En självbiografi är titeln på deckarförfattaren Agatha Christies minnen som publicerades postumt av Collins i Storbritannien och av Dodd, Mead & Company i USA i november 1977, nästan två år efter författarens död i januari 1976. Det är med god marginal det längsta av hennes verk, den brittiska förstaupplagan är på 544 sidor.
Tillsammans med den tidigare "Come, Tell Me How You Live" (1946) är det ett av hennes två verk i denna genre. Större delen av boken består av minnen från barndomen, uppväxten och uppväxten: hon återvände gärna till dessa lyckliga år. Christie berättar också om sitt första äktenskap (1914–1928) med Archie Christie och de omständigheter under vilka hon började skriva, men minimerade referenserna till den skandalomsusade skilsmässan. År 1930, under en resa i Irak, träffade hon sin blivande make, arkeologen Max Mallowan, som hon levde med resten av sitt liv. En stor plats upptas av reseskildringar och arkeologiska expeditioner som hon deltog i. Författaren ägnar inte mycket uppmärksamhet åt omständigheterna kring skapandet av många av sina verk, utan uppehåller sig bara vid de som blev vändpunkter och de viktigaste i hennes kreativa liv. Särskild uppmärksamhet ägnas åt författarens teatraliska arv, vars vädjan ges en plats i bokens sista kapitel.
Historien om skapandet av "Självbiografin" ges i själva boken. Hon började skriva boken den 2 april 1950, medan hon deltog i en arkeologisk expedition till Nimrud, som leddes av hennes andre make. Agatha avslutade arbetet med boken den 11 oktober 1965 i sitt hem i Wallingford, där hon dog den 12 januari 1976. Självbiografin publicerades 1977, nästan två år efter hennes död. Texten till memoarerna redigerades av Philip Ziegler, redaktör för hennes ordinarie brittiska förlag William Collins. Författarens enda dotter Rosalind och hennes make Anthony Hicks, deltog också i förberedelserna av boken för publicering. I Storbritannien publicerades boken av William Collins i november 1977, och i USA publicerades den av Dodd, Mead & Company samma år. Därefter översattes självbiografin till många språk och trycktes om flera gånger. Christies memoarer är den mest värdefulla källan till information om hennes liv, arbete och världsåskådning, så ingen biograf eller forskare av författarens litterära arv kan undgå att hänvisa till dem.
Historia Hon skrev boken mellan den 2 april 1950 och den 11 oktober 1965, vilket innebär att det tog henne 15 år. Christie ger ett förord och en epilog till boken där hon mycket tydligt anger början och slutet av kompositionen. Boken påbörjades den 2 april 1950 i expeditionshuset i Nimrud där hon arbetade med utgrävningen av den antika staden tillsammans med sin andre make arkeologen Max Mallowan. Lusten att skriva en sådan bok väcktes hos henne "helt oväntat".Christie, s 322 Berättelsen avslutades sedan den 11 oktober 1965 i ett av Mallowans hem, Winterbrook House i Wallingford, Berkshire där Christies död inträffade elva år senare.
