Bertil Gösta Fritjof Harding, född 30 september 1919 i Kalvs församling i Älvsborgs län, död 7 oktober 1999 i Sundbyberg, var en svensk motståndsman, Koreakrigsveteran, sjöfarare och reseentreprenör.Sveriges dödbok 1860–2016, Sveriges Släktforskarförbund, post SDB7_03918709.
Under andra världskriget organiserade och ledde Harding Grupp Fritjof, den enda grupp inom den norska motståndsrörelsen som bestod av svenska frivilliga. Under Koreakriget tjänstgjorde han som flygande eldledare i USA:s åttonde armé och sårades i strid. Han blev därefter en av pionjärerna inom svensk charterturism med resebyrån Kanarieresor, sedermera Hardings Resebyrå, och räknas som grundaren av Gambias turistnäring; kustvägen Bertil Harding Highway mellan Fajara och Kololi är uppkallad efter honom.
Uppväxt Harding föddes i Kalvs socken i sydvästra Västergötland och växte upp som bondson; familjen kom till Värmlandsnäs när fadern 1940 förvärvade Åhs säteri i Ölseruds socken. Vid femton års ålder gick han till sjöss som eldare på en bogserbåt på Vänern, arbetade därefter som jungman på lastfartyg och som diskare i USA, innan han tog värvning som volontär i den svenska försvarsmakten. Han var senare även bonde och kalkonuppfödare i Värmland.
Andra världskriget: Grupp Fritjof Under den tyska ockupationen av Norge organiserade Harding en motståndsgrupp av svenska frivilliga med bas i Östervallskog i västra Värmland, nära norska gränsen. Gruppen – uppkallad efter hans andranamn Fritjof och även känd som Titobanden och Hardingbanden – samverkade med den norska motståndsorganisationen Milorgs Distrikt 11 (Østfold/Follo) och var unik som helt svensk grupp inom den norska motståndsrörelsen. När gruppen upptäcktes av svenska myndigheter uppstod betydande förvecklingar. Harding verkade som kurir åt motståndsrörelsen under täcknamnet »Fritiof«, och gruppens uppdrag var att ta emot brittiska vapenfällningar med fallskärm och utföra sabotage.Pressfotografi, Kristoffersson (ref BA11-8), Sverige 1950. Bildtexten anger Harding som ledare för den svenska frivilliga gerillagruppen på norsk mark nära Töcksfors, kurir under alias »Fritiof«, med uppdraget att ta emot brittiska vapenfällningar och utföra sabotage.
Gruppen uppmärksammades i norsk press redan vid krigsslutet: Dagbladet publicerade i maj 1945 en bild av Harding, som »satte opp en geriljaavdeling av frivillige svensker«, och Verdens Gang beskrev i augusti 1945 hur rörelsen organiserats och alltjämt leddes av Harding; i norsk press omtalades han som »den svenske Tito«.Nasjonalbibliotekets digitaliserade tidningar (nb.no): Dagbladet 25 maj 1945; Verdens Gang 8 augusti 1945; Østfold Bygdeblad och Indre Smaalenenes Avis 14 augusti 1950. Våren 1945 anslöt sig fem man ur Svensk-Norska Frivilligförbundets läger till gruppen. Harding blev senare hedersmedlem i det norska försvaret med majors grad.
Koreakriget Vid Koreakrigets utbrott organiserade Harding en svensk stridande frivilligkår; uppemot tusen svenskar anmälde sig, men styrkan kom av logistiska skäl aldrig i väg. Norska tidningar rapporterade i augusti 1950, med hänvisning till Dagens Nyheter, att närmare 300 frivilliga anmält sig vid den amerikanska ambassaden i Stockholm med »sersjant Bertil Harding« i spetsen. Harding tog i stället själv värvning i den amerikanska armén och tjänstgjorde som light pilot – flygande eldledare – i åttonde armén, och sårades i kriget. Han återkom till Sverige 1953, genomgick kadettskola och tjänstgjorde som kapten vid luftvärnsregementet (Lv 6) i Göteborg. Vid Ungernrevolten 1956 låg han bakom planerna på en svensk frivilligkår till Ungern, som inte heller förverkligades. Han behandlas i Lars Gyllenhaals och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig efter 1945.
