Elvis' Gold Records Volume 5 är ett samlingsalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley, utgivet av RCA Records i stereo på både LP (AFL1-4941) och CD (PCD1-4941) i mars respektive maj 1984. Det är det sista av fem Elvis' Golden Records- eller Elvis' Gold Records-album utgivna på skivbolaget RCA. De fyra första gavs ut under Elvis Presleys livstid medan detta femte album utgavs postumt, 16 år efter det föregående.
Albumet består av låtar inspelade under en period av åtta år och utgivna på singelskivor mellan 1968 och 1977. På albumet återfinns några av Elvis Presleys mest framgångsrika hitlåtar, däribland Billboard-ettan "Suspicious Minds", Billboard-tvåan "Burning Love" och Billboard-trean "In the Ghetto". Eftersom alla låtar på albumet redan hade utkommit såväl på singel som på andra album, fanns inte samma nyhetsvärde som om albumet hade innehållit tidigare outgivet eller otillgängligt material. Det blev också det enda albumet i serien som inte kom in på Billboards albumlista. Det stannade just utanför på plats 207 under två veckor. Den sålde dock stadigt och certifierades guld i juli 1999 av RIAA för en försäljning av 500 000 exemplar i USA.
Bakgrund Elvis' Gold Records Volume 5 är ett samlingsalbum som består av tio låtar som hade givits ut på singlar under åren 1968–1977. Tre av dessa låtar hade nått topp 3 på den amerikanska singellistan Billboard Hot 100, nämligen "Suspicious Minds" (1:a plats), "Burning Love" (2:a plats) och "In the Ghetto" (3:e plats). Fyra av låtarna hade nått topp 20 och de återstående tre topp 40. De tidiga låtarna, inspelade på 60-talet, placerades på sida 1 av LP:n, medan sida 2 innehöll låtar från perioden 1972–1977.
Albumet utgavs på LP (AFL1-4941) i mars 1984 och sedan på nytt på CD (PCD1-4941) i maj samma år. Detta var Elvis Presleys femte samlingsalbum bestående av guldsäljande låtar. De fyra första hade utkommit under hans livstid: Volume 1 i mars 1958, Volume 2 i november 1959, Volume 3 i augusti 1963 och Volume 4 i januari 1968. Detta sista album, Volume 5, utkom i mars 1984, mer än 16 år efter Volume 4 och nästan sju år efter Elvis Presleys död.
Konceptet för Gold Records-serien hade varit att i första hand inkludera miljonsäljande hitlåtar som inte tidigare släppts på andra album. Den principen hade ruckats på vid utgivningen av Volume 4 eftersom det då inte längre fanns ett överflöd av framgångsrika låtar att välja på, och flera av de framgångsrikaste låtarna redan fanns utgivna på andra album. Det resulterade i att albumet kom att innehålla flera mindre hitlåtar. De fyra första volymerna hade samlat många av Elvis Presleys största hitlåtar från starten på RCA 1956 fram till 1967. Elvis' Gold Records Volume 5 kom att ta vid där de andra albumen slutade och bestå av tio låtar som utkommit mellan 1968 och 1977, året då Elvis dog.
I likhet med tidigare volymer i serien uteslöts även här flera framgångsrika låtar. Så utelämnades exempelvis den i USA miljonsäljande "Don't Cry Daddy", som nådde 6:e plats på Billboard Hot 100-listan. Likaså togs inte "The Wonder of You" med. Den nådde nionde plats på singellistan i USA och var en stor internationell hit som bland annat under sex veckor toppade singellistan i Storbritannien. Andra framgångsrika låtar som skulle kunna ha inkluderats var "Separate Ways", "Always on My Mind", "You Don't Have to Say You Love Me" och "Steamroller Blues". I dessa fall berodde det dock inte på att låtarna redan hade utkommit på andra album, eftersom alla låtar på albumet vid denna tidpunkt redan hade givits ut på andra album.
Volym 1 i serien sålde över sex miljoner exemplar i USA, medan volymerna 2 och 3 sålde mer än en miljon vardera. I likhet med volym fyra, kom Elvis' Gold Records Volume 5 att sälja guld i USA med över en halv miljon exemplar, enligt RIAA.
