Leeds United FC är en engelsk professionell fotbollsklubb i Leeds, som grundades 1919 efter att stadens tidigare klubb Leeds City FC hade tvingats till upplösning. Klubbens hemmaarena är Elland Road i stadsdelen Beeston, där man spelat sedan grundandet. Leeds United FC spelar sedan säsongen 2025/26 i Premier League.
Leeds United har vunnit den engelska ligan tre gånger, FA-cupen en gång, ligacupen en gång och den europeiska Mässcupen två gånger. Klubben har spelat större delen av sin historia i den engelska högstadivisionen och var en av de tjugo klubbar som säsongen 1992/1993 deltog i den första upplagan av Premier League.
Klubbens mest framgångsrika epok inleddes i mitten av 1960-talet under ledning av managern Don Revie, då Leeds etablerade sig som en av Englands absoluta toppklubbar genom att under en tioårsperiod vinna ligan två gånger, bli tvåa fem gånger och inte sluta sämre än fyra någon säsong. Under samma period vann klubben dessutom FA-cupen, ligacupen och två europeiska cuptitlar samt kvalificerade sig till ytterligare fler cupfinaler, vilket gjorde klubben berömd såväl i England som internationellt.
Senast Leeds vann högsta ligan var säsongen 1991/1992 med Howard Wilkinson som manager. Omkring millennieskiftet tillhörde Leeds United, med David O'Leary som manager, toppklubbarna i Premier League under flera år och nådde 2000/2001 semifinal i Champions League. Därefter drabbades klubben av ekonomiska svårigheter och tvingades sälja flera viktiga spelare. 2004 blev Leeds nedflyttade till Championship, och 2007 till League One, den första gången i klubbens historia som man hamnat utanför de två högsta divisionerna.
Från och med säsongen 2010/2011 spelade Leeds United åter i andradivisionen Championship. Klubbens bästa placering sedan uppflyttningen var en tredjeplats säsongen 2018/2019 innan de säsongen 2019/2020 vann Championship och återigen tog steget upp till Premier League efter 16 år i lägre divisioner. Efter att ha slutat på nittondeplats i sista omgången av säsongen 2022/2023 stod det klart att Leeds United återigen flyttas ned i andradivisionen.
Historia Leeds Citys upplösning och Leeds Uniteds bildande Leeds United grundades den 17 oktober 1919 sedan stadens ursprungliga klubb, Leeds City FC (grundad 1904), blivit uteslutna från The Football League på grund av att de givit gästande spelare olaglig finansiell ersättning. En av dessa gästspelare anmälde klubben till myndigheterna efter en dispyt där han inte erhållit den förväntade ersättningen. Ligastyrelsen och fotbollsförbundet inledde en utredning vilket resulterade i att klubben uteslöts ur ligan och tvingades sälja sina spelare på auktion.
Den 17 oktober 1919 auktionerades spelarna ut och samma dag hölls ett möte med omkring 1 000 av klubbens supportrar som bildade den nya klubben Leeds United AFC. Alf Masser, en lokal advokat, ombads leda mötet som resulterade i ett enhälligt beslut att bilda både en ny professionell fotbollsklubb samt en supporterklubb. Masser var en av sju män som valdes till den nya klubbens styrelse tillsammans med Joe Henry Jr (son till stadens borgmästare), Mark Barker, R.E.H. Ramsden, Charles Snape och de före detta spelarna Dick Ray (som valdes till klubbens tränare) och Charlie Morgan.
Leeds United erbjöds en plats i Midland League för säsongen 1919/20, den plats som Leeds Citys reservlag tidigare haft. Den nya klubben övertog Elland Road från Yorkshire Amateurs AFC som använt arenan under mellanperioden efter Leeds Citys upplösning. Återskapandet av professionell fotboll i staden Leeds var fullbordat när klubben valdes in i The Football League den 31 maj 1920. I omröstningen fick Leeds United 31 röster med Cardiff City på andra plats med 23, och båda klubbarna blev antagna till ligans andra division säsongen 1920/21.
Leeds förlorade den första ligamatchen den 28 augusti 1920 borta mot Port Vale och även den efterföljande matchen mot South Shields med 1–2, då 16 958 personer dock fick se Len Armitage göra klubbens första mål någonsin. I den tredje matchen, hemma mot Port Vale, tog klubben sin första seger någonsin då de vann med 3-1.
