Newcastle United FC, även känd som The Magpies eller The Toon, är en engelsk professionell fotbollsklubb i Newcastle i norra England. Hemmamatcherna spelas på St James' Park. Klubben spelar säsongen 2023/24 i Premier League. Klubbens arena har innan den bytte till St James' Park också hetat Sports Direct Arena på grund av den dåvarande ägare, Mike Ashleys önskemål.
Historia miniatyr|vänster|Klubbens ligaplaceringar från och med 1893. Klubben grundades 1892 genom en sammanslagning av klubbarna Newcastle East End FC och Newcastle West End FC, och ända sedan dess har hemmamatcherna spelats på St James' Park. Klubben har från det att man gick med i The Football League 1893 hela tiden spelat i någon av de två högsta divisionerna i Englands ligasystem för fotboll.
Bland meriterna har klubben fyra segrar i den engelska förstadivisionen och sex titlar i FA-cupen, en titel i Ligacupen, tre segrar i fotbollsligan Northern League och en seger i välgörenhetstävlingen FA Community Shield. Klubben har även deltagit i Uefa-tävlingar, där laget vann UEFA Intertoto Cup säsongen 2006.
Newcastle United tågar in till tonerna av Mark Knopflers "Going Home". När låten börjar spelas reser sig Newcastlefansen upp och hedrar spelarna som är på ingång.
Forbes rankande 2015 Newcastle United som den 18:e rikaste klubben till ett värde av 349 miljoner dollar.
De tidiga åren (1892–1904) Under 1880-talet växte Newcastle East End FC och Newcastle West End FC fram som stadens två bästa fotbollslag. Snart kom man dock fram till att staden inte var tillräckligt stor för två fotbollslag. I slutet av säsongen 1892 var Newcastle East End överlägsna sina rivaler såväl sportsligt som ekonomiskt. Newcastle West End fattade då beslutet att överlåta hyran av St James' Park samt det återstående av klubben, däribland spelarna till Newcastle East End. Ett avtal gjordes snabbt klart och i maj 1892 flyttade East End in till St James' Park, och var då stadens enda kvarvarande lag.
Innan starten av säsongen 1892/1893 ansökte klubben om medlemskap i The Football League. De blev nekade ett inträde i högsta divisionen men beviljades ett inträde i den nystartade andradivisionen. Det ansågs dock inte attraktivt nog och klubben valde därför att avböja inbjudan.
Den 3 september 1892 spelade Newcastle East End FC sin första match hemma på St James' Park, mötet med Glasgow Celtic slutade i en prestigefull 1–0-seger inför 6 000 åskådare. Sådana publiksiffror var dock ovanliga och i ett försök att attrahera invånare från hela staden fattades beslutet att genomföra ett namnbyte. Fredagen den 9 december 1892 röstades det nya namnet igenom. Från och med den dagen kom klubben att heta Newcastle United FC. De kom dock att spela vidare i röd- och vitrandiga dressar i ytterligare två år, då de först 1894 ändrade till det klassiska svartvita stället.
Sommaren 1893 ansökte klubben än en gång om spel i The Football League, som bildats fem år tidigare. Även denna gång nekades de inträde till högstadivisionen men beviljades inträde till andradivisionen. Då klubben nu var desperata att komma med i ligasystemet accepterade de inbjudan och klev på hösten in i det nationella ligasystemet.
Vid sekelskiftet kunde klubben till slut ta klivet upp från andradivisionen och för första gången avancera till högstadivisionen. Snart började klubben även locka till sig flera lovande spelare, framförallt från Skottland, och blev en kraft att räkna med inom engelsk fotboll.
Titelregn (1905–1932) Snart kom Newcastle United att bli ett av Englands allra bästa lag och under åren fram till första världskriget radade de upp titlar. Totalt bärgades tre ligatitlar – 1904/1905, 1906/1907 och 1908/1909 – innan kriget bröt ut 1914.Den underhållande, bollinnehavsinspirerade, fotbollen leddes dessutom till fem stycken FA-cupfinaler. Dock fick de enbart lyfta bucklan vid ett tillfälle, nämligen 1910 när de besegrade Barnsley i finalen.
