Psykiska störningar (även psykiska sjukdomar, förr mentalsjukdomar) är ohälsa i psyket, det vill säga i personligheten, emotionerna eller kognitionen, vilka primärt har psykiska orsaker. WHO:s diagnosmanual ICD definierar psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar (F00-F99) som störningar i den psykologiska utvecklingen.http://apps.who.int/classifications/apps/icd/icd10online/?gf20.htm+f20 Psykiska symtom kan också uppträda till följd av missbruk eller andra kroppsliga sjukdomar. Den allvarligaste graden av psykisk störning, oavsett sjukdom eller orsak, är psykos, där jaget och kognitionen brutit samman; allvarlig psykisk störning innefattar typiskt psykotiska tillstånd.
Begrepp för psykisk störning finns i alla kulturer, och betecknar som regel att någon avviker från vad som anses vara normalt.Per Borgå, "Psykisk ohälsa och kultur – erfarenheter och epidemiologi", Socialmedicinsk tidskrift 2/2008 I FN:s regi arbetar WHO för att förbättra den psykiska hälsan globalt, och därför har deras diagnosmanual ICD-10 en särskild avdelning för psykiska störningar. Med störning menar ICD förekomst av kliniskt igenkänningsbara grupper av symtom eller beteenden som i de flesta fall är förknippade med distress och som inverkar på funktioner i personligheten.The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 11
En psykisk störning innebär att en människa mår så dåligt inombords att det orsakar ett signifikant lidande för personen själv, psykiskt, socialt eller ekonomiskt. Störningen klassificeras av ICD-10 utifrån personen själv, huruvida denne uppfattar det som ett lidande, samt hur själv- eller verklighetsuppfattningen förhåller sig till verkligheten. De flesta diagnoser i ICD kräver att om lidandet är befogat så ska inte lidandet innefattas i de psykiska störningarna; så klassificeras därför inte till exempel rädsla i en misshandelrelation som ångest, jagsvaghet efter psykisk misshandel som psykisk störning, sorg över en förlorad anhörig som depression, eller problem till följd av livsstil som tecken på psykisk störning (jämför allostas).
För omgivningen kan en psykisk störning yttra sig på många sätt (vanligen genom att personen beter sig annorlunda), bara märkas ibland (till exempel vid berusning) eller inte märkas alls beroende på arten av lidande och på personens bemästringsförmåga. En del psykiska störningar är av den arten att de alltid är socialt handikappande, påtagliga i beteende eller tal, eller nedsätter funktioner i personligheten. Dock behöver inte sociala funktionsnedsättningar vara psykiska störningar. Utbrändhet, högriskbeteenden ifråga om spel eller sex, tendens till konflikter eller accentuerade personlighetsdrag och dylikt kan visserligen vara orsaker till att personer har problem med livssituationen, men är inte psykiska störningar eftersom orsaken inte är en dysfunktionell personlighet.I ICD-10 finns dessa problem i stället för under klustret F, under Faktorer av betydelse för hälsotillståndet och för kontakter med hälso- och sjukvården (Z00-Z99)The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 11f
Självmord är ofta uppkommande vad gäller psykisk ohälsa. Bakom självmord ligger ofta komplexa faktorer som livsvillkor och tillfälligheter. I vissa fall är det enbart dessa faktorer, och inte nödvändigtvis de psykiatriska tillstånden, som är de bidragande orsakerna till självmord.
Psykisk ohälsa hos unga En rapport från Socialstyrelsen från 2017 visar på att den psykiska ohälsan hos unga vuxna (18-24 år) har ökat med 70% från 2006-2016 och förväntas inte minskas. År 2022 hittas den största andelen som drabbats av psykisk ohälsa bland flickor och kvinnor, främst hos tonåringar och unga vuxna. Det fanns inga självklara orsaker till den stora ökningen men det kan ha påverkats av en ökande medvetenhet vad gäller psykisk ohälsa. Resultatet blir att fler kan identifiera och våga berätta om sina bekymmer. Andra orsaker handlar om de ungas livsvillkor. Inom den aspekten ingår de miljöer dessa personer befinner sig i och inträdet i arbets- och vuxenlivet.
