Nikolaj I eller Nikolaus I, fullständigt namn Nikolaj I Pavlovitj (ryska: Николай I Павлович), född 6 juli (25 juni enligt g.s.) 1796 i Gattjina, nuvarande Leningrad oblast, död 2 mars (18 februari enligt g.s.) 1855, var tsar av Ryssland, kung av Polen och storfurste av Finland 1825–1855.

Nikolaj besteg tronen sedan brodern Alexander I avlidit och den äldre brodern Konstantin avsagt sig tronföljden. Tronskiftet utlöste dekabristupproret, som slogs ned med vapenmakt och kom att prägla hela hans regeringstid: han ställde sig fientlig till alla frihetsrörelser och framstod som konservatismens förkämpe i Europa. Inrikes byggde han upp en ämbetsmannakår rekryterad ur borgerskapet och sökte förbättra rättsväsen, förvaltning och finanser, samtidigt som censuren skärptes och landet avskärmades från västerländskt inflytande. Livegenskapen betraktade han som en olycka men avskaffade den aldrig.

Utrikespolitiskt var han länge framgångsrik. Kriget mot Persien 1826–1828 gav Ryssland nya provinser och kriget mot Osmanska riket betydande landvinningar i freden i Adrianopel 1829, det polska upproret krossades 1830–1831, och 1848–1849 ingrep ryska trupper i Donaufurstendömena och i Ungern. Krimkriget, som bröt ut 1853, blottade däremot den ryska arméns förfall. Nikolaj dog innan kriget var avgjort och efterträddes av sonen Alexander II.

I storfurstendömet Finland följde Nikolaj sin företrädares linje och avlade samma regentförsäkran som Alexander I hade gjort vid Borgå lantdag 1809. Hans regeringstid blev där en period av fredlig utveckling: Saima kanal byggdes, landets enda universitet flyttades från Åbo till Helsingfors och 1851 inrättades den första professuren i finska språket och litteraturen. Efter hans död uppkallades Vasa efter honom och bar namnet Nikolaistad fram till 1917.

Regimens inledning och karaktär Nikolaj var son till Paul I av Ryssland och gifte sig 1817 med prinsessan Charlotte av Preussen, dotter till kung Fredrik Vilhelm III av Preussen, som i Ryssland tog namnet Alexandra Fjodorovna (1798–1860). Han tog över tsartiteln efter att brodern Alexander I dött, och näste bror i ordningen, Konstantin, avsagt sig kronan. Saken blev dock inte odramatisk: osäkerheten om vem som var den rättmätige regenten utnyttjades av de hemliga sällskap som bildats under Alexanders sista regeringsår, av vilka det ena verkade för att införa en konstitution och det andra för att störta monarkin. Som det såg ut nu hade tsaren oinskränkt makt över imperiet, och i den liberala andan som rådde i världen ville man förändra detta. I december 1825 gick ett av sällskapen till öppen resning i Sankt Petersburg.

Händelsen kom att kallas dekabristupproret, efter ryskans ord för december (декабрь, dekabr), månaden då upproret ägde rum. Det slogs ned på ett blodigt sätt och händelserna fick ett avgörande inflytande på hela Nikolajs styre. Han hade en fientlig inställning mot alla frihetsrörelser och kom att framstå som en konservatismens förkämpe i Europa. Av misstro mot den ryska adeln avlägsnade han i möjligaste mån denna från de offentliga ämbetena och grundade i stället en från borgerskapet rekryterad ämbetsmannakår, med vars hjälp han försökte arbeta för förbättring inom rättsväsen, administration och finanser. Nikolaj var från början enbart militärt utbildad, men sökte för att kunna driva sina reformer framåt att fylla luckorna i sitt vetande. Samtidigt som han var framstegsvänlig, försökte han beskydda landet från västerländskt inflytande, vilket kom att hämma utvecklingen.