Charterpionjär Efter en strandad jordenruntsegling grundade Harding 1957 resebyrån Kanarieresor, senare Hardings Resebyrå, som från december samma år erbjöd de första svenska charterresorna till Kanarieöarna; det första planet – en Curtiss Commander med 56 passagerarplatser, förd av flygkaptenen Göte Rosén – landade i Las Palmas på juldagen. Bland passagerarna på premiärturen fanns Ingvar Kamprad. Sångerskan Lill-Babs anlitades som galjonsfigur och Pekka Langer drev »Hardings Turistradio«. Harding har kallats »Kanarieöarnas upptäckare« för svenskt vidkommande och introducerade nyheter som rökfri avdelning på flyget och barnpassning på resmålet. Byrån växte inom några år till en av Skandinaviens största men försattes i konkurs 1964, sedan det danska varv som renoverade Hardings segelfartyg Amphitrite gått omkull och inbetalda avgifter för planerade seglingskryssningar fått återbetalas.
Fartygen Harding var delägare i segelskutan Sceptre, med vilken en jordenruntsegling påbörjades men avbröts. I juni 1963 köpte han i Las Palmas den tremastade skonaren Amphitrite, byggd 1887 av Camper & Nicholson, och sålde henne 1965; fartyget är alltjämt i drift som tyskt segelskolfartyg. År 1967 lät han skeppa motorjakten Saga, byggd 1927 för Torsten Kreuger, till Gambia, där hon användes för utflykter på Gambiafloden.
Gambia Harding kom till Gambia av en slump sommaren 1965: efter att hans flyg från Dakar överbokats hyrde han bil mot Ziguinchor i södra Senegal, körde fel och hamnade i stället nära Gambias huvudstad Bathurst. Han fick företräde hos premiärminister Dawda Jawara, fick tillstånd att bygga upp turistverksamhet och hyrde hotellen Adonis och Atlantic med tillsammans omkring 200 bäddar. Den 21 december 1965 landade ett DC-7B-plan från Transair med ett nittiotal svenska turister från Stockholm – den händelse som brukar räknas som starten på Gambias turistnäring. Harding drev resebyrån Hardings Travel i Bathurst och överlät verksamheten till Vingresor sommaren 1966. Historien skildras i Amat Levins bok Slumpens barn (2021). I Gambia har han fått hedersnamnet »The Father of Tourism in Gambia«, och kustvägen Bertil Harding Highway mellan Fajara och Kololi bär hans namn.
Sydamerika och inkaguldet I Las Palmas träffade Harding civilingenjören Stellan Mörner (1927–2009), som mellan 1960 och 1971 genomförde tretton expeditioner i Llanganatisdjungeln i Ecuador i jakt på inkaskatten, flera av dem tillsammans med Rolf Blomberg. Mörner lockade med Harding att leta efter inkaguldet, och Harding deltog i expeditioner till Sydamerika.Etnografiska museet (SMVK): auktoritetspost »Mörner, Stellan, civilingenjör« (collections.smvk.se) samt arkivpost »Skattsökningsexpedition till Ecuador (1961)« (digitaltmuseum.org). Expeditionerna skildrades i norsk samtida press: VG beskrev i november 1970 en expedition i Ecuador med Harding som ledare, utgående från hans egen teori om Valverdes karta, och Vårt Land publicerade 1971 en skildring med Harding som expeditionsledare.Nasjonalbibliotekets digitaliserade tidningar (nb.no): VG 6 november 1970; Vårt Land 3 augusti 1971. Under resorna kom han att uppmärksamma ursprungsbefolkningens villkor, vilket ledde till hans senare projekt IIT – Independent Indian Territory – med målet att skapa ett fristående indianskt territorium.
Senare år Harding var politiskt aktiv i Miljöpartiet, grundade Försvarsanknutnas Biståndsförening med inriktning på Baltikum och drev fartygsreparationsföretag på Cypern. Vid 75 års ålder startade han en resebyrå i Estland. Vid 50-årsminnet av Norges befrielse i maj 1995 deltog han i högtidlighållandet i Moss.Nasjonalbibliotekets digitaliserade tidningar (nb.no): Moss Dagblad 8 maj 1995. Han avled 1999 och är begravd på Ölseruds kyrkogård i Säffle kommun. Kort före sin död överlämnade han sina papper, fotografier och anteckningar till sjökaptenen Peder Palmcrantz, som renskrev memoarerna; utdrag publicerades 2018 i den sjöfartshistoriska tidskriften Länspumpen.
Referenser
Kategori:Födda 1919 Kategori:Avlidna 1999 Kategori:Män Kategori:Personer från Kalvs socken Kategori:Personer i Sverige under andra världskriget Kategori:Personer inom Sveriges näringsliv under 1900-talet Kategori:Svenska entreprenörer under 1900-talet Kategori:Personer i Koreakriget