Kritik av demokrati, dess funktioner och dess utveckling har funnits genom historien. Vissa kritiker uppmanar den konstitutionella ordningen att vara trogen sina egna högsta principer; andra förkastar de värderingar som främjas av konstitutionell demokrati. Diskussionen kompliceras av att "demokrati" är ett i grunden omstritt begrepp, vilket innebär att det finns olika legitima men sinsemellan oförenliga uppfattningar om vad ordet "demokrati" står för.

Platon var motståndare till demokrati och argumenterade för en "regering bestående av de bäst kvalificerade". James Madison studerade utförligt de historiska försöken till och argumenten om demokrati under sina förberedelser inför konstitutionskonventet, och Winston Churchill anmärkte att "Ingen låtsas att demokratin är perfekt eller allvis. Det har sagts att demokrati är den värsta regeringsformen förutom alla de andra former som har prövats då och då."

Kritiker har ofta försökt belysa demokratins inkonsekvenser, paradoxer och begränsningar genom att kontrastera den med andra regeringsformer, såsom epistokrati eller lottokrati. De har karakteriserat de flesta moderna demokratier som demokratiska polyarkier och demokratiska aristokratier. De har identifierat fascistiska inslag i moderna demokratier och har kallat de samhällen som producerats av moderna demokratier för neofeodalaThom Hartmann, "Time to Remove the Bananas...and Return Our Republic to Democracy," CommonDreams.org, 6 November 2002 och har kontrasterat demokrati med fascism, anarkokapitalism, teokrati och absolut monarki.

Historisk kritik

Klassisk filosofi miniatyr| Platon anses vara en av de viktigaste motståndarna till demokratiskt styre i antikens Grekland. Som Robert Dahl skriver: ”Även om den moderna demokratins praxis bara har en svag likhet med de politiska institutionerna i det klassiska Grekland ... har grekiska demokratiska idéer varit mer inflytelserika ... [och] det vi vet om deras idéer kommer mindre från skrifter och tal av demokratiska förespråkare, av vilka endast fragment finns bevarade, än från deras kritiker”.

Aristoteles var en kritiker som "ogillade den makt som han ansåg att demokratins utvidgning nödvändigtvis gav de fattiga". Platons politiska filosofi var skeptisk till demokrati och förespråkade "styre av de bäst kvalificerade" och modern liberal demokrati införlivade en del av denna kritik. Till exempel "utbildades James Madison rigoröst i ... forntida lärdom" som ung man, och idéerna från forntida författare förklarar en "aspekt av Madisons dokumenterade inställning till människans natur". Inflytandet från den gamla kritiken av demokratin syns i hur Madison tillbringade månaderna före konstitutionskonventet med att "studera många århundraden av politisk filosofi och historia om tidigare försök till republikanska regeringsformer".

Enligt Dahl skulle Aristoteles och Platon hålla med de flesta förespråkare för modern demokrati om att ett samhällets mål är "att producera goda medborgare "och att" dygd, rättvisa och lycka är följeslagare ... [i] utvecklingen av medborgare som söker det gemensamma bästa".

Thukydides bevittnade den atenska demokratins fall och tillämpade vetenskaplig historia i sin kritik av det demokratiska styret. Kärnan i hans kritik var demokratins misslyckade "i sökandet efter sanning" och hur ledare och medborgare försökte "påtvinga verkligheten sina egna talberoende betydelser". Thukydides anklagade "offentliga talare" och demagoger för bristande kunskap om epistemisk kunskap, vilket gjorde att de flesta atenare kunde "tro dumma saker om sitt förflutna och sina motståndares institutioner".

Kritik efter den klassiska eran Från 500 till 1500 e.Kr. förespråkade filosofer och politiska ledare runt om i världen ofta traditionella samhällsstyrningssystem, vilka var kritiska mot demokratin.

Den italienske filosofen och teologen Thomas av Aquino förespråkade "en blandad regering som kombinerar element av demokrati, aristokrati och kungadöme... [vilket] påminner om Aristoteles preferens för en blandad regering framför antingen demokrati eller oligarki." Forskare betraktar också "den betydande medeltida litteraturen till stöd för inkvisitionen" som motsats till moderna idéer om demokrati.

Demokrati existerade i några få "stadsstater i medeltida Italien... [som] slutligen var underkastade kejserligt eller oligarkiskt styre". Idén om "representation uppfanns inte av demokrater utan utvecklades som en medeltida institution för monarkisk och aristokratisk regering", och hade sitt ursprung i "församlingar som sammankallades av monarken, eller ibland adelsmännen själva, för att behandla viktiga statliga frågor". "Tillståndet för militär teknologi och organisation" i medeltida Europa var "mycket ogynnsamt i sina effekter" på demokratin.

Medeltida judisk politisk filosofi var influerad av Platon, muslimskt tänkande och halakhiska koncept och var "monarkistisk och i sig antidemokratisk".

Som Amartya Sen skrev om traditionella asiatiska samhällen: ”Det är naturligtvis inte svårt att hitta auktoritära skrifter inom de asiatiska traditionerna. Men det är inte heller svårt att hitta dem i västerländska klassiker: Man behöver bara reflektera över Platons eller Aquinas skrifter för att se att hängivenhet till disciplin inte är en speciell asiatisk smak.”

Sedan den postklassiska perioden har islam varit en viktig samhällspelare för stora delar av världen, och vissa kritiker har försvarat denna tradition utifrån "upplysningstidens sekulära antaganden" och en "okritisk universalism", som "urholkar historisk kontinuitet och den känsla av gemenskap som upprätthåller traditionella samhällen". I många av dagens samhällen utmanar troende idén om "sekularism som det enda 'rationella' sättet att hantera livets utmaningar".

