miniatyr|Aunusområdet i östra Karelen ligger mellan sjöarna Ladoga och Onega.

Aunus-expeditionen till Olonets-Karelen (finska: Aunus) i Östkarelen våren och försommaren 1919 var ett av de så kallade Frändefolkskrigen (finska heimosodat) som involverade det nyligen självständiga Finland och de närliggande regioner där Östersjöfinska språk talades. Expeditionen företogs av en frivilligkår under befäl av jägarofficerarna Gunnar von Hertzen, Paavo Talvela och Ragnar Nordström, senare med jägaröversten Aarne Sihvo som regeringens utsedde överbefälhavare, för att undsätta befolkningen i en östkarelsk socken (Vieljärvi) som hade gjort förberedelser till uppror mot bolsjevikerna.

Målet var att bryta sovjetväldet i Östkarelen och därigenom stärka Finlands strategiska läge, med en tänkt anslutning av guvernementet Aunus till Finland. Sammanlagt omkring 7 000 man deltog i expeditionen, men fältstyrkan uppgick aldrig till mer än knappt hälften. Efter inledande framgångar tvingades kåren dra sig tillbaka efter en sovjetisk motoffensiv sommaren 1919. Vid Fredsfördraget i Dorpat 1920 gav Finland upp sina anspråk på området.

Bakgrund Företagen hade ett politiskt och strategiskt mål; om sovjetväldet i Östkarelen kunde brytas fanns avsevärda möjligheter till ökad säkerhet för den nya finska staten; i ansvariga politiska och militära kretsar bedömdes att Finlands östgräns mot Sovjetryssland skulle vara omöjlig att försvara om man inte kunde skjuta fram gränsen till floden Svir vid Ladoga, Vita havet i norr och sjön Onega och därigenom åstadkomma en avsevärd gränsförkortning. Landområdena man därvid måste lägga under sig var glest befolkade av de med finnarna besläktade karelarna. De framtida riskerna med en dylik operation vad avser förhållandet till ett stabiliserat Sovjetryssland ansågs betydande.

Expeditionen var i första hand initierad av jägarofficerare och karelianister, men senare drogs även civila aktivister och via dem statsmakten in. Trots att företaget formellt företogs på privat initiativ var Finlands regering och riksdag involverade i sådan grad att det kan betraktas som ett finländskt krigståg till Ryssland. Den finländska regeringen lyckades inhämta västmakternas godkännande, dock under förutsättningen att Finland inte försökte annektera området. Tidpunkten ansågs lämplig med tanke på sovjetmaktens trängda läge. Generalstaben förhöll sig dock tämligen avvisande, eftersom man där prioriterade ett anfall mot Petrograd, och regeringens tvekan om företagets ändamålsenlighet fördröjde avfärden.

Redan sommaren 1918 hade invånare röstat för anslutning till Finland, och den finländska armén hade ockuperat området samma höst. I januari 1919 ockuperade en mindre frivilligkår kortvarigt , men trängdes snart tillbaka av bolsjevikerna. Även Porajärvis bondemöte röstade för anslutning till Finland 7 januari 1919.

Organisation och utrustning Expeditionen utrustades med bistånd av privata understödsorganisationer (i bakgrunden stod vissa ekonomiska intressen; Aunus var en av Rysslands skogrikaste provinser), men såväl beväpning som den övriga utrustningen var högst bristfällig.

Finansieringen vilade till en början på insamlade privata medel, medan beväpning och övrig utrustning ställdes till förfogande av regeringen. Senare understödde staten expeditionen även finansiellt.

Civilförvaltningen i det erövrade området sköttes av en temporär regering, där aktivisterna till en början hade stort inflytande men senare fick vika för personer med ekonomiska intressen i södra Östkarelen.

Av deltagarna var drygt hälften i åldern 16–20 år, vilket gett expeditionen tillnamnet ynglingarnas krig (finska nuorukaisten sota).