När fotbollen återupptogs efter kriget var Newcastle United fortsatt ett lag att räkna med. 1924 kunde de lyfta sin andra FA-cuppokal, efter en finalseger mot Aston Villa. Kort därefter gjorde klubben en rekordvärvning i den skotske anfallaren Hughie Gallacher som ledde dem till en fjärde ligatitel 1927.
Fem år senare bärgade klubben en tredje FA-cuptitel. Det sedan ett kontroversiellt mål, vilket var oklart om det var över linjen eller inte, avgjorde finalen mot Arsenal. Titeln kom även att bli kulmen på klubbens storhetstid.
Första nedflyttningen (1933–1948) Blott två år efter FA-cuptriumfen mot Arsenal, våren 1934, åkte Newcastle United för första gången ut ur högstadivisionen. Under åren fram tills att det andra världskriget bröt ut befann sig klubben i en återbyggnadsprocess, under vilken bland annat den forne spelaren Stan Seymour tog plats i ledningen och kom att bli vital för klubbens andra storhetsperiod.
När fotbollen återupptogs efter andra världskriget hade Newcastle format ett stjärnfyllt lag som bestod såväl av egna produkter som dyra värvningar. Säsongen 1947/1948 nådde de till slut också en uppflyttning. Med ett hemmasnitt på närmare 57 000 åskådare – ett rekord som kom att stå sig för lång tid framöver – kunde klubben återvända till First Division.
En andra storhetsperiod (1949–1961) miniatyr|260px|Newcastle United F.C. 1960. Under 1950-talet började Newcastle United återigen samla på sig troféer. Femårsperioden 1951–1955 innebar att de tre gånger om fick lyfta FA-cupbucklan – efter finalsegrar mot i tur och ordning Blackpool, Arsenal och Manchester City. Med stjärnor som Jackie Milburn och Bobby Mitchell kom klubben att bli känd i hela England. 1950-talet innebar att stjärnorna fortsatte komma till klubben, men titlarna slutade trilla in. 1961 drabbades de istället av en tung smäll, då de återigen kom att åka ned i andradivisionen.
Europaframgång (1962–1976) Än en gång byggde klubben om sitt lag under åren i andradivisionen. Efter fyra säsonger kunde de våren 1965 till slut vinna Second Division och återvända till finrummet.
Väl tillbaka i högstadivisionen kom dock Newcastle United att bli kända som ett oförutsägbart lag. De kunde alltid besegra de bästa lagen men nådde aldrig sin fulla potential, för att själva ta hem titlarna. Men så 1968 lyckades klubben för första gången kvalificera sig för spel i Europa – och väl där blev det succé.
Ett lag bestående av anfallsstjärnan Wyn Davies och spelare som Bryan Robson, Bobby Moncur och Frank Clark kunde nämligen ta hem Inter-Cities Fairs Cup 1969 – föregångaren till Uefacupen. Det sedan en finalseger mot ungerska Újpest.
Åren som följde efter klubbens första Europatitel innebar flera värvningar av spelare som kom att underhålla publiken hemma på St James' Park. Den kanske mest kända kom att bli klubbens nye anfallsstjärna Malcolm Macdonald, kallad för "Supermac". Ledda av anfallaren kom klubben återigen att nå finaler hemma i England. Såväl i FA-cupfinalen som 1974 som i Ligacupfinalen 1976 fick klubben dock se sig snuvade på titeln.
Stjärnor och jojo-åkande (1977–1993) I början av 1980-talet hade dock stjärnglansen försvunnit från Newcastle United och de befann sig återigen i andradivisionen. Det skulle dock snart komma att ändras.
Klubben återvände under Arthur Cox ledning till First Division och hade dessutom en stor fixstjärna i Kevin Keegan som i en sensationell affär hade skrivit på för klubben 1982. Med Keegan som storstjärna och ynglingar såsom Chris Waddle, Peter Beardsley och Paul Gascoigne stormade Newcastle United fram i engelsk fotboll.