Studioinspelningarna Elvis' Gold Records Volume 5 De tio låtarna på skivan hade spelats in vid sju inspelningstillfällen. Tre av inspelningsstudiorna som användes var belägna i Hollywood, nämligen Western Recorders, United Recorders och RCA:s studio C, tre i Memphis, nämligen American Sound, Stax och en mobil studio hemma hos Elvis Presley i The Jungle Room i Graceland. Låtarna gavs ut på följande tio singelskivor: miniatyr|"The Jungle Room", som Elvis kallade "The Den" (nästet, kulan, hålan, lyan), där "For the Heart", "Moody Blue" och "Way Down" spelades in. "If I Can Dream" (med "Edge of Reality") (5 november 1968). "In the Ghetto" (med "Any Day Now") (14 april 1969). "Clean Up Your Own Backyard" (med "The Fair's Moving On") (17 juni 1969). "Suspicious Minds" (med "You'll Think of Me") (26 augusti 1969). "Kentucky Rain" (med "My Little Friend") (29 januari 1970). "Burning Love" (med "It's a Matter of Time") (1 augusti 1972). "If You Talk in Your Sleep" (med "Help Me") (maj 1974). "For the Heart" (med "Hurt") (12 mars 1976). "Moody Blue" (med "She Thinks I Still Care") (29 november 1976). "Way Down" (med "Pledging My Love") (6 juni 1977).
Inspelningssessionerna och musikerna miniatyr|stående=0.8|vänster|The Blossoms (1966) som sjöng i bakgrunden på "If I Can Dream". Från vänster räknat: Darlene Love, Fanita James, Jean King. "Juni 1968": "If I Can Dream" spelades in till tv-specialen 68 Comeback Special den 23 juni 1968 i Western Recorders Studio 1 i Hollywood i Kalifornien live inför bandet och full orkester. På gitarr hade man Tommy Tedesco, Michael Deasy och Al Casey, på keyboard och bas Larry Knechtel samt ytterligare på bas Charles "Chuck" Berghofer. På trummor hade man Hal Blaine, på bongotrummor Frank DeVito och på slagverk John Cyr och Elliot Franks. Don Randi spelades piano, Tommy Morgan munspel och Bob Alberti och Tommy Wolfe keyboard. Bland bakgrundssångarna märktes gruppen The Blossoms med Darlene Love, Jean King och Fanita James. Orkestern leddes av Billy Goldenberg.
"Oktober 1968": "Clean Up Your Own Backyard" spelades in den 23 oktober 1968 i United Recorders studio, som låg i samma tvåbyggnadskomplex som Western Recorders, för MGM-filmen The Trouble with Girls (and How to Get Into It). Från föregående inspelningstillfälle återkom Don Randi på piano. I övrigt hade man på gitarr Jerry McGee, Morton Marker och Joseph "Bobby" Gibbons, på bas Max Bennett och på trummor både Frank Carlson och John Guerin. Billy Strange verkade som musikalisk ledare.
miniatyr|stående 1.2|Chips Moman (sittande) och studiomusikerna The Memphis Boys från American Sound Studio. Stående från vänster: Mike Leech (bas), Gene Chrisman (trummor), Reggie Young (gitarr), Bobby Emmons (orgel), Bobby Wood (piano). Bilden togs år 2009 i samband med att de erhöll en utmärkelse för tillkomsten av Elvis Presleys Billboard-etta "Suspicious Minds". "Januari, februari 1969": Under januari och februari 1969 spelade Elvis in på American Sound Studio i Memphis under producenten Chips Momans ledning. Bland de drygt 30 inspelade låtarna fanns "In the Ghetto", "Suspicious Minds" och "Kentucky Rain". Reggie Young spelade gitarr, och på "In the Ghetto" bidrog John Hughey på hawaiigitarr. På trummor hade man Gene Chrisman, på orgel Bobby Emmons, på bas Mike Leech och på piano Bobby Wood.
"Mars 1972": Den 27–30 mars 1972 spelade Elvis in sju låtar i RCA:s studio C i Hollywood och spelade då också in "Burning Love". För första gången på en studioinspelning hade han med sig nästan hela det band (TCB-bandet) som han hade på sina turnéer, då James Burton på sologitarr, John Wilkinson och Charlie Hodge på kompgitarr, Glen D. Hardin på piano, Ronnie Tutt på trummor och J. D. Sumner and The Stamps Quartet på bakgrundssång. Utöver dessa deltog "Joe Esposito" på gitarr och "Emory Gordy" på bas – den senare som ersättare för Jerry Scheff. Flytten till RCA:s studior i Hollywood – där Elvis inte hade spelat in sedan april 1960 då han spelade in soundtracket till G.I. Blues – och att han för första gången skulle spela in med sitt liveband, bar på en förhoppning om att detta skulle bli den konstnärliga och kommersiella utmaning han behövde för att pressa sig själv till en bättre prestation.
