Sture Ragnar Bergwall, även känd som Thomas Quick, ett namn han bar 1992–2002,Arnstad, Henrik (2012-08-06): "En känga mot den svenska rättsstaten". dn.se. Läst 14 december 2016. och Sätermannen, född 26 april 1950 i stadsdelen Källviken i Falun, är en svensk man som har varit dömd för åtta mord men som senare har fått resning och blivit frikänd. När han mellan 1994 och 2001 dömdes för morden baserades domarna på hans egna berättelser utan att några vittnen eller tekniska bevis band honom till brotten.
Bergwall erkände totalt ett trettiotal mord som skulle ha begåtts i Sverige, Norge, Danmark och Finland mellan år 1964 och 1993, och dömdes för åtta av dem (mord på Charles Zelmanovits, Johan Asplund, Trine Jensen, paret Marinus och Janni Stegehuis, Gry Storvik, Yenon Levi och Therese Johannesen). Bergwall hade tidigare lagförts för andra grova våldsbrott såsom grovt rån, sexualbrott mot barn och försök till dråp och hade sedan tonåren varit under psykiatrisk behandling.
I en dokumentärfilm av Hannes Råstam och Jenny Küttim som sändes i Sveriges Television i december 2008 tog Bergwall tillbaka alla sina erkännanden om mord. Under de kommande åren begärde han och fick resning i fallen, och 2013 var han frikänd för alla åtta mord. I mars 2014 fick han lämna Säters sjukhus för fortsatt villkorad behandling i öppenvård, och i april 2015 skrevs han ut från den psykiatriska öppenvården och var en helt fri man.
Regeringen beslutade i november 2013 att utse professor emeritus i statsvetenskap Daniel Tarschys till särskild utredare med uppgift att granska rättsväsendets och vårdens agerande i samband med morddomarna. Han lämnade sin rapport i juni 2015.
Sture Bergwall tog sig namnet Thomas Quick när mordutredningarna mot honom började i början av 1990-talet. Förnamnet var efter hans påstådda första offer, Thomas Blomgren, och efternamnet var hans mors flicknamn. Våren 2002 återtog han sitt tidigare namn Sture Bergwall. När media på 1990-talet rapporterade om honom efter att han börjat erkänna mord kallades han ofta ”Sätermannen”.
Biografi Sture Bergwall växte upp med sex syskon, varav en tvillingsyster, i Korsnäs utanför Falun, dit familjen flyttat i mitten på 1950-talet. Som barn fick han tuberkulos och vårdades en tid på sanatorium. Hans tvillingsyster har uppgett att han hade skådespelartalang som ung. Hon såg honom också som ganska provocerande och manipulativ. Bergwall började enligt egen utsago i mitten av 1960-talet att sniffa lösningsmedlet trikloretylen. Efter gymnasiet blev han mer och mer religiös, och bestämde sig för att bli präst, något han aldrig förverkligade, och i stället började han arbeta på Falu lasarett.
Enligt Thomas Quicks berättelse, som växte fram under psykoterapin på Säters sjukhus under 1990-talet, skulle han som barn ha blivit sexuellt utnyttjad av sin far och mycket strängt behandlad av sin mor. Quick berättade också om ett syskon, Simon, som skulle ha fötts, dödats och begravts inför hans ögon. I en dokumentärfilm som sändes 2008 berättade han att historien om Simon i själva verket inte hade någon verklighetsanknytning. Även de övergrepp som hans föräldrar skulle ha utsatt honom för var lögner, uppgav han, något som Quicks syskon hela tiden hade hävdat.Att skapa en seriemördare Dokument inifrån Sveriges Television, 2009-11-08. Läst 2009-11-15 Bergwalls terapeut från 1980-talet, Birgitta Rindberg, har i polisförhör uppgett att "detta med sexuella övergrepp från fadern är något som inte stämmer överens med det som framkom under den period som han var hennes patient". Under perioden var det istället så att det framkom att "Bergwall tycker sig minnas någon form av sexuellt övergrepp från en äldre systers sida".Rättsmedicinalverkets psykologutredning upprättad av chefspsykolog Olof Svensson, dnr. G13-90096, s 5
