Södra Sandsjömålet, traditionellt namn med IPA [søːʀa saŭŋɧømaːŭlɛt], traditionellt namn med vanliga alfabetet Söra Saongsjömaolet, är det traditionella talspråket (den ”genuina dialekten”) i Södra Sandsjö socken i Konga härad i Värend i Småland. Södra Sandsjömålet är ett sydsvenskt mål som har vissa drag gemensamma med det konservativa sydvästsmåländska området, och andra drag gemensamma med det mindre konservativa nordöstra området.
Bland ålderdomliga språkdrag finns pluralisböjning av verb, fast av en i nordiska språk nästan unik typ, och bevarat fornsvensk /k/ i jak och tok (jag, tog). Målet tillhör det sydsvenska feminina ackusativismområdet.
Bland nyare språkdrag finns avsaknad av belägg för a‑genitiv och ökande likheter (men ej sammanfall) mellan maskulint och feminint genus.
Kort och långt i‑ljud visar ett sammanfall med gammalt e‑ljud till [oi] i en uppteckning.
Allmänt om genuina (traditionella) folkmål
Äldre och nyare synsätt
I traditionell dialektforskning har det äldsta dokumenterade talspråket ansetts vara genuint folkmål (genuin dialekt). Begreppet ”genuint folkmål” (”genuin dialekt”) problematiseras i nyare forskning, eftersom talspråket inom ett område (till exempel en socken) i alla tider varit statt i förändring, och eftersom ordet ”genuin” kan uppfattas som värderande..
I ”klassisk dialektologi” var den vägledande uppfattningen att forskningen kunde och skulle dokumentera lokalt enhetliga ur fornsvenskan framvuxnaElias Wessén, Våra folkmål, sjunde upplagan. Lund 1966. dialekter (folkmål, landsmål, sockenmål, bygdemål), som var så opåverkade som möjligt av det framväxande riksspråket. Fastän termen ”genuin dialekt” idag överges till förmån för ”traditionell dialekt” är moderna definitioner av ”traditionell dialekt” ungefär desamma, till exempel hos Adam Horn af Åminne: ”Med traditionella dialekter avser jag talspråkliga varieteter som har utvecklats från fornnordiskan i obruten tradition utan genomgripande inverkan från standard- eller skriftspråk.”Adam Horn af Åminne: Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv. Doktorsavhandling 2022, Uppsala universitet, Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga fakulteten, Institutionen för nordiska språk. Sidan 25.
Klassisk folkmålsforskning ansågs vara en räddningsaktion för att dokumentera de försvinnande ”genuina svenska dialekterna sådana de var innan folkomflyttningar och massmedia börjat likrikta dem”.Bengt Pamp, Svenska dialekter. Lund 1978. Margareta Svahn och Jenny Nilsson, Dialektutjämning i Västsverige. Göteborg 2014. Ett landsomfattande insamlings‑ upptecknings‑ och senare även inspelningsarbete genomfördes under slutet av 1800‑talet och under större delen av 1900‑talet av förmodat ”äkta” dialekter, som antogs vara bäst bevarade hos äldre talare på landet. En nutida beskrivning av en äldre lokal dialekt blir därför huvudsakligen en sammanställning av det insamlade materialet från den klassiska dialektologins epok. Enligt tidigare uppfattning kunde forskare ur ett fåtal äldre informanters språk rekonstruera en enhetlig äkta dialekt. Detta är nu ifrågasatt. Insamlade uppgifter skall tolkas som att vissa språkdrag är belagda på vissa orter vid en viss tidpunkt, snarare än att en stabil genuin dialekt har rekonstruerats.
Oftast inga tydliga språkgränser I större delen av Sverige finns inte väl avgränsade lokalspråk (sockenmål) i den meningen att ett stort antal språkdrag skulle finnas i en socken men inte i andra socknar; de flesta språkdrag är belagda i större områden. Se inledande anmärkningar i Ivar Modéer: ”Östsmåländsk dialekt” i Ålems socken – Historia och beskrivning, 1949. Lokala mål finns huvudsakligen i den meningen att en viss uppsättning av språkdrag har belagts i en viss socken vid vissa tidpunkter, medan andra (närbelägna) socknar har en något annorlunda uppsättning belagda språkdrag.
Förhållande till andra mål Södra Sandsjömålet är ett sydsvenskt mål som har de flesta av sina språkdrag gemensamma med omgivande socknars och härads mål. Vilka språkdrag som är gemensamma med andra områden varierar från fall till fall. I flera fall ligger målet i östra utkanten av ett (syd)västligt språkdrags utbredningsområde, eller i västra utkanten av ett (nord)ostligt drags område.Sven Benson, Südschwedischer Sprachatlas. Lund 1965–1970, fyra delar. Uttalet har betecknats som vacklande eftersom ”Södra Sandsjö ligger mellan två språkområden”.
Södra Sandsjömålet har dock ett särdrag som belagts i ett fåtal socknar, men hittills inte i något grannmål: verbböjning med -en som allmän pluraländelse för första, andra och tredje person pluralis.
Stora likheter i ordförråd och uttal fanns på 1900‑talet med västra grannmålet Tingsåsmålet i Konga härad och med södra grannmålet Backarydsmålet i Medelstads härad i Blekinge; infödda upptecknare har urskiljt ”Tingsås‑Sandsjö‑Backaryd‑dialekten”. I väster uppges Urshultsmålet ha skiljt sig från Tingsås‑Sandsjö‑Backaryd‑dialekten genom uttalet, och i norr och väster anges Väckelsångsmålet respektive Älmebodamålet ha skilt sig bland annat genom ordförrådet.
