miniatyr|307px|Ljudinspelning av en förbiflygande Spitfire vid familjedagen 2011 på RAF Halton, Buckinghamshire. Supermarine Spitfire var ett brittiskt jaktflygplan som konstruerades av Reginald Joseph Mitchell under 1930-talet. Det är främst känt för sin insats under slaget om Storbritannien och det var ett av de viktigaste stridsflygplanen under andra världskriget.
Utveckling Spitfire har sina rötter i tävlingsflygplanet Supermarine S.6, även det konstruerat av Reginald Mitchell. Till skillnad från sina föregångare S.4 och S.5 hade S.6 en vätskekyld V12-motor tillverkad av Rolls-Royce som hade mycket högre effekt än de tidigare Napier Lion-motorerna. Den förfinade modellen S.6b gick till historien genom att vinna Schneidertrofén åt Storbritannien 1931.
Ungefär samtidigt konstruerade Mitchell även jaktflygplanet Supermarine 224 enligt en specifikation från Luftministeriet. Den hade en Rolls-Royce Goshawk-motor på 660 hk, vinklade måsvingar, öppen sittbrunn och fast landningsställ med ”byxben”. Den hade vissa likheter med Ju 87 Stuka. Toppfarten var bara föga imponerande 370 km/h och Royal Air Force valde att i stället köpa in det något snabbare biplanet Gloster Gladiator. Mitchell var inte heller nöjd med konstruktionen och lovade att han kunde konstruera ett mycket bättre jaktflygplan om han bara fick fria händer. Luftministeriet var inte intresserat, men Supermarine och den nya ägaren Vickers beslutade att påbörja utvecklingen som ett privat initiativ.
Med utgångspunkt från sina tävlingsflygplan började Mitchell att konstruera jaktflygplanet Supermarine 300. Den var baserad på motorn Rolls Royce PV12, en mer robust och pålitlig efterföljare till den högtrimmade tävlingsmotorn Rolls-Royce ”R” och som snart skulle bli känd under namnet Merlin. Flygplanet hade en slank och strömlinjeformad flygkropp, tunna vingar och infällbart landningsställ, allt för att minska luftmotståndet. Därtill hade den en imponerande beväpning av inte mindre än åtta stycken kulsprutor, samtliga monterade utanför propellercirkeln och därmed utan behov av synkronisering. När den färdiga konstruktionen presenterades för Luftministeriet ändrade de sig och beställde en prototyp för evaluering. (En prototyp av Hawker Hurricane beställdes ungefär samtidigt). Prototypen genomförde sin jungfruflygning 5 mars 1936 och det krävdes inte många flygtimmar innan flygplanet utmärkte sig genom sin imponerande prestanda och utmärkta flygegenskaper.
Ett kontrakt på 310 stycken Spitfires skrevs 3 juni 1936, men det tog tid att få igång serieproduktionen och det dröjde till juli 1938 innan de första flygplanen började levereras. Reginald Mitchell arbetade in i det sista på Spitfiren fram till sin död den 11 juni 1937 varefter Joseph Smith tog över arbetet. Smith införde förbättringar som vindruta i pansarglas, sporrhjul i stället för skida, en starkare Merlin-motor och en trebladig metallpropeller med två stigningslägen.
Supermarine Spitfire fortsatte att utvecklas och förfinas under resten av kriget. Totalt 24 olika versioner byggdes, både som jaktflygplan och spaningsflygplan, och i vissa fall flera undervarianter till dessa. Parallellt med versionerna utvecklades olika vingar med olika beväpningsalternativ. Förutom A-vingarna med åtta stycken 7,7 mm kulsprutor fanns B-vingarna med två 20 mm magasinsmatade Hispano-Suiza automatkanoner och fyra 7,7 mm kulsprutor, C-vingarna var ”universalvingar” och kunde förses med fyra 20 mm bandmatade automatkanoner eller två automatkanoner och fyra kulsprutor. Efter att USA gått med i kriget och börjat exportera krigsmateriel till Storbritannien i större mängder kom E-vingarna med två 20 mm automatkanoner och två 12,7 mm kulsprutor. De olika vingkonfigurationerna återkommer i många versioner och betecknas med bokstaven a, b, c respektive e efter versionsnumret. Vissa av jaktversionerna byggdes också i LF- och HF-varianter optimerade för låg respektive hög höjd. De hade olika kompressorer till motorerna för att utveckla maximal effekt på olika höjd. LF-varianterna hade dessutom ofta avklippta vingspetsar för att få högre maxfart och högre rollhastighet på bekostnad av maxhöjden.