Begreppsutredning Begrepp för ohälsa i psyket har förändrats under tid och det finns flera divergerande synsätt på fenomenet. I direkt anslutning till detta finns också flera benämningar på sådan ohälsa. I äldre utgåvor av ICD talades om "vansinne",Det vill säga insanity, se till exempel diagnos 86 i International List of Causes of Death, Revision 1 (1900). vilket ersattes av "störning" och "psykos" med ICD-7 (1955). Från 1975 infördes beteckningen "mentalsjukdom".Med ICD-9, se respektive diagnoser. I den engelska originalversionen av WHO:s ICD-10 (1990), har ordet "sjukdom" (disease, illness) slopats till förmån för "störning" (disorder). Huruvida störningen bör betraktas som en funktionsnedsättning eller handikapp regleras av WHO:s International classification of impairments, disabilities and handicaps från 1980. Socialstyrelsen står för den officiella översättningen av ICD, och har behållit begreppet 'sjukdom' samt ibland översatt disorder med "syndrom".svenska ICD-10 (KSH97)
Ohälsa som motsats till välbefinnande
'Psykisk ohälsa' brukar definieras som frånvaron av psykiskt välbefinnande, och definieras i termer av anhedoni eller funktionsbortfall. Därmed ställs hälsa och ohälsa som två dikotomier mot varandra, ett förhållningssätt som blivit allt mera ifrågasatt; en som saknar psykiskt välbefinnande är inte nödvändigtvis psykiskt sjuk.Corey L. M. Keyes, Mental Illness and/or Mental Health? Investigating Axioms of the Complete State Model of Health, Journal of Consulting and Clinical Psychology 2005, Vol. 73, No. 3, 539–548
U.S. Public Health Service definierade 'psykisk hälsa' 1999 som ett tillstånd av framgångsrik användning av psykiska funktioner, vilket leder till produktiva aktiviteter, givande mellanmänskliga relationer, samt förmågan att anpassa sig till förändringar och hantera motgångar. Den definitionen utgår från DSM:s begrepp för psykisk hälsa respektive ohälsa.
I anslutning till den definitionen av psykisk störning, har den amerikanska forskaren Corey L. M. Keyes uppställt tretton symtom på psykisk hälsa. De första två symtomen kallar han 'hedoni' och de övriga 'positiv funktionalitet'. Positiv affekt - vid gott humör, lugn och full av liv. Upplevd lycka och nöjdhet - känner sig nöjd och tillfreds med livet. Självacceptans - har en positiv bild av sig själv, sitt förflutna och accepterar olika aspekter av självet. Social acceptans - har en positiv bild av andra samtidigt som personen accepterar olikheter och människors komplexitiet. Personlighetsutveckling - visar insikt i sin potential och utveckling och öppenhet inför utmaningar. Social aktualisation - anser att människor och samhället kan utvecklas positivt och växa. Mening med livet - har målsättningar som ger livet en mening. Social kontribution - anser sig ha något att tillföra samhället, och att vad man gör är av värde för andra. Behärskning av omgivningen - klarar av att behärska komplicerade miljöer och kan välja miljö som passar sina behov. Social koherens - intresserad av samhället eller omgivningen, och anser att samhället är meningsfullt och begripligt. Autonomi - är självgående med av samhället accepterade eller konventionella uppfattningar, och kan stå emot oönskat grupptryck. Goda mellanmänskliga relationer - har varma, tillitsfulla och tillfredsställande relationer, och har förmåga till initimitet och empati. Social integration - har en känsla av att vara en del av samhället, och att samhället är ett stöd.
