Skiljedomen i Jönköping var en skiljedom mellan Sveriges kung Magnus Eriksson och hans son Erik som avkunnades i Jönköping 28 april 1357. Skiljedomen avslutade den väpnade kamp som Erik, med stöd av en stormannaopposition mot faderns rådgivare Bengt Algotsson, inlett genom en proklamation i Kalmar 17 oktober 1356.
Historia Bakgrund Bakgrunden till konflikten var att kung Magnus runt 1353 upphöjde sin gunstling Bengt Algotsson till hertig av Halland och Finland. Bengt Algotsson fick dessutom en ställning som kungens närmaste man i regeringen, med särskilda befogenheter som styresman i Skåne.
Upphöjelsen väckte missnöje både hos Erik och hos stormän som av olika skäl var fientliga mot Bengt Algotsson. Det förenade dem i en aktion som i första hand riktades mot hertigen men med nödvändighet även mot kung Magnus. Historikern August Aronsson har ifrågasatt beteckningen ”uppror” för Eriks aktion och föreslagit att den snarare bör förstås som en skarpt formulerad protest. Enligt Aronsson gjorde Erik själv gällande att Bengt Algotsson och hans närmaste hade förskingrat hans fadersarv. Sedan Erik intagit Varberg och drivit bort Bengt Algotsson tvingades Magnus 14 januari 1357 ingå en överenskommelse i Lödöse om att låta tvisten avgöras genom skiljedom av Eriks förbundna.
Skiljedomen i Jönköping Skiljedomen avkunnades i Jönköping 28 april 1357 av hertig Albrekt II av Mecklenburg och greve Adolf av Holstein. Själva avtalsbrevet upprättades på slottet Jönköpingshus, men lästes offentligt upp i Gråbrödraklostrets kor i Jönköping, i närvaro av ärkebiskop Jacob av Lund, Erengisle jarl av Orkney, och ytterligare vittnen. Albrekt var sedan 1336 gift med Magnus syster Eufemia, och båda skiljedomarna hade dessutom varit Eriks egna bundsförvanter i det nyss avslutade kriget. Ingen av dem var alltså en utomstående part.
Skiljedomen blev till sitt innehåll väsentligen en formell stadfästelse av en administrativ riksdelning mellan far och son som konungarna redan träffat, med riksrådet som vågmästare, samt med tillägg av kompletterande bestämmelser. Bland annat innehöll skiljedomen en klausul om att handlingarna rörande Skånes förvärv skulle överlämnas till ett utskott av riksrådet, samt ett löfte av Magnus att Bengt Algotsson för alltid skulle vara landsförvisad. Historikern Aronsson har noterat att fredsavtalet, trots statusskillnaden mellan far och son, till sin form var en förlikning mellan jämbördiga parter snarare än en underkastelse, eftersom det var Magnus själv som gav utfästelserna och garantierna.
miniatyr|Historisk karta över Magnus Erikssons och Erik Magnussons delning av riket 1357
Genom domen tillerkändes Erik Skåne, Blekinge, södra Halland, Småland utom Finnveden, Östergötland samt hela Österland (områden i dagens Finland och Ryssland), det vill säga Åbo stift i sin helhet (omnes terras Osterlandiarum, videlicet totam diocesin Aboensem). Magnus behöll återstoden av riket. Som ersättning för skiljedomarskapet fick greve Adolf en årlig andel av tullen i Skanör och hertig Albrekt kronans inkomster under tre år från Dalarna, Kopparberget och tre härad i Fjärdhundra.
Efterspel Fördelningen omförhandlades 22 november samma år. Då fick Erik även Stockholms slott och stora delar av Svealand på två års tid, med en form av samregering mellan far och son över dessa områden. Erik avled 20 juni 1359, varpå Magnus åter blev ensam härskare över Sverige och Skåne.
Källor
Kategori:1357 Kategori:Sveriges politiska historia Kategori:Sverige under 1300-talet Kategori:Jönköpings historia