miniatyr|Häxor bränns i Europa.
Häxprocess, häxeriprocess, trolldomsprocess eller häxjakt, kallas de händelser, framför allt under 1400- till och med 1600-talet, runt om i den kristna världen, där människor, i de flesta områden i huvudsak kvinnor anklagades för att vara häxor och för samröre med Satan. Minst 30 000 personer avrättades. Betydligt högre siffror än så har nämnts, men dessa påståenden saknar historisk dokumentation.Bengt Ankarloo: Satans raseri (Stockholm 2007), sid. 119f.
I överförd betydelse används båda termerna om tillstånd av upphetsning i samhället, en organisation eller ett samfund, då en energisk aktivitet utbryter för att utrota eller oskadliggöra motståndare av någon typ. Orden används ofta med negativ laddning för att påskina att jakten på något sätt saknar relevans eller legitimitet.
Häxprocesserna hänger samman med stora samhällsförändringar – politiska, demografiska, religiösa och ekonomiska. Bland annat reformationen och de kristna missionsprojekten mot kvardröjande hedendom i Europa. Det finns teorier om att häxprocesserna hänger samman med ekonomiska och politiska projekt, som en övergång från feodala system till merkanitilism och handelskapitalism, med centraliserad makt, vilket innebar en ny samhällsordning. Det finns även kopplingar till den naturvetenskapliga revolutionen, vilket innebar en naturfilosofi där naturen och människan skulle mekaniseras och rationaliseras för att kunna kontrolleras, vilket legitimerade häxprocesserna.
Häxprocesser och förföljelse av utpekade häxor har dock förekommit och förekommer även inom andra kulturer utanför kristendomen. De ser då annorlunda ut och har en annan kulturell bakgrund, men handlar även då om en förföljelse av personer som uppfattas utöva ond magi.
Historik Trolldomsåtal före häxprocesserna Tron på trolldom och magi har alltid funnits, liksom avrättning av dess utövare. Trolldom betraktades redan under antiken som en form av missbruk av övernaturliga krafter, som kunde användas i hemlighet för att skada andra och på olika sätt gynna en enskild person.
I det Romerska riket var trolldom officiellt förbjudet genom dödsstraff i de Tolv tavlornas lag.Warrior, Valerie M. (2006). Roman religion. Cambridge: Cambridge University Press. Romersk religion utgick från att sköta människans kontakt med det gudomliga genom strikt reglerade offentliga ritualer och familjeritualer. Vid sidan av den officiella religionsutövningen förekom också inofficiella kontakter med det gudomliga. Till detta räknades trollformler eller trollsånger (vanligen mot sjukdom eller för att binda människor till sig) kallad (carmen), förtrollningar (excantassit) eller förbannelser (malum carmen incantassit), kommunikation med de döda (nekromanti), drömtydning, astrologi, magiska amuletter och trolldrycker eller gifter (veneficium) med olika effekter: en lag från 81 f.Kr. skiljde mellan trolldrycker i allmänhet (venena) och dödliga gifter (mala venena). Alla dess aktiviteter sammanfattades som trolldom och betraktades som en inofficiell och hemlig kommunikation mellan människan och det övernaturliga för egen vinning, utanför reglerad religion och därmed som ett hot mot den allmänna ordningen.
De Tolv tavlornas lag stadgade dödsstraff för den som använde sig av trolldom för att gynna sig själv eller skada någon annan. Huruvida denna lag användes ofta i praktiken är oklart. Plinus den äldre nämnde hur en frigiven bonde, Gaius Furius Cresimus, åtalades av sina grannar för att ha manipulerat fram sina goda skördar med hjälp av trolldom, men frikänts sedan han påpekat att hans förtjänst berodde på hårt arbete snarare än magi. Livius liksom Valerius Maximus har nämnt en rättegång år 331 f.Kr. mot tjugo matronor som åtalades för trolldom i betydelsen giftmord (då gift var ett annat ord för trolldryck) efter de många som avlidit under pesten detta år, och att de avlidit sedan de druckit sina egna trolldrycker: ytterligare medbrottslingar åtalades, men information saknas om huruvida de fälldes. Det tycks inte som att åtal för trolldom var vanligt, eftersom yrken så som trollkarl (veneficus), trollkvinna (venefica), trollsångerskor (cantatrice), klok gumma (sagae), astrolog, drömtydare och dylikt utgjorde en vanlig och ofta lukrativ, om än föraktad, yrkesgrupp, som bland annat har beskrivits av Horatius och Apuleius. Yrkesmässiga trollmän eller trollkvinnor anlitades ofta för att utföra allehanda påstått magiska konster med hjälp av bland annat likdelar från människor och djur, så som skyddsåtgärder mot onda ögat (malus invidere), skriva kärleksförtrollningar eller förbannelseplattor, de sista för att be en demon om en specifik olycka (defixiones) eller förbanna offret till underjordens makter.
