snabba spridning. Inom några decennier hade viktiga församlingar etablerats i alla större städer i Romarriket.