Tidigmodern kritik Thomas Hobbes, en av upplysningstidens första filosofer, publicerade Leviathan år 1651 till försvar för "absolut suveränitet" och till stöd för rojalisterna i det engelska inbördeskriget. Hobbes var en kritiker av demokrati eftersom "suveränen i en demokrati (dvs. folket) bara kan utöva sin makt när den faktiskt är samlad... Endast i en monarki utövas alltid förmågan att regera." Hobbes trodde också att demokrati skulle leda till instabilitet, konflikt, äresökande, misstro och undergrävande av samhällskontraktet. Senare upplysningstänkare, såsom Madison, som delade Hobbesianska farhågor om "de starkaste passionerna och farligaste svagheterna" i den mänskliga naturen, skulle använda en del av denna kritik för att förbättra den moderna demokratin.

Kritik av den romantiska eran Bland romantiska kritiker av demokrati finns Thomas Carlyle, John Ruskin, Matthew Arnold, James Fitzjames Stephen, Henry Maine och William Lecky. I sin studie skrev Benjamin Evans Lippincott att "de motsatte sig demokrati fundamentalt av samma anledning som Platon: att demokrati ledde till oordning." Deras unika historiska bidrag var att kritisera demokratin under kapitalismen i det moderna industrisamhället. De trodde att demokrati skapade anarki i samhället, inte bara anarki inom individen som Platon trodde.

Lippincott föreslog att deras tre ledande doktriner var "den vanliga människans underlägsenhet, de fås rätt att härska och auktoritet". De huvudsakliga källorna till dessa idéer var puritanismen, medelklassens idéer om makt och den klassiska utbildning som de fick i sin ungdom. De tre doktrinerna var "mest perfekt representerade i Platons Staten", medan klassisk historia tycktes ge exempel på "den vanliga människans underlägsenhet" som i fallen med Aten och Rom, "som visade att befolkningen vände sig till oordning". De tre lärorna utvecklades under reformationen och upplysningstiden av författare som John Calvin, Edmund Burke och David Hume.Lippincott, Benjamin Evans (1938). Victorian Critics of Democracy. The University of Minnesota Press. p. 257.

Politisk och filosofisk kritik

Väljarnas kompetens Platon ansåg att vanliga människors rätt att rösta inte var lämplig för en demokrati. En experts röst har samma värde som en "inkompetents" röst. Jason Brennan anser att väljare med låg informationsförmåga är ett stort problem i Amerika och den största invändningen mot demokratier i allmänhet eftersom systemet inte uppmuntrar till att vara informerad. Brennan citerar en studie där mindre än 30 % av amerikanerna kan namnge två eller fler av de rättigheter som anges i det första tillägget till Bill of Rights. Han anser att en informerad väljare bör ha omfattande kunskap om kandidatens nuvarande och tidigare politiska övertygelser/tendenser. Han föreslår en epistokrati, som bara skulle ge rösträtt till de med en elitpolitisk förståelse.

Charles Maurras, en anhängare av Vichyregimen och medlem av det högerextrema FRS inom Action Française- rörelsen, trodde på biologisk ojämlikhet och naturliga hierarkier och hävdade att individen naturligt är underordnad sociala kollektiviteter som familjen, samhället och staten, vilka han menar är dömda att misslyckas om de baseras på "myten om jämlikhet" eller "abstrakt frihet". Maurras kritiserade demokratin som en "statsstyre baserat på siffror" där kvantitet är viktigare än kvalitet och föredrar det sämsta framför det bästa. Maurras fördömde liberalismens principer, så som de beskrivs i Jean-Jacques Rousseaus samhällskontrakt och i Människans och medborgarnas rättigheter, som baserade på det falska antagandet om frihet och det falska antagandet om jämlikhet. Han hävdade att det parlamentariska systemet underordnar det nationella intresset, eller det gemensamma bästa, de privata intressena hos ett parlaments representanter där endast kortsiktiga individers intressen råder. Försök att ersätta demokratisk meritokrati med auktoritär meritokrati möter utmaningar eftersom makt kan åsidosätta meriter.

Majoritetspolitik Platon, James Madison och andra demokratiteoretiker oroar sig för förhållanden där en majoritet kan bli tyrannisk, även kallad majoritetstyranni.Michels, Robert. Political Parties – A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy, Jarrold & Sons. London, 1916. Professorerna Richard Ellis vid Willamette University och Michael Nelson vid Rhodes College menar att mycket konstitutionellt tänkande, från Madison till Lincoln och därefter, har fokuserat på "problemet med majoritetstyranni". De drar slutsatsen att "Principerna för republikanskt styre som är inbäddade i konstitutionen representerar en ansträngning från konstitutionens sida att säkerställa att de oförytterliga rättigheterna till liv, frihet och strävan efter lycka inte skulle trampas på av majoriteter".Richard J. Ellis and Michael Nelson, Debating the presidency (2009) p. 211 Thomas Jefferson varnade för att "en valbar despotism inte är den regering vi kämpade för".David Tucker, Enlightened republicanism: a study of Jefferson's Notes on the State of Virginia (2008) p. 109 En konstitutionLowell, A. Lawrence. "Democracy and the Constitution," Essays on Government, Houghton Mifflin & Co. New York, 1890. skulle begränsa befogenheterna för vad en enkel majoritet kan åstadkomma.James Madison, Federalist No. 10 Liberal demokrati skyddar mot majoritetens tyranni genom individens rättigheter, frihet, de styrdas samtycke, politisk jämlikhet, rätten till privat egendom, politisk jämlikhet och likhet inför lagen."liberalism In general, the belief that it is the aim of politics to preserve individual rights and to maximize freedom of choice." Concise Oxford Dictionary of Politics, Iain McLean and Alistair McMillan, Third edition 2009, .

Elitism