Han vurmade mycket för militära parader, precis som sin far Paul I. Han hade även ärvt fler manér av denne despot, knutpiskan var ett redskap som delvis användes flitigt under Nikolajs regim, för att sedan ersättas av en annan pisksort med tre snärtar kallad pletj. Den bestraffningssort han själv föredrog var gatloppet, han brukade ibland "benåda" dödsdömda och istället tilldela dem "12 tusen spön" – vilket alltså inte var någon benådning.Hadji-Murat av Leo Tolstoj

Storfurstendömet Finland

I politiken gentemot storfurstendömet Finland som Storfurste av Finland följde Nikolaj sin företrädare Alexanders exempel. Vid tronbestigningen 1825 avlade Nikolaj samma regentförsäkran som Alexander I vid Borgå lantdag 1809, i vilken han lovade styra Finland i enlighet med landets egna lagar. Därigenom inledde Nikolaj en tradition som följdes av hans efterträdare som kejsare-storfurste vid de ryska trontillträdena 1855, 1881 och 1894.

På grund av de mycket omfattande liberala reformer som genomfördes i både Ryssland och Finland under Alexander II:s regeringstid från och med början av 1860-talet, har de ekonomiska och kulturella framstegen i storfurstendömet under Nikolajs styre i ett tidigare skede i viss utsträckning glömts bort och nedvärderats. Exempel på samhällsutvecklingen i Finland under Nikolajs tid är bland annat byggandet av Saima kanal 1844–1856, flytten av landets enda universitet från Åbo till Helsingfors 1828, då det fick namnet Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland, och huvudstadens fortsatta utbyggande. Nikolaj gynnade också det finska språket, och 1851 instiftades en professur i finska språket och litteraturen, vars första innehavare var Matthias Alexander Castrén. En förutsättning för den fredliga utvecklingen, och Nikolajs respekt för Finlands särställning, var dock befolkningens fullständiga lojalitet mot kejsaren i militär- och säkerhetsfrågor.

Efter att Nikolaj dog 1855 bytte Vasa stad officiellt namn till Nikolaistad efter den hädangångna kejsaren-storfursten, och staden hette så fram till 1917.

Det intellektuella livet Nikolaj utvecklade polisväsendet så att det kunde användas så effektivt som möjligt mot de "inre fienderna". Allt under general Alexander von Benckendorffs ledning och Nikolaj var mycket nöjd med generalen i sin jakt på politiska motståndare. Namnet på denna nya personliga säkerhetspolis blev "tredje avdelningen". Oppositionen mot autokratin och Nikolaj fanns framför allt på universiteten och detta visste han om och såg därmed till att färre antogs till universiteten. Samtidigt behövdes universiteten för att utbilda medborgare som staten kunde ha i sin tjänst, för detta ändamål krävdes även en viss frihet att tala, skriva och tänka, men med detta var det inte mycket under Nikolajs tid, särskilt inte efter revolutionerna i Europa 1830 och 1848. Detta ändrades till viss del under hans son Alexander II, men denne fick paradoxalt nog betala mer för sin reformvillighet och istället exploderade universiteten i trots under hans tid. Under Nikolaj var censuren oerhört kraftig och censorerna ändrade i allt (i historieskrivningen mördades aldrig de romerska kejsarna, de bara avled, ordet republik var bannlyst och man försökte ständigt få studenter som tagit examen att arbeta inom staten istället för det "slippriga journalistyrket"). Värst var förtrycket under hans sista "sju svåra år" (мрачное семилетие, 1848–1855) vid makten.

miniatyr|Dekabristupproret slås ned

Under just denna tid började ett antal ryska författare (som även kom att bli några av historiens mest kända) att verka; dessa förföljdes av regimen emellanåt, beroende på vad som skrevs. Många av dem gick i perioder i landsflykt. Det sägs att Sankt Petersburgs fängelsekommendant brukade stöta på tidens ledande kritiker, Vissarion Belinskij, på gatan då och då och hälsade honom då med orden "Nå Vissarion, när kommer ni egentligen till oss? Vi har en cell stående för er räkning".