1920-talet: Början i division 2 miniatyr|Leeds United 1920/21. Under Leeds Uniteds första tid var Dick Ray manager. När Leeds i början av 1920/1921 började spela i andra divisionen av The Football League anlände den förmögne Hilton Crowther från Huddersfield och blev ny ordförande i klubben. Han anställde i februari 1920 Arthur Fairclough som manager, och Ray fick istället bli assisterande manager. Fairclough och Ray köpte in nya spelare, Jim Baker (mittback och lagkapten) från Huddersfield och Jimmy Frew (ytterback) från Hearts. Under de första säsongerna rönte laget inte någon större framgång, så efter säsongen 1922/23, då laget slutat på sjunde plats i ligan, valde Dick Ray att lämna.
Ny assisterande manager blev Dick Norman och under den efterföljande säsongen, 1923/1924, vann Leeds division 2 och därmed uppflyttning till division 1. Laget förstärktes med spelare som Tom Jennings, Willis Edwards, Russell Wainscoat, Bobby Turnbull och Tom Townsley. Laget hade det dock svårt i den högsta divisionen och blev nedflyttade till division 2 efter säsongen 1926/27. Fairclough valde då att avgå och Dick Ray kom tillbaka som ny manager. Ett av Dick Rays första nyförvärv var Charlie Keetley, som under de kommande sju åren skulle göra 100 mål för Leeds. Redan första säsongen blev det uppflyttning, sedan Keetley gjort 18 mål på 16 matcher. Med Keetley i laget lyckades Leeds även hålla sig kvar i division 1, och säsongen 1929/30 slutade Leeds på femte plats i ligan. Det skulle förbli Leeds bästa placering ända fram till 1960-talet, med Don Revie som manager.
1930-talet: Division 1 Säsongen 1930/31 blev klubben nedflyttad till division 2, men tog sig åter upp efter den efterföljande säsongen. Under de två nästkommande säsongerna nådde Leeds mittenplaceringar, och klubben etablerade sig i division 1 där de spelade fram till krigsutbrottet 1939. I laget spelade en beryktad halvbackstrio i form av Wilf Copping, Ernie Hart och Willis Edwards. Det välkända fotbollsnamnet Milburn blev synonymt med Leeds United genom bröderna Jack och George Milburn, som bildade ett backpar i klubben.
1934 såldes Copping till Arsenal för £8 000. Efter att ha lett klubben under åtta år, då de bland annat vann uppflyttning två gånger, avgick manager Dick Ray i mars 1935 och ersattes av den före detta Leeds-spelaren Billy Hampson. Avsaknaden av Copping var stor i Leeds försvar; laget släppte in många mål och kämpade för att undvika nedflyttning och slutade på 18:e plats säsongen 1934/35.
För att förstärka laget ytterligare köpte Hampson in de rutinerade före detta engelska landslagsspelarna Albert McInroy (målvakt) och George Brown (anfallare), och klubben nådde en elfte plats 1935/36. Säsongen därpå gick dock inte lika bra – Leeds fortsatte att befinna sig i botten av division 1 och undvek nedflyttning med endast två poängs marginal säsongen 1936/37. Hampson förlitade sig på rutinerade spelare, men byggde även för framtiden genom inköpet av tre irländska spelare, målvakten Jim Twomey samt David Cochrane och Bobby Browne.
1940-talet: Division 2 och major Frank Buckley När fotbollen började igen efter andra världskriget 1946/47 hade flera spelare som varit i klubben sedan 1930-talet passerat sina bästa år, och när säsongen hade avslutats låg Leeds sist i tabellen med enbart 18 poäng, varav de enbart lyckats ta en enda poäng på bortaplan. Laget blev följaktligen nedflyttat till division 2, och managern Billy Hampson avgick och ersattes av Willis Edwards i april 1947. Edwards spelade i Leeds (och engelska landslaget) under slutet av 1920- och början av 1930-talet fram till 1943, då han var nästan 40 år gammal. Som manager jobbade han med att förbättra truppen, dock utan att lyckas. Laget kämpade i den nedre halvan av division 2 men undvek nedflyttning genom att säkra en 18:e plats vid säsongens (1947/48) slut.