Tidig medeltid: skepsis Tron på fenomenet trolldom har alltid existerat, men det var först med kristendomen som trolldom började sammankopplas med djävulen och definieras som häxeri i modern förståelse av ordet, och förorsaka häxprocesser i den form den nu kommit att associeras med.
Den tidiga kristendomen tog arv efter den judiska monoteismen som endast lämnade utrymme för två sfärer: den goda sfären, för de som följde Guds lag, och den onda, som behärskades av djävulen.Ankarloo, Bengt & Henningsen, Gustav (red.), Skrifter. Band 13: Häxornas Europa 1400–1700: historiska och antropologiska studier, Nerenius & Santérus, Stockholm, 1987. Denna syn gjorde att alla former av övernaturliga fenomen, makter och väsen som inte kunde kategoriseras som tillhöriga Gud, per automatik klassificerades som tillhöriga Satan och hans demoner. Resultatet var att alla rester av folktro, förkristna gudar och trollkonster ansågs tillhöra djävulen, helt enkelt därför att de inte tillhörde Gud. Dock ansåg den tidiga kristendomen samtidigt att djävulen inte hade någon verklig makt, utan bara skapade illusioner, vilket innebar att han och hans demoner inte togs på allvar. Denna syn bidrog till att de hedniska gudarna, liksom djävulen, förlöjligades snarare än fördömdes av tidiga kristna teologer. Eftersom kyrkan inte ansåg att djävulen hade någon verklig makt, blev de som ansågs använda sig av trolldom heller inte förföljda av den tidiga kyrkan.
Däremot förekom det att världsliga myndigheter förföljde personer för trolldom. År 506 påbjöds att alla trolldomsböcker i Frankerriket skulle brännas. På 790-talet (året är okänt) kungjorde Karl den store att siare, spåmän och besvärjare skulle bli kyrkans slavar. Vid samma tid rapporterade ärkebiskop Agobard av Lyon (d. 841) att allmänheten trodde på väderhäxor som blev betalade av innevånarna i sagolandet Magonia för att förstöra skörden med hagel, vilken Magonias skepp sedan hämtade, och kommenterade: "Kristna tror numera på vad inte ens hedningarna trodde på."
Kyrkan fördömde dock all förföljelse av häxor, vilket kan spåras i bland andra irländska botgöringshandböcker från 600-talet. Kyrkan föreskrev att den som anklagade någon för häxeri begick en synd och skulle åläggas botgöring medan den anklagade skulle försvaras av kyrkoherden, och att den som dödade någon för häxeri skulle dömas till döden för mord. År 785 fördömde kyrkan officiellt förföljelsen av häxor vid kyrkomötet i Paderborn.