Förlopp Gränsen överskreds 21 april 1919 vid , och två dagar senare intogs staden Aunus (Olonets). Striderna bedrevs på två frontavsnitt: jägarmajor Gunnar von Hertzen besatte den närmast Finland belägna delen av Olonetsnäset, medan en avdelning under jägarmajor Paavo Talvela ryckte fram från Suojärvi i riktning mot Petrozavodsk. Talvelas offensiv, som ebbade ut strax efter midsommar, betraktades av generalstaben som ett led i den planerade erövringen av Petrograd.

En sovjetisk motoffensiv tvingade fram uppgivandet av staden Aunus redan 4 maj, varefter staden återtogs och hölls av finländska trupper 7–15 maj. I slutet av maj gick fronten på Olonetsnäset längs linjen Tuulos–Kotkajärvi. Jägarkaptenen och skeppsredaren Ragnar Nordström tjänstgjorde som kårens stabschef och hade vid sidan av von Hertzen avgörande betydelse för planeringen av expeditionen. Talvela, som anslutit sig till expeditionen som regementschef efter att ha avgått ur arméns tjänst, blev även medlem av den temporära Aunusregeringen. Von Hertzen var överbefälhavare fram till början av juli, då han efterträddes av Talvela; för att utöva regeringens kontroll över expeditionen utsågs jägaröversten Aarne Sihvo – som samtidigt var riksdagsledamot för Nationella framstegspartiet – till överbefälhavare från och med 13 maj, men i synnerhet von Hertzen följde inte hans direktiv.x

Vid ett möte med representanter för de erövrade kommunerna i Rajakontu 5–7 juni proklamerades Aunus anslutning till Finland. Män i vapenför ålder bland den övervägande finsk- och karelsktalande lokalbefolkningen mobiliserades för att kämpa mot bolsjevikerna tillsammans med expeditionskåren, men dessa truppers stridsvärde visade sig vara ringa.

Den 26 juni gjorde bolsjevikerna en överraskande landstigning från Ladoga vid , i de finländsk-karelska truppernas rygg, samtidigt som en offensiv inleddes på Tuulosavsnittet. Sedan en bolsjevikavdelning även i riktningen mot Petrozavodsk lyckats överflygla expeditionskåren tvingades den retirera in på finländskt territorium, dit även tusentals karelska flyktingar sökte sig. I början av augusti höll kåren endast ett litet brohuvud på ryska sidan av gränsen. Expeditionskåren upplöstes formellt först 15 januari 1920, och 11 mars 1920 drogs de sista trupperna bort från byn Rajakontu på ryska sidan. thumb|110px|Frimärke från 1919.

Karaktär Aunus-expeditionen påminner mest om finska inbördeskriget. Mot sig hade de vita just röda styrkor som hade flytt över till Ryssland efter nederlaget. Även karelska och ryska fångar hade större chans att klara livhanken än tillfångatagna finska rödgardister.

Följder Expeditionens förluster på finländsk sida uppgick till 330–400 stupade och 600–800 sårade.

Som en indirekt följd av expeditionen proklamerade Porajärvi sin önskan att anslutas till Finland 6 juni 1919, varpå den finländska armén på nytt ockuperade området. I fredsförhandlingarna med Sovjetryssland 1920 var den finska positionen att området skulle anslutas till Finland, men vid Fredsfördraget i Dorpat avträdde Finland både Repola och Porajärvi till Sovjetryssland i utbyte mot Petsamo. De finländska trupperna skulle vara tillbakadragna senast 14 februari 1921.

Efterföljande händelser Året efter att Fredsfördraget i Dorpat ingåtts utbröt 1921–1922, där omkring 2 500 östkarelska understöddes av ca 500 finländska frivilliga. Upproret slutade med sovjetisk seger, och drygt 11 000 karelska flyktingar sökte sig till Finland.

Se även Akademiska Karelen-Sällskapet Storfinland

Referenser Noter

Vidare läsning

Kategori:1919 i Ryssland Aunus