Bergwalls ungdom var präglad av sexuella problem. När han var 19 år (1969) och anställd vid Falu lasarett antastade han fyra pojkar.En av gärningarna beskrivs på följande sätt: ”Brott nummer 1 den 16 mars 1969. Bergwall var vid 20-tiden på väg till en arbetskamrat, då han såg en gosse, som väckte hans sexuella åtrå, tog kontakt och talade med honom. De pratades vid en stund under det de gick gatan framöver och när Bergwall såg en bakgård vid sidan av gatan, fattade han plötsligt tag i gossens nacke och förde in honom på bakgården; där kysste han honom på kinden och munnen, befallde gossen dra ner byxorna, vilket denne uppenbart uppskrämd inte vågade annat, varpå Bergwall ställde sig på knä framför gossen, tog tag i dennes manslem, kysste den, tog in den i munnen, sög på den, drog så ner sina egna byxor och försökte därefter föra sin styvnade manslem i gossens analöppning, därpå onanerade Bergwall tills han fick utlösning med intensiv orgasm, ordnade omedelbart klädseln, befallde gossen att inte yppa något om det inträffade för någon varken hemma eller annorstädes, för 'då kunde det gå honom illa'. Bergwall fortsatte sedan sin väg till arbetskamraten.” Ur f.d. överläkare Otto Brundins rättspsykiatriska utlåtande 1970-03-16. En av pojkarna var inlagd på barnkliniken vid lasarettet som Bergwall arbetade på. Denne tog Bergwall strypgrepp på, efter att ha idkat oralsex på honom, varför han åtalades för försök till dråp. Undersökande läkare, före detta överläkare Otto Brundin, som förordnats av Socialstyrelsen, omnämnde i det rättspsykiatriska utlåtandet gärningen som ett ”lustmordsförsök”.F.d. överläkare Otto Brundins rättspsykiatriska utlåtande 1970-03-16 Året därpå (1970) dömdes Bergwall till sluten psykiatrisk vård för de nämnda gärningarna mot pojkar. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen som genomfördes av Brundin led Bergwall av ”höggradig sexuell perversion av typen pedofilia cum sadismus”. Överläkare Yngve Holmstedt granskade utlåtandet å Socialstyrelsens vägnar, och delade inte Brundins uppfattning på vissa punkter. Holmstedt ansåg inte sannolikt att uppsåt att döda pojken förelegat, och ansåg inte att den sadomasochistiska komponenten hos Bergwall var större än hos ”andra sexuellt perverterade”. Holmstedt konstaterade att Bergwalls liv ”ända sedan prepuberteten präglats av svår sexuell problematik”, och att Bergwalls ångest delvis stammade ur den ”tvångsmässiga lusten att sexuellt vara samman med feminina pojkar i tidig pubertet”. Holmstedt bedömde inte huruvida pedofil var en korrekt diagnos, utan endast att Bergwall led av en ”psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom”, varför Bergwall var ”i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård”.Överläkare Y. Holmstedts rättspsykiatriska utlåtande, Stockholm 1970-05-08 Häradsrätten, som tog hänsyn till Holmstedts bedömning och skrev att den ”ej anser det bevisat att [Bergwall] avsett att döda [pojken]”, lade i målet Holmstedts utlåtande till grund för sitt beslut om rättspsykiatrisk vård.Falu domsagas norra tingslags häradsrätts dom 1970-05-26, dom nr. DB 128, s 10
Därefter intogs Bergwall 1970 på Säters sjukhus med diagnosen persona immatura, det vill säga omogen personlighet, och antisocial personlighetsstörning. Han vårdades för sin persona pathologica till 1977.Socialutredning 1991-03-01 av kurator Anita Sterky, Statens Rättspsykiatriska klinik i Stockholm
När Bergwall var 23 år gammal (1974) högg han ner en man i Uppsala. Eftersom han fortfarande stod under vård blev han aldrig åtalad, utan åklagaren beslutade om åtalsunderlåtelse för försök till dråp (vilket antecknas i belastningsregistret). Bergwall påstår att han vid knivskärningen var påverkad av alkohol, barbiturater och trikloretylen. Han påstår också att missbruket av den senare drogen upphörde i och med knivskärningen. I slutet av 1980-talet hade Bergwall, enligt vad han berättade vid rättspsykiatrisk utredning 1991, ”sexuella kontakter med unga pojkar”, och återupptog psykologsamtal på Säters sjukhus på egen begäran våren 1989.Sinnessjukt. Läst 22 december 2020 Detta på grund av ”en rädsla att förlora kontrollen”.Statens rättspsykiatriska klinik, Stockholm: Rättspsykiatriskt utlåtande av Marianne Kristiansson 1991-03-25, utlåtandenr. 14-91, dnr. 49/91
Det skulle ta 16 år innan Sture Bergwall återigen var misstänkt för ett allvarligare brott. I juni 1991 dömdes Bergwall till sluten psykiatrisk vård efter bland annat ett grovt rån. Rånet var ett gisslandrama som Bergwall genomfört tillsammans med en 16-årig kompanjon den 14 december 1990. Bergwall höll en familj som gisslan medan hans medbrottsling tvingade pappan i familjen att ta ut 245 000 kronor. Bergwall uppges ha hotat familjen till livet och huggit med en kniv i väggarna samt i en säng där ett barn låg och sov. År 1991 hamnade Bergwall på Säters sjukhus, diagnosticerad med personlighetsstörning av klyvnadstyp.