miniatyr|vänster|stående=0.7|Per-Erik Hallin, som var med och sjöng i bakgrunden på "If You Talk in Your Sleep". "December 1973": "If You Talk in Your Sleep" spelades in i Stax Studio i Memphis under en inspelningssession som ägde rum den 10–17 december 1973, då sammanlagt 18 låtar kom till. Från sessionen i mars 1972 återkom James Burton och Charlie Hodge på gitarr, Ronnie Tutt på trummor och J. D. Sumner and The Stamps Quartet på bakgrundssång. Johnny Christopher hade tillkommit på gitarr, David Briggs på piano och orgel och Norbert Putnam på bas. Som ytterligare sånguppbackning deltog gruppen The Voice i vilken bland annat svenske Per-Erik Hallin ingick, samt de kvinnliga sångarna Mary Holladay, Susan Pilkington, Kathy Westmoreland och Mary "Jeanie" Greene.
"Februari 1976": De sista studioinspelningarna som Elvis gjorde ägde rum i hans hem, Graceland, i det rum som senare kom att kallas The Jungle Room. RCA satte upp en mobil inspelningsstudio genom att köra dit sin stora lastbil med inspelningsutrustning, eftersom varken producenten Felton Jarvis eller Tom Parker hade lyckats förmå Elvis att komma till en professionell inspelningsstudio sedan mars föregående år. Den första av de två inspelningssessionerna hölls den 2–8 februari 1976 och resulterade i tolv färdiga mastrar, inklusive låtarna "Moody Blue" och "For the Heart". Återigen var det musiker från Elvis liveband som stod för musiken, med James Burton på sologitarr, John Wilkinson på kompgitarr, Charlie Hodge på gitarr, Jerry Scheff på bas, Ronnie Tutt på trummor och Glen D. Hardin på piano. Den manliga bakgrundssången stod J. D. Sumner and The Stamps Quartet för och för den kvinnliga stod Myrna Smith från The Sweet Inspirations och Kathy Westmoreland.
"Oktober 1976": Den 29–31 oktober ägde Elvis nästa och dessutom sista studiosession rum i The Jungle Room i Graceland. En av de fyra låtar som spelades in vid detta tillfälle var "Way Down". Musikerna var i de flesta fall desamma som vid förra tillfället. Chip Young hade tillkommit på gitarr, Tony Brown hade ersatt Glen D. Hardin på piano och Sherrill Nielsen var på plats för att hjälpa till med bakgrundssången.
Komposition, stil, tema och texter
"If I Can Dream" spelades in den 23 juni 1968, i Western Recorders studio i fem tagningar med full orkester till Billy Goldenbergs arrangemang. (Se: Studioinspelningen.) Det var tv-specialen 68 Comeback Specials avslutningsnummer. Man ville att avslutningen skulle vara en sorts summering av specialen med ett hoppingivande budskap om fred och broderskap. Under inspelningarna av tv-specialen sköts Robert Kennedy till döds, och bara två månader tidigare hade Martin Luther King, Jr. mördats. Elvis var djupt berörd av dessa tragedier och kände stor sorg och bedrövelse. Därför försökte man fånga något som kunde ge uttryck för vem Elvis var. En person med idealistiska känslor, som brydde sig om sin omvärld. Earl Brown skrev då låten "If I Can Dream" åt Elvis som en replik till morden. Texten var direkt baserad på Martin Luther Kings berömda "I Have a Dream"-tal" (vilket Elvis ofta brukade recitera), och Brown avsåg att låten skulle vara en vädjan om fred, broderskap och universell förståelse, samt inge hopp om en bättre framtid. (Se: Tillkomsten.) "If I Can Dream" hade ett ovanligt starkt politiskt budskap för att vara en låt inspelad av Elvis Presley vid denna tid. Det är trots detta i första hand inte texten som har gjort att låten blivit uppmärksammad utan snarare smärtan, övertygelsen och den råa känslan som Elvis förmedlade genom sin röst, när han med stor övertygelse och passion sjöng låten. Det var en ballad med inslag av både gospel och rhythm-and-blues och en låt som byggde mot ett storslaget slut. Det gav Elvis en möjlighet att sjunga något av betydelse samt att visa upp sitt röstomfång bortom det han vanligtvis hade möjlighet att göra med de låtar som förekom i filmerna. (Se: Liveversionen.)