Newcastle såg återigen ut att ha etablerat sig i First Division. Men när talangerna Waddle, Beardsley och Gascoigne såldes av åkte klubben än en gång ner i andradivisionen. Vid skarven av 1980- och 1990-talet såg det mörkt ut. Klubben hade ont om pengar, stjärnorna flydde och publiken vallfärdade inte längre till arenan.
Sir John Hall valde att köpa upp klubben och den forne spelaren Kevin Keegan anställdes 1992 som ny tränare. Klubben låg illa till i Second Division och för första gången i historien verkade en nedflyttning till Third Division oundviklig. Under ledning av Hall och Keegan samt en publik som återigen såg optimistiskt på tillvaron och återvände till St James' Park kunde de klara ett nytt kontrakt i Second Division.
Sir John Hall och Kevin Keegan påbörjade därefter sin förvandling för att åter göra Newcastle United till ett topplag – såväl i England som i Europa. St James' Park bygges ut till att rymma 52 000 åskådare medan storstjärnor köptes in till laget, någonting som gjorde att de 1993 kunde ta klivet upp i nybildade Premier League. Säsongen kom ett bli en enda lång framgångssaga för klubben. Efter de första tio matcherna på hösten 1992 hade klubben vunnit samtliga matcher. Innan säsongsslutet och uppflyttningen var färdig passade de även på att spräcka sitt eget transferrekord, genom värvningen av Andy Cole från Bristol City till en kostnad av 1,75 miljoner £.
Tillbaka i toppen (1994–2004) Inför återkomsten till högstadivisionen hade Newcastle United redan värvat spelare såsom nämnda Cole och Robert Lee. Under sommaren var spekulationerna kring klubben många och de värvade bland annat tillbaka den gamle hjälten Peter Beardsley från Everton. Succén i Premier League var omedelbar och under hösten visade klubben sin styrka genom att besegra Liverpool med 3-0. Under vintern skapade klubben återigen rubriker då managern Kevin Keegan skrev på ett tioårskontrakt med klubben och då de två gånger om slog sitt eget transferrekord med värvningarna av Ruel Fox och Darren Peacock. Debutsäsongen slutade till slut med en tredjeplats, enbart bakom Manchester United och Blackburn Rovers. De passade även på att slå ett nytt målrekord i Premier League med 82 gjorda mål samtidigt som Andy Cole slog klubbens målrekord under en säsong.
Efter succén under återkomsten sågs Newcastle United som favoriten av många, inför säsongen 1994/1995. De började också bra och befann sig i ledningen efter att ha slagit ett nytt klubbrekord med nio raka segrar. Efter ett uttåg mot Athletic Bilbao i Uefacupen försvann dock formen samtidigt som skadorna började infinna sig. Newcastle tappade mark under våren och istället för ett efterlängtat guld kom de att missa en Europaplats.
Den misslyckade säsongen innebar att Kevin Keegan chockade fotbollsvärlden. Under sommaren 1995 valde han nämligen att sälja anfallsstjärnan Andy Cole till rivalen Manchester United för det nya brittiska transferrekordet på 7 miljoner £. Newcastle var trots det bestämda i tanken om att de skulle fightas om titeln hela säsongen och värvade bland annat in Les Ferdinand från Queens Park Rangers och David Ginola från Paris Saint-Germain under sommaren.
Säsongen 1995/1996 såg också ut att bli den då klubben skulle lyfta den första ligatiteln på närmare 70 års tid. Klubben spelade som ett mästarlag och skapade sig ett behagligt avstånd ner till Manchester United. Även om det såg bra ut bestämde sig klubben för att förstärka laget än mer genom värvningar av David Batty och Faustino Asprilla. Vid jul hade klubben också en serieledning med tio poäng men en förlust mot rivalen Manchester United på Old Trafford kom att bli ödesdiger, då de aldrig hämtade sig. Vid returmötet mot Manchester United dominerade Newcastle matchen men inkasserade likväl ännu en förlust. På upploppet av ligan radades segrarna upp hemma på St James' Park men upprepande poängtapp på bortaplan gjorde att Newcastle tappade sitt övertag i ligan. Istället kunde Manchester United passera i slutet av säsongen och bärga titeln framför näsan på Newcastle.