När Spitfires mötte Focke-Wulf Fw 190 i strid i september 1941 blev de för första gången utklassade av ett snabbare och tyngre beväpnat flygplan. Lösningen blev att så snabbt som möjligt byta ut motorn på ett antal Mk.V mot en Merlin-motor med tvåstegskompressor. Resultatet blev Mk.IX. Flera olika modeller av Merlin monterades i Mk.IX, både med vanlig förgasare med flottör och insprutningsförgasare. Gemensamt för alla var dock att de hade tvåstegskompressor. Den plats som togs upp av kompressorn och intercoolern gjorde flygplanen 18 cm längre. Dessa brukar klassas som andra generationens Spitfires.
Den tredje generationens Spitfires hade den större och kraftfullare motorn Rolls-Royce Griffon. Eftersom Griffon-motorn var större fick motorhuven göras om med två stycken åsar för topplocken, något som gjorde de sista versionerna av Spitfire mer lik ursprunget Supermarine S.6. Griffon-motorn hade högre vridmoment än Merlin-motorn vilket gjorde att propellrar med fyra eller fem blad fick användas.
Användning Australien miniatyr|En australiensisk Spitfire från No.457 Squadron restaurerad till flygdugligt skick. Australiens flygvapens No.452 Squadron bildades i Storbritannien i april 1941 och var då den första australiensiska divisionen att utrustas med Spitfires. Divisionen utmärkte sig väl i kampen mot Luftwaffe och lyckades skjuta ner sextio flygplan mot tjugotvå egna förluster. No.457 Squadron bildades i juni 1941 och baserades till en början på Isle of Man och hade därför väldigt lite stridskontakt. I mars 1942 uppgraderades divisionen till Spitfire Mk.V och flyttades till Redhill där de hamnade i hårda strider med den överlägsna tyska Focke-Wulf Fw 190. I maj 1942 förflyttades de båda divisionerna tillsammans med den brittiska No.54 Squadron till Australien för att försvara Darwin mot japanska bombanfall. I samband med flytten uppgraderades de kvarvarande Spitfire Mk.I till Mk.V modifierade för tropiska förhållanden med bland annat dammfilter framför luftintaget. Trots modifieringarna drabbades flygplanen av tekniska problem som strejkande kulsprutor och läckande glykol. Trots det lyckades de försvara Darwin i över ett år tills japanerna blev tvungna att koncentrera sina styrkor till Salomonöarna varefter No.452 och No.457 Squadron flyttades fram till Morotai.
Den första Spitire-divisionen som sattes upp i Australien var No.79 Squadron i april 1943. No.79 Squadron baserades på Goodenough-ön och användes för att försvara de nybyggda flygbaserna på Salomonöarna och D'Entrecasteaux-öarna mot de japanska bombflygplan som fortfarande opererade från Rabaul samt eskortera de amerikanska bombflygplan som bombade Rabaul. Spitfires räckvidd var i kortaste laget för att användas i Stillahavskriget och flyttades därför fram till Kiriwina. I takt med att de allierade började få övertaget övergick No.79 Squadron allt mer till offensiva operationer. Efter att USA:s marinkår erövrat Amiralitetsöarna omgrupperade divisionen till Momote på Los Negros Island. Efter att ha återvänt till Australien för att uppgradera till Spitfire Mk.VIII förenades No.79 Squadron med de båda andra Spitfire-divisionerna på Morotai. Vid det laget var Morotai ganska långt från det huvudsakliga stridsområdena i Filippinerna och Iwo Jima. Det berodde dels på Spitfirens räckvidd inte var tillräcklig för att användas i de stridsområdena, men också på MacArthurs beslut att låta de amerikanska styrkorna bära huvudansvaret för framryckningen mot Japan medan samväldets styrkor band de japanska styrkor jag fortfarande fanns i Nederländska Ostindien och Indokina.