Förlaget Collins inkluderade ett förord till boken där de medgav att upprepningar och inkonsekvenser hade "städats upp",Christie, Agatha. An Autobiography (Page 9). Collins, 1977. men de fortsatte att inpränta i läsarna att texten hade komponerats under en femtonårsperiod och sedan lämnades orörd av Christie under resten av hennes liv. Christies officiella levnadstecknare Janet Morgan avslöjade att sanningen var mer komplicerad och medan många anteckningar och korta dagböcker hade gjorts mellan 1950 och 1965, hade Christies avsikt varit en serie av mindre böcker i stil med 1946 års publikation Come, Tell Me How You Live (som koncentrerade sig helt på hennes liv på en av hennes makes utgrävningar och de personligheter och händelser som var inblandade). Hon övervägde också möjligheten att skildra sina barndomsår separat. miniatyr|Agatha Christie 1964 Ett av motiven för att skapa en memoarbok var att Christie självständigt hade för avsikt att presentera en beskrivning av sitt liv och arbete, utan att lita på utomstående. I början av 1960-talet kontaktades Christie allt oftare av personer för att få skriva biografier om henne, men alla sådana förfrågningar avslogs bestämt. Dessutom sa Christie att läsarna i första hand borde vara intresserade av hennes skrifter och inte av hennes personlighet. Men med tiden ändrade hon sin ståndpunkt och förlikade sig med det faktum att en sådan bok fortfarande hade rätt att existera. I februari 1965 berättade hon för Cork att hon bokstavligen förföljdes med förfrågningar om att skriva sin biografi. Hon motsatte sig detta, eftersom hon ännu inte var död, och dessutom visste ingen av främlingarna något om henne. Men i slutet av samma år sa hon att hon var nöjd med att hon hade "förberett sig" för sin död, eftersom hon hade lyckats skapa sin egen biografi. Hon var redan medveten om att hon inte skulle kunna slutföra sitt arbete helt på egen hand, och hon höll med om att hon inte skulle kunna slutföra det hon hade påbörjat utan deltagande utifrån. I en intervju 1966 betonade hon betydelsen av sina memoarer: "Om någon beskriver mitt liv i framtiden kommer de att kunna ta tillförlitliga fakta från boken." Skrivandet var klart i slutet av 1966 och utkastet skickades till Cork för hans förslag och en begäran om att en kopia skulle skrivas till Christies dotter Rosalind Hicks så att hon kunde framföra sina åsikter.Morgan, Janet. Agatha Christie, A Biography. (Pages 338–340) Collins, 1984 Christies make hade också för avsikt att hjälpa till att förbereda publiceringen, men han hindrades av sjukdom och ett nytt äktenskap.
Efter Christies död 1976 redigerades texten av Philip Ziegler från Collins i samarbete med Rosalind och hennes make Anthony.Morgan. (Page 377) Det finns inga uppgifter om att Christie själv skulle ha gjort några ytterligare ändringar i texten under sin livstid. I epilogen från 1965 konstaterade hon att "nu när jag har fyllt sjuttiofem år verkar det vara rätt tillfälle att sluta... Jag lever nu på lånad tid och väntar i förrummet på kallelsen som oundvikligen kommer... Jag är nu redo att acceptera döden."Autobiography (Page 529) Följaktligen nämns inget om hennes senare verk, tilldelningen av DBE 1971 eller framgångar som 1974 års film av Mordet på Orientexpressen. Hon erkände också att hon inte följde en strikt kronologisk och detaljerad ordning av händelserna i sitt liv, utan istället ville "doppa min hand i ett lyckodopp och komma med en handfull olika minnen".Autobiography (Page 12) De publicerade verken följer för det mesta en kronologisk ordning (även om det inte är känt hur mycket av detta som beror på det arbete som utfördes 1976–77). Boken är dock inte på något sätt heltäckande. Vid publiceringen fanns det en förväntan om att en förklaring skulle ges till hennes berömda försvinnande 1926, men ingen sådan har kommit. Förlagets förord föregriper den besvikelse de känner när de erkänner detta utelämnande på första sidan, men konstaterar: "Hänvisningarna på andra ställen till ett tidigare angrepp på minnesförlust ger en ledtråd till det verkliga händelseförloppet."Autobiography (Page 9)
Christie var hela sitt liv förälskad i sin barndoms lyckaThompson, Laura. Agatha Christie, An English Mystery. (Page 1) Headline, 2007 och hennes kärleksfulla relation till sin morThompson (Page 12) och detta återspeglas i texten till En självbiografi. På de 544 sidorna dyker hennes första make Archie Christie inte upp förrän på sidan 212 (i motsats till sidan 57 av 394 i hennes officiella biografi) och Christies mors död i april 1926 (en händelse som utlöste händelserna under det katastrofala året i hennes liv och som inträffade under hennes trettiofemte år), inträffar inte förrän på sidan 346. Christie behandlar sin förste make med sympati, berättar detaljer om den första lyckan i hans uppvaktning och äktenskap och ägnar ett helt kapitel åt händelserna under deras jorden-runt-resa mellan 20 januari och 1 december 1922. Christie berättar om händelserna 1926 med sin mors död, hennes långsamma sammanbrott, hennes makes otrohet och slutet på hennes äktenskap på bara sju sidor, och erkänner när hon börjar passagen att "Nästa år av mitt liv är ett jag hatar att minnas"Autobiography (Page 346) och avslutar: "Så, efter sjukdom, kom sorg, förtvivlan, och hjärtesorg. Det finns ingen anledning att uppehålla sig vid det. Jag stod ut i ett år och hoppades att han (Archie) skulle förändras. Men det gjorde han inte. Så slutade mitt första liv som gift." Christies officiella biografi ägnar däremot tre hela kapitel av tjugosex åt händelserna det året.