I maj 1948 anställde styrelsen major Frank Buckley som manager och Edwards fick finna sig i att bli assisterande manager. Under Buckleys ledning hittades en talang som skulle utvecklas till en av Leeds största stjärnor någonsin, John Charles, som erbjöds kontrakt som ungdomsspelare efter att ha imponerat under provspel för Leeds i september 1948 . Under Buckleys första säsong 1948/49 lyckades laget något bättre och slutade på 15:e plats. I april 1949 ligadebuterade Charles för Leeds som centerhalv i en match mot Blackburn Rovers.
Säsongen 1949/50 var Charles trots sin ungdom ordinarie centerhalv i Leeds och spelade samtliga ligamatcher. Laget spelade mycket bättre och slutade på en meriterande femte plats i division 2 samt tog sig till kvartsfinal i FA-cupen, där de förlorade knappt borta mot Arsenal FC med 0-1.
1950-talet: Tillbaka i division 1 samt legendaren John Charles Den som skulle bygga vidare på det som Buckley byggt upp var Raich Carter. Under hans första säsong i klubben slutade Leeds på tionde plats i tabellen och vann sedermera uppflyttning säsongen 1955/56.
Leeds inledde den första säsongen tillbaka i division 1 stabilt, men då John Charles gick till Juventus mitt under säsongen påverkades spelet och resultaten. Avsaknaden av Charles var stor och trots att manager Raich Carter lyckades hålla Leeds kvar i division 1 valde styrelsen att inte förlänga hans kontrakt. Den som ersatte Carter var Bill Lambton. Han stannade bara en säsong, men skrev kontrakt med 17-årige Billy Bremner och köpte in 31-årige Don Revie, två spelare som betytt otroligt mycket för Leeds genom historien. miniatyr|Staty av Billy Bremner utanför Elland Road, Leeds dynamo och lagkapten under lagets storhetstid på 1960- och 1970-talen.
Jack Taylor blev manager, men under säsongen 1959/60 blev Leeds nedflyttade till division 2. Taylor rensade i truppen, men framgångarna uteblev och laget låg och kämpade i den nedre delen av tabellen.
1960-talet: Början på epoken Don Revie Jack Taylor fick lämna sin tjänst i mars 1961. Några dagar senare anställdes Don Revie som spelande manager, och nu skulle storhetstiden börja för Leeds del. Revie satsade på unga spelare; det skulle dock ta tid för dem att mogna, men under tiden jobbade Revie på att höja lagandan och sammanhållningen i truppen.
En av de viktigaste ingredienserna enligt Revie var att alla i klubben skulle trivas, de skulle vara som en stor familj. Detta gällde inte bara spelarna, utan lika mycket de som jobbade med gräsmattan, matserveringen etc. Revie ville involvera alla i klubben, liten som stor. En av de första förändringarna han gjorde var att ändra klubbens spelardräkter från blå tröjor och gula byxor till helvitt, med det dittills största fotbollslaget i historien, Real Madrid, som förebild. Revies filosofi var att inte vara nöjd förrän klubben hade uppnått samma nivå som Real Madrid, och de som inte anammade detta hade ingen framtid i klubben.
Don Revie blandar talang med rutin och vinner Division 2 Under säsongen 1961/62 kämpade Leeds i botten av division 2. Revie kompletterade den unga truppen med lite äldre och erfarna spelare, bland annat den 31-årige skotten Bobby Collins från Everton. Slutet på säsongen visade på högre publiksiffror vilket gjorde att styrelsen inför säsongen 1962/63 beviljade pengar för nya spelarinköp. Revie köpte Jim Storrie från Airdrie för £15 000 och John Charles från Juventus FC för £53 000. Köpet av Charles visade att klubben hade ambitioner, men Charles blev inte den succé som klubben hade räknat med. Efter enbart elva matcher och endast tre mål såldes Charles tillbaks till Italien och AS Roma för £70 000. Istället fyllde Revie på truppen med fler unga spelare såsom Gary Sprake, Paul Reaney, Norman Hunter, Jimmy Greenhoff och 15-årige Peter Lorimer.