Något år senare skulle Bergwall friskförklaras, enligt en släkting till honom, och han skulle då flytta till en lägenhet i en by utanför Säter. Bergwall skrevs emellertid inte ut från sjukhuset, utan erkände mordet på Johan Asplund. Den kommande tioårsperioden (fram till 2001) behandlades han med psykofarmaka i stora mängder – han var enligt egen utsago ”inte nykter en enda dag under detta skede” – och fick nästan dagligen psykoterapi under ledning av psykologen Birgitta Ståhle. Under behandlingen började Quick erkänna att han begått ett 30-tal mord i Sverige, Norge, Danmark och Finland mellan 1964 och 1993. Han sade sig också ha flera personligheter såsom ”Nana”, ”Cliff” och ”Ellington”. När den ansvarige läkaren Göran Källberg 2001 beslutade att stoppa medicineringen upphörde erkännandena. Källberg sade senare: "Benso är hämningslösande. Han fick det i missbruksdoser. Det har tveklöst påverkat processerna. Jag skulle inte lita på någon med den här medicineringen."
Mellan åren 2003 och 2005, var Bergwall inte beviljad några obevakade permissioner, men tilläts bland annat ha dvd-spelare i sin cell. Bergwall misshandlades den 24 november 2005 av en medpatient på sjukhuset. Det finns uppgifter som talar för att upprinnelsen till misshandeln var en diskussion om Bergwalls trovärdighet.
Som framgår ovan, ansåg överläkare Holmstedt 1970, till skillnad från före detta överläkare Brundin, att Bergwall inte var sadist. När Quick häktats misstänkt för bland annat rån, gjordes 1991 en utredning där Quick av läkaren Marianne Kristiansson fick diagnosen ”personlighetsstörning med personlighetsorganisation på borderlinenivå i kombination med allvarlig impulskontrollstörning och sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag”. I socialutredningen från 1991 antecknades att Quick ”har alltid haft och har alltjämt en stark dragning till unga pojkar i åldern 12–14 år”. Kuratorn Anita Sterky skrev i sitt utlåtande att ”[d]et finns utan tvivel perversa sexuella impulser inom [Quick] som kom att leda fram till de nu åtalade brotten”. År 2010 menade chefsöverläkare Erik Kall på Säters sjukhus, angående Bergwalls diagnoser, att ”Trots lite divergerande diagnoser har grundproblematiken som visat sig i alla diagnoserna varit ett sexuellt avvikande beteende i form av pedofili med sadomasochistiska drag, samt massiva personlighetsmässiga problem med impulskontrollstörning och ett omoget sätt att hantera stress”.Kammarrättens i Sundsvall dom 2010-11-09 i mål nr. 1115-10, s 5
Mord erkända under behandlingstiden Fall Erkännande Fällande dom Resnings-ansökan Resultat (Nedläggning - Frikännande) ÖvrigtYenon Levi, 11 juni 1988 28 maj 1997 20 april 2009Nedlagt 28 maj 2010Frikänd 3 september 2010Therese Johannesen, 3 juli 1988 2 juni 1998 20 april 2010Nedlagt 29 mars 2011Frikänd 10 juni 2011Någon kropp har aldrig påträffats.Charles Zelmanovits, 13 november 1976våren 1994 16 november 1994 5 juni 2012 Nedlagt 31 juli 2013 Frikänd 4 november 2013Första domstolsprövningen.