Pogromerna i Trakien 1934 ( eller Trakya Yahudi Olayları) var en serie våldsamma attacker och hot mot den judiska befolkningen i östra Thrakien i juni–juli 1934. Händelserna resulterade i att tusentals judar flydde från regionen, och de betraktas i efterhand som en del av den turkiska statens politik för att turkifiera befolkningen under republikens tidiga år.

Bakgrund Efter bildandet av Republiken Turkiet 1923 präglades den nya staten av en starkt nationalistisk och centralistisk politik. Minoriteter sågs som ett hinder för skapandet av en enhetlig turkisk nation. År 1934 antogs den så kallade bosättningslagen (), som gav myndigheterna möjlighet att omplacera befolkningsgrupper i syfte att ”turkifiera” olika regioner. Vissa historiker hävdar att pogromerna delvis ha utlöstes av en missuppfattning av denna lag.

I Thrakien, nära gränsen till Grekland och Bulgarien, hade judar länge utgjort en betydande minoritet, särskilt i städer som Edirne, Kırklareli och Çanakkale. Många av dessa judar var ättlingar till sefarder som hade sökt skydd i Osmanska riket efter fördrivningen från Spanien 1492.

Under 1930-talet ökade spänningarna i området. Nationalistiska kampanjer i pressen, särskilt i tidskrifter som Millî İnkılâp under Cevat Rıfat Atilhan och Orhun under Nihal Atsız, bidrog till en antijudisk opinion. Samtidigt fanns oro för en italiensk invasion av Thrakien efter Mussolinis uttalande om Medelhavet som "mare nostrum", och minnet av förlusterna i Balkankrigen 1912-1913 och första världskriget förstärkte rädslan för regionens framtid. Ekonomiska motsättningar, där judar anklagades för att skuldsätta lokalbefolkningen eller ta över affärsverksamhet från andra minoriteter, nämns också som en bidragande bakgrund.

Händelseförlopp I mitten av juni 1934 inleddes en våg av antisemitiska kampanjer i pressen i östra Thrakien. Detta följdes av bojkotter av judiska affärer och offentliga demonstrationer i städer som Edirne, Kırklareli, Lüleburgaz och Babaeski, samt i Çanakkale och Gelibolu på Gallipolihalvön.

Snart övergick hoten till direkt våld. Under de följande två veckorna, fram till 4 juli, förekom misshandel av judar, plundring av bostäder och butiker samt sexuella övergrepp mot judiska kvinnor. En gendarm dödades och en jude skadades i samband med oroligheterna. Vittnesmål pekar på att säkerhetsstyrkor i flera fall förhöll sig passiva och inte ingrep för att skydda offren.

I Kırklareli fick den judiska befolkningen ett ultimatum på 48 timmar att lämna sina hem. De som vände sig till regeringen för att klaga på övergreppen fick ett svar från premiärminister İsmet İnönü om att republikens lagar skulle upprätthållas och att de borde föra sina ärenden till domstol. Trots dessa försäkringar dröjde det två veckor innan armén ingrep, vid det laget hade en stor del av judarna redan flytt från regionen.

Antalet judar som lämnade regionen varierar i olika källor. En studie uppskattar att omkring 3 000 av totalt cirka 13 000 judar i Thrakien flydde området, medan andra källor anger siffror mellan 10 000 och 15 000. De flesta flyktingarna sökte skydd i Istanbul eller emigrerade vidare utomlands.

Följder och eftermäle Massflykten från regionen innebar att flera judiska församlingar upplöstes. Vissa judar återvände efter att oroligheterna hade lagt sig, men rädslan för nya attacker ledde till att många senare emigrerade permanent, först till andra länder och efter 1948 även till Israel. Händelserna skapade en utbredd känsla av osäkerhet bland judar i hela Turkiet.

Den 11 juli 1934 utfärdade regeringen en deklaration som fördömde antisemitism som ett samhällsproblem, men lade skulden på ”lokala ligister” och betonade att gärningsmännen skulle ställas inför rätta. I officiella turkiska framställningar beskrevs våldet länge som spontana upplopp, medan senare forskning har framhållit den politiska och statliga dimensionen samt kopplingen till den tidiga republikens nationalistiska politik. Trots akademisk uppmärksamhet och dokumentation i judiska minnesinstitutioner är pogromerna fortfarande relativt okända i bredare turkisk offentlighet.

Se även 1934 års bosättningslag i Turkiet

Referenser

Kategori:Judendom i Turkiet Kategori:1934 i Turkiet Kategori:Antisemitism i Turkiet