Christie begränsar händelserna 1945 till 1965 till bara tjugotre sidor. De flesta av hennes verk nämns i förbigående, men ingen av dem ges några större detaljer förutom de som är viktiga milstolpar i hennes karriär (t.ex. En dos stryknin, Dolken från Tunis, Råttfällan). Hon koncentrerar sig på sin kärlek till resor och människorna i sitt liv. Genom att inte skriva utförligt om några av sina verk orsakade hon en del irritation eller besvikelse, som den som beskrivs av Hubert Gregg, regissören till sex av hennes pjäser, som i sina memoarer Agatha Christie and All That Mousetrap från 1980 talade med viss nedvärdering om Christie, och sade vid ett tillfälle: "Hon stod i en enorm skuld till Peter Saunders, men i sin självbiografi nämner hon honom knappt. På tal om pjäsen Den oväntade gästen (som Gregg regisserade) säger hon helt enkelt att hon skrev den. Jag tror att hon kanske inte tyckte om att erkänna – till och med för sig själv – att hennes teaterprestationer inte kunde uppnås utan hjälp."Gregg, Hubert. Agatha Christie and all that Mousetrap (Page 161). William Kimber & Co, Ltd, London, 1980. Janet Morgan, Christies officiella levnadstecknare, ansåg dock att självbiografin var "en förtrollande bok, flytande, skarp, klarögd om den tid och de omständigheter hon levde i, rolig om sig själv och andra människor".Morgan. (Page 378)
Den första upplagan innehåller fyra sidor med färgplanscher med oljemålningar av Christie och hennes familj från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som inte förekommer i senare upplagor.
År 2008 släppte författarens barnbarn Matthew Pritchard information om att han hade hittat bandinspelningar av sin mormor, där hon spelade in material medan hon förberedde sin biografi. Dessa tidigare okända kassetter består av 27 halvtimmeslånga ljudinspelningar som Christie dikterade med hjälp av en bandspelare. Laura Thompson, Christies levnadstecknare, betonade att det "ovanliga fyndet" var av stort värde, eftersom författaren mycket sällan intervjuades och mycket få inspelningar av hennes röst har överlevt.
Innehåll Berättelsens karaktär Christie ägnade tre fjärdedelar av sin biografi åt en detaljerad, men ganska selektiv och nyckfull redogörelse för de första fyrtio åren av hennes liv, medan de övriga nästan fyra decennierna av hennes biografi presenteras i mycket mindre utsträckning. Denna egenhet kan förklaras av det faktum att författaren med åldern med stort nöje återvände till sin ungdoms år, den första hälften av sitt liv.Christie, s 122 I detta avseende är hennes ord i förordet om att hon kommer att skapa en "självbiografi" i syfte att njuta av minnenas lycka vägledande. Hon hade för avsikt att göra detta långsamt, så att hon kunde skriva några sidor då och då, vilket förmodligen skulle ta flera år. I epilogen till beskrivningen av hennes liv skrev Christie att hon tack vare sitt arbete med boken gjorde en slags tidsresa: "Inte så mycket bakåt, genom det förflutna, som framåt – till alltings början, till jaget som ännu inte hade kommit ombord på skeppet, och det här skeppet skulle bära mig genom åren. Jag band mig inte till tid eller plats för berättelsen, jag stannade där jag ville, hoppade framåt och bakåt efter behag."
Barndom och tidiga år miniatyr|Agatha Christie i sin barndom