Det berömda Canon episcopi av Triers abbot Reginald av Prüm (d. 915), senare inkluderat som kanonisk rätt i Corpus Iuris Canonici 1140 av Gratianus av Bologna, fördömde tron på att trolldom och häxeri var verklig med utgångspunkt från den dåtida kyrkans tron på djävulen som maktlös: ”Biskopar och deras medhjälpare måste vinnlägga sig om att med all kraft utrota från sina församlingar den onda spådoms- och trolldomskonsten som uppfunnits av djävulen. De skall stöta ut de män och kvinnor som gör sig skyldiga till denna synd. Den heliga kyrkan måste rensas från denna pest. Inte heller bör man sätta tro till följande, nämligen att vissa onda kvinnor förledda av djävulen och bedragna av demonernas illusioner och skenbilder tror sig rida om natten på vissa djur tillsammans med Diana, hedningarnas gudinna, (och med Herodias) och en oräknelig mängd kvinnor om nattens tystnad tilldrygalägga stora avstånd på jorden, och lyda hennes befallningar som vore hon deras härskarinna, och kallas till hennes tjänst vissa nätter. Men jag önskar, att det vore de som gick under i sin otro och inte lockade så många med sig i förstörelsen. Ty en oräknelig mängd, som bedras av denna falska uppfattning, tror detta vara sant, och begår därmed hedningarnas fel, när de menar att det finns makt och gudomlighet någon annanstans än hos Gud. Därför bör prästerna överallt i sina kyrkor enträget predika för folket, så att det får veta att allt detta är falskt och att sådana spöksyner inges de otrogna inte av goda utan av de onda andarna. Sålunda förvandlar Satan sig själv till en ljusets ängel, och när han fångar en fattig kvinnas själ så hon underkastar sig honom i otro och villoläror, då omformar han sig till olika arter och liknelser av vissa personer och bedrar deras sinnen, som han har tillfångatagit och visar upp ting, glädjelika och sorgliga, och personer, både kända och okända, för dem på bedrägliga vägar, och medan bara själen upplever detta, tror den avfällige att detta händer inte bara andligen utan kroppsligen. Vem är den som inte har letts ut ur sig själv genom drömmar och nattliga syner, och ser mycket medan han sover som han aldrig ser i vaket tillstånd? Vem är så enfaldig och fåkunnig att han tror att allt detta som sker i anden har skett med kroppen? Och fördenskull, den som tror att någonting kan skapas, eller att någon varelse kan omformas till något bättre eller sämre eller förvandlas till någon annan art eller liknande utom av Skaparen själv, han är utan tvivel en otrogen.”
Synen på trolldom som en djävulens illusion som inte fungerade och därför inte var ett hot gällde fram till 1200- och 1300-talen.
Sen medeltid: häxtron växer fram miniatyr|Witches going to their Sabbath av Luis Ricardo Falero, 1878. Synen på djävulens makt började dock förändras under den senare delen av medeltiden, och därmed även synen på de som räknades in under hans domän. I enlighet med kyrkans syn på allt icke renlärigt som djävulskt, kallades de kättarrörelser som uppstod under medeltiden ofta för djävulsdyrkare av kyrkan, som ansåg deras aktivitet som ett hot mot kristendomen. Att djävulsdyrkare ansågs utgöra ett verkligt hot gjorde att även djävulen så småningom kom att tillmätas verklig makt.
Under 1200-talet fastställde slutligen kyrkan, med termer från en passage av Thomas av Aquino: ”Den katolska läran förklarar, att demoner har förmågan att skada med sina handlingar”, en doktrin som fastställde djävulens handlingar som fysiskt verkliga och inte bara illusioner, vilket var ett förändring i kyrkans syn på djävulen. Detta lade den teologiska grunden för förföljelser av så kallade djävulsdyrkare, bland dem personer som utövade trolldom. Djävulen antogs verka mot kristendomen genom kättares skrifter, genom judar, genom trollkonster, och genom "vidskepelse"; kvarlevor av förkristen, hednisk folktro. Påven Gregorius IX förklarade 1323 att det var gudi behagligt att söka upp och ålägga häxor botgöring, och påven Johannes XXII utfärdade 1326 bullan Super illius specula, som fördömde trolldom och dyrkan av demoner (dvs hedniska gudar).
Kyrkliga teologer uppgav senare en tidpunkt för när häxeriet hade uppstått. Vid Baselkonciliet 1437 uppgav munken Johannes Nider i traktatet Formicarius att en djävulskult hade bildats sextio år tidigare, och i början av 1500-talet uppgav inkvisitorn Bernardo da Como i Italien att häxsekten hade uppstått 150 år tidigare: alltså ungefär vid 1300-talets mitt.