Belgien miniatyr|350:e divisionens flygplan uppställda på flygfältet i Lympne, Kent. Redan 1937 visade Belgien stort intresse för att tillverka Spitfire på licens. En beställning på ett provflygplan växte till tio och sedan till trettio flygplan med tillstånd att tillverka trettiofem på licens. I september 1938 började de första femton flygplanen tillverkas för Belgien, men på grund av andra världskrigets utbrott ett år senare blev de aldrig levererade. I stället sattes två belgiska flygdivisioner upp i exil i Storbritannien 1941 (No.350 Squadron) respektive 1942 (No.349 Squadron). No.350 Squadron gjorde särskilt väl ifrån sig under operation Jubilee då de sköt ner inte mindre än sju flygplan (sex Fw 190 och en Ju 88) och skadade ytterligare tolv. Efter att ha uppgraderat till Spitfire Mk.XIV i augusti 1944 började divisionen att jaga V-1-bomber. Under augusti och september lyckades divisionen skjuta ner sex stycken V-1:or. I december lämnade divisionen Storbritannien för att flyttas ”hem” till Evere i Belgien bara för att strax därefter förlora huvuddelen av sina flygplan på marken under operation Bodenplatte. I mars 1945 var de förlorade flygplanen ersatta och divisionen flyttades fram till Cloppenburg i Tyskland för att skydda övergången av Weser.
Direkt efter krigsslutet planerade Belgien att sätta upp två flygflottiljer med två divisioner vardera. Storbritannien insisterade dock på att No.349 och No.350 Squadrons Spitfire Mk.IX skulle återlämnas (trots att de var betalda). I stället beställde Belgien 100 stycken begagnade Spitfire Mk.XIV (i Belgien kallade Mk.14) följt av ytterligare 30. Ryggraden i det nya belgiska flygvapnet bestod av åtta divisioner (349:e och 350:e tillhörande 1:a flygflottiljen i Beauvechain, 1:a, 2:a och 3:e tillhörande 2:a flygflottiljen i Florennes samt 23:e, 27:e och 31:a tillhörande 10:e flygflottiljen i Chièvres). De ersattes ganska snart av Gloster Meteors och de sista togs ur tjänst 1954.
Burma Burmas flygvapen bildades i januari 1947, huvudsakligen utrustad med begagnad brittisk krigsmateriel som togs över efter krigsslutet, bland annat tre stycken Spitfires. År 1953 kompletterades dessa av trettio begagnade Spitfires från Israel och 20 begagnade Seafires från Storbritannien. De flygplanen närmade sig redan slutet av sin livslängd och de ersattes 1957 av Sea Furies.
Enligt den brittiske hobbyarkeologen och flygentusiasten David Cundall fanns det många fler Spitfires i Burma vid krigsslutet. Dessa skulle ha konserverats och begravts i de trälådor de levererades i för att inte falla i händerna på kommunistiska rebeller eller de japanska styrkor som fortfarande fanns kvar. Som mest 140 stycken Spitfire Mk.XIV skulle ha blivit nedgrävda på tre olika ställen. År 2012 publicerade Cundall sin teori för att hitta sponsorer som kunde finansiera en utgrävning. Största sponsor blev datorspelsföretaget Wargaming som bidrog med 1 miljon pund. Utgrävningarna vid Rangoons internationella flygplats inleddes hösten 2012 och i januari 2013 hittade man faktiskt stora trälådor. De innehöll dock ingen Spitfire utan lera och delar av stängsel. Följande månad drog sig Wargaming ur projektet, men Cundall fortsatte sitt sökande med stöd av det burmesiska företaget Htoo och lyckades med hjälp av markpenetrerande radar hitta flera objekt begravda på 11 meters djup bredvid landningsbanan i Rangoon. Vidare undersökning med magnetometer visade att de begravda föremålen var elektriskt ledande. En ny utgrävning påbörjades på våren 2014, men kraftiga monsunregn försenade arbetet. I oktober 2014 gick utgrävningstillståndet ut och arbetet avbröts utan att några föremål hade hittats.
Danmark