Ett liv innehåller psykiskt lidande och smärta, och att reagera på negativa erfarenheter psykiskt är normalt. Gränsen mellan sådant normalt lidande och psykisk ohälsa är diffus, men brukar erkännas som signifikant för när ett psykiskt tillstånd har övergått från att vara normalt till att ha blivit patologiskt och därför behöver vård. Ett vanligt kriterium på skillnaden, är att tillståndet är patologiskt när lidandet självt innebär ett lidande.Se till exempel kapitel 1 i Finn Skårderud et al, Psykiatri. Själ - kropp - samhälle, Stockholm 2010
Sjukdom kontra störning Att benämna ett psykiskt tillstånd "sjukdom", innebär enligt Jan-Otto Ottoson och Hans Ottosson att härleda tillståndet till organiska tillstånd, till exempel i kroppskonstitution, genetiska anlag, hjärnan eller endokrina systemet. Det psykiska tillståndet och dess behandling faller på psykiatrins bord, eftersom det därmed enligt Ottosson och Ottosson betraktas medicinskt. Många psykiska symtom kan förstås och förklaras utifrån sådana organiska tillstånd, dock inte alla. De förändringar som inte kan förklaras organiskt, kan som regel förklaras psykosocialt eller utifrån den drabbades personlighet. Att de senare symtomen inte kan förklaras organiskt, innebär inte enligt Ottosson och Ottosson att en organisk förklaring saknas - de menar snarare att den kan ännu vara okänd. I stället för att konstruera en dikotomi mellan psykiska tillstånd efter organisk genes, psykogenes och endogenes, anser Ottosson och Ottosson att patologiska psykiska tillstånd kollektivt bör kallas "störningar", eftersom de menar att den beteckningen innefattar både rena medicinska sjukdomstillstånd och psykosocialt betingade tillstånd.Se kapitlet "Basala begrepp" i Hans Ottosson och Jan-Otto Ottosson, Psykiatriboken, Stockholm 2007
DSM-5 och psykobiologisk dysfunktion Med anledning av revideringen av DSM har utkast inför DSM-5 antagits, där definitionen av psykisk störning (mental disorder) utgår från att dessa orsakas av psykobiologiska dysfunktioner som yttrar sig i ett beteendemässigt eller psykologiskt syndrom eller mönster, samt att detta orsakar betydande lidande för personen eller en funktionsnedsättning. DSM-5 använder uttrycket "psykobiologisk funktion" för att betona sambandet mellan biologi och beteende och psyke. Till psykisk störning förs därför inte ett förväntat lidande som kommer av vanliga livserfarenheter, och heller inte lidande som beror på att personen är på kant med samhället eller har ett avvikande beteende.
DSM-5 ställer också kravet att den psykiska diagnosen ska prövas mot hur personen svarar på behandling och mot andra sätt att säkerställa att rätt bedömning gjorts, samt att diagnos bara bör ställas om det underlättar förståelsen och behandlingen. Diagnoser ska inte ses som absoluta eller klart avgränsade begrepp, eller som fullständiga beskrivningar över alla tänkbara tillstånd.
P-faktorn Genom faktoranalys har Caspi et al. kommit fram till att psykopatologiska symtom bäst kan förklaras av en dimension - mer eller mindre psykisk ohälsa. Detta skiljer sig från antaganden som gör det möjligt att dela in psykiska störningar i olika diagnoser. Högre p-faktor är associerat till högre livsnedsättning, värre utvecklingshistoria och mer utsatt hjärnfunktion tidigare i livet. P-faktorn förklarar varför det är så svårt att hitta orsaker, biomarkörer och behandlingar med specificitet till enskilda psykiska störningar.
Orsaker och bot
Psykiska störningar, som inte beror på missbruk eller kroppslig sjukdom, brukar ofta förklaras som uppstå i samspelet mellan personen och dess omgivning. Exkludering från sin grupp, isolering, kärlekslösa familjerelationer, och stress är faktorer som ofta ligger bakom psykisk ohälsa. Ofta finns en ärftlig predisposition, att somliga är mer sårbara än andra.Navneet Magon och Sanjay Kalra, The orgasmic history of oxytocin: Love, lust, and labor, Indian Journal of Endocrinology and Metabolism Volume : 15 2011, Page : 156-161 Psykisk ohälsa brukar förklaras med stress - sårbarhetsmodellen, som tar fasta på både medfödda och förvärvade sårbarheter som orsak till utbrott av störningar.