I det alltmer isolerade Ryssland som Nikolaj styrde rådde en mix av intellektuell födelse bland vissa kretsar, totalt mörker och misär bland andra, samt en enda stor förvirring när det gällde frågan vad Ryssland egentligen var. Två läger utvecklades som på ytan skilde sig från varandra. Det var slavofilerna och västvännerna, de förra tryckte på Rysslands gamla traditioner och på arvet från det Bysantinska riket som vilade på Ryssland som ortodoxins försvarare. Den gamla visionen om Moskva som det tredje Rom återupptogs delvis hos dem. Nikolaj förbjöd de långa skägg och gammalryska kläder som bland andra slavofilerna använde eftersom de enligt honom påminde om farliga teser och demokratiska principer från det forna Ryssland. Västvännerna å sin sida pekade på allt som var fel i Ryssland och buntade ihop de västliga länderna till en enda massa där de föreställde sig en mer eller mindre sorglös plats i sina fantasier. Egentligen delade de båda grupperna många åsikter, båda föraktade livegenskapen och var bekymrade över den klyfta som fanns mellan landets elit och folket. I frånvaro av något som helst inhemskt forum där man kunde debattera samhällsfrågor kom vissa diskussioner att föras i små diskussionscirklar och framför allt i form av hetsiga flygblad som spreds.

Både Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij brukar räknas till slavofilerna, medan Alexander Herzen kan sägas vara västvän. I ett infall av välvilja hade Nikolaj släppt igenom Gogols pjäs "Revisorn" som var en satir över Nikolajs egna ämbetsmän. Den handlar om en obetydlig tjänsteman som i en avlägsen provinsstad förväxlas med en inkognito utsänd revisor, och som utnyttjar de skräckslagna ämbetsmännens rädsla för att skaffa sig pengar och förmåner. Nikolaj, som såg premiären på Alexandrinskijteatern, ska ha skrattat och haft väldigt roligt. Han beordrade även sina ministrar att se pjäsen.

Livegenskapen Ett ännu tyngre hinder för Rysslands ekonomiska utveckling var livegenskapen. Efter Nikolajs tid, och efter Krimkriget som uppenbarade alla brister, blev det nödvändigt att göra något åt systemet. En militär reformator påpekade att varje gång en livegen blev soldat så befriades denne från livegenskapen. Därmed kunde man inte låta alla de män som man egentligen behövde göra militärtjänst utan att hela den sociala ordningen kom i gungning. Rekryteringssystemet, skattesystemet, utbildningen och rättssystemet gick helt enkelt inte att reformera på ett tillräckligt sätt eftersom det förutsatte livegenskapens avskaffande. Slavofiler och västvänner var rörande eniga om att detta var Rysslands stora akilleshäl i utvecklingssträvandet jämfört med Europa, en av västvännerna jämförde det med ett sprintlopp där den ena är bunden till händer och fötter och den andre inte är det. Dessutom var även de flesta av tsarerna motståndare till livegenskapen.

Både Katarina den stora, Alexander I och även Nikolaj I ville helst av allt bli av med detta system som gjorde att Ryssland kom så långt efter ekonomiskt. Men ingen av dem kom sig för att helt ta bort det, eftersom mycket starka krafter bland adeln krävde att det kvarstod, därför nöjde man sig med att reformera det gradvis. Nikolaj sade: "Det råder ingen tvekan om att livegenskapen i dess nuvarande form är en olycka, uppenbar för alla, men att göra något åt den nu skulle naturligtvis vara än en mer förödande olycka."

Utrikespolitiken Under lång tid var Nikolaj utrikespolitiskt framgångsrik. I ett krig mot Persien 1826–1828 erövrades provinserna Erivan och Nachitsjevan. År 1826 hade Osmanska riket lovat att rätta sig efter Rysslands önskemål, men i den grekiska frågan negligerade Nikolaj av utrikespolitiska skäl sina absolutistiska principer och stödde grekernas frihetskamp. I freden i Adrianopel 1829 gjorde han betydande landvinningar, bland annat i Mindre Asien.

Krisen i Polen