Elmo Edvard Kaila, född 6 februari 1888 i Jockis, död 16 maj 1935 i Helsingfors, var en finländsk aktivist, skyddskårsledare och geograf. Han var en av huvudorganisatörerna bakom det väpnade motståndet mot Ryssland 1917–1918 och en av 1920-talets mest inflytelserika personer inom Akademiska Karelen-Sällskapet, vars ordförande han var 1923–1927 och 1928–1930

Biografi Kaila kom från en bildad prästsläkt. Hans föräldrar var prosten Edvard Johansson och Märtha Carolina Anna Köhlin. Efter studentexamen 1905 avlade han filosofie kandidatexamen på tre år och började undervisa i ekonomisk geografi vid det finska handelsinstitutet i Helsingfors. Han var gift två gånger, första gången med Aino Lyydi Pohjonen 1912 och andra gången med Martha Maria Eleonora Anthoni 1922.

Under åren 1917–1918 var Kaila en av aktivisternas huvudorganisatörer. Som medlem av Aktiva kommittén ledde han dess hemliga ombudsnätverk, som bland annat förfalskade pass, anskaffade vapen och förmedlade underrättelseuppgifter. Han undvek synliga ledarpositioner men var rörelsens främste bakgrundsorganisatör. Under inbördeskriget ledde han aktivisternas högkvarter i Helsingfors och höll radiokontakt med Tyskland och den vita armén. När risken att bli arresterad ökade flydde han i slutet av mars 1918 till Tallinn och vidare till Berlin, och återvände först i slutskedet av den vita sidans erövring av Helsingfors. Kaila blev djupt besviken över att frihetskriget hade förvandlats till ett blodigt inbördeskrig och såg de rödas uppror som ett landsförräderi mot det fosterländska målet snarare än som en klasskamp. År 1919 deltog han i planer på en statskupp tillsammans med aktivistkamrater och kretsen kring Mannerheim, ett projekt som dock misslyckades.

På 1920-talet ledde Kaila en kampanj för att rensa ut ryskutbildade officerare ur Finlands armé och ersätta dem med jägare, och han närmade sig därvid Agrarförbundet och dess ledare Santeri Alkio. Senare hamnade han dock i dispyt med Alkio, som enligt Kaila alltför ensidigt gynnade finskspråkiga jägare. Mot slutet av decenniet tog Kaila avstånd från Lapporörelsen och den tilltagande högerradikalismen och koncentrerade sig i stället på forskning.

Han var bland annat som chefredaktör för skyddskårstidningen, sedermera Hakkapeliitta, och före detta medlemsvärvare för jägarrörelsen en av 1920-talets mest inflytelserika personer i olika politiska och militära kretsar. Han utövade från början ett dominerande inflytande genom Akademiska Karelen-Sällskapet, vars ordförande han var 1923–1927 och 1928–1930. Inom sällskapet arbetade han för att omforma det till en paramilitär organisation och grundade den inre kretsen (Hatets bröder), som särskilt ägnade sig åt fosterlandsfrågor och rysshat. Kaila blev filosofie doktor 1932 på avhandlingen Pohjanmaa ja meri (1931), som fortfarande anses intressant på grund av sin anknytning till geografi och handelshistoria. Samma år utnämndes han till föreståndare för Krigsarkivet, en tjänst han innehade till sin död.

Kailas karismatiska utstrålning gjorde att en del i honom såg den starke mannen som skulle befria Finland från kommunismens ok. Han skadades dock svårt vid en olyckshändelse 1929 och tillfrisknade aldrig helt.

Bibliografi

Kansakoulun uusi maantieto (1915) Vapaussodan valmistelut kotimaassa. Suomen vapaussota I. Valmistelut ja esihistoria (1921) Pohjanmaa ja meri 1600- ja ­1700-luvuilla (1931) Tervanpolton leviäminen Suomessa ­1700-luvun puolimaissa (1931)

Källor

Externa länkar

Kategori:Födda 1888 Kategori:Finländska politiker Kategori:Finländska chefredaktörer Kategori:Avlidna 1935 Kategori:Män