Källor till Södra Sandsjömålet
Källorna till målet utgörs av uppteckningar och spridda uppgifter, eftersom ingen specialstudie som ger en helhetsbild av målet har publicerats.
På Södra Sandsjömålet har upptecknats en längre text med vetenskapligt transkriberat talspråk: Matts Magni Granströms uppteckning i form av redigerat muntligt berättande om äldre seder och bruk med J. J. Hagelberg som informantMagni Granström, ”Jo, på den tiden” i Svenska landsmål och svenskt folkliv, häfte 129. Stockholm 1915. Sidorna 5–16.. Vidare finns omnämnanden i akademiska forskares skrifter, och uppteckningar som nu (2023) finns hos Institutet för språk och folkminnenDe småländska dialektordsamlingarna vid Institutet för språk och folkminnen, Arkivcentum Syd, avdelningen Konga härad.. Uppteckningarna gjordes 1922–1934; omfångsrikast är J. A:son Wellhagens anteckningar från 1922. En samling ord från Tingsåsmålet, Södra Sandsjömålet och Backarydsmålet utgavs av lekmän 2011.Gösta Sjöstrand, Sven‑Eric Johansson, Bo Johansson, Hans Billman, Sture Svensson och Stig Olsson, Illavoan och basjäaliå. En brea dialektord använda i socknarna Tingsås, Södra Sandsjö och Backaryd. Tingsryd 2011. .
Fonologi
Målet är ”släpigt och sjungande”, varför diftonger uttalas tydligt även i obetonade ord.Magni Granström, ”Jo, på den tiden” i Svenska landsmål och svenskt folkliv, häfte 129. Stockholm 1915. Sidan 5.
Uttal anges i denna artikel medelst Internationella fonetiska alfabetet (IPA) och medelst förenklad transkription som nyttjar det vanliga alfabetet. Eftersom Universal Coded Character Set och Unicode inte omfattar landsmålsalfabetet har uppteckningar överförts till IPA, om källan använder landsmålsalfabetet.
Ord på målet anförs först med IPA-transkription inom hakparentes, direkt följt, inom parentes, av en lättläst förenklad transkription och, när tydligheten så fordrar, av folkmålsordets betydelse på standardsvenska. Exempel:
[hoi̯mːa] (håimma, hemma).
Målets språkljudsbestånd anges i tabellform nedan som det framstår vid en genomgång av Matts Magni Granströms uppteckning och av ISOF:s belägg, om inte annat anges.
Konsonanter
Målets konsonanter motsvarar de 18 standardsvenska fonemen; märk dock artikulationen av tj‑ljudet och av /r/.
artikulationssätt språkljud (fonem) fonetiska realiseringar och anmärkningar nasaler m n ŋ klusiler p b t d k g frikativor f v s t͜s ɧ h t͜s motsvarar det standardsvenska /ɕ/‑fonemet. approximanter j tremulanter r Realiseras som [ʀ] eller vokaliserat som [ă] [ɔ̆] (belägg från 1915) eller som [r] (1922)Ingemar Ingers: ”Reliktområdet för främre r i Sydsverige” i Svenska landsmål och svenskt folkliv 1977, 100:e årgången, häfte 302.Sidan 96.. laterala approximanter l
w‑ljudet ej belagt
Södra Sandsjö ligger vid utkanten av det sydvästsvenska område som har behållit det fornsvenska fonemet /w/ i de uddljudande konsonantkombinationerna som motsvarar standardsvenska hv‑ (fram till 1906), tv‑, kv‑ och sv‑/skv‑. Dessa mål har /w‑/, /tɕw‑/ /kw‑/ och /ɧw‑/, eller utvecklingar därav, men i Södra Sandsjö har /v‑/, /tv‑/ /kv‑/ belagts, inte /w‑/, /tw‑/ /kw‑/, och /ɧ‑/ utan [w]‑komponent eller /sv‑/ har belagts.Sven Benson, Südschwedischer Sprachatlas. Lund 1965–1970. Del 2 och del 4. Exempel på utvecklingar ur fornsvenska /sv‑/ upptecknade i Södra Sandsjö:
[ɧiːn] (sjin, svin) [sviːn] (svin)Sven Benson, Südschwedischer Sprachatlas. Lund 1965–1970. Del 4.
Beläggen i Södra Sandsjö har alltså /v/ eller avsaknad av v‑ljud/w‑ljud i ställningar där vissa andra sydsvenska mål har bevarat /w/.
Vokaler
Målet förfaller ha vokaler som motsvarar standardsvenskans nio fonem och svenskans tionde vokal. Den fonetiska realiseringen av flera fonem skiljer sig från standardsvenska. Eftersom fonologisk analys ej publicerats, är det osäkert, vilka fonemen är. Uppgifter om sammanfall av fornsvenska /i/ med /e/ har satts inom parentes i tabellen.
Detaljer om vokalljuden i tabellen återfinns i textstyckena under tabellen.
långa vokalljud korta vokalljudstandardsvenska motsvarigheter 1 iː, ɪi̯ (oːi̯ ?) e, i, ẹi (oi̯ ?) iː ɪ 2 ɞːi̯, yː ø, ɞi̯ yː ʏ 3 oːi̯ oi̯ eː e/ɛ 3A eː Se nedan. 4 øː, œː, ɞː(r) ø, œ, ɞ(r) øː œ̞ː(r)œ, œ̞(r) 5 aːi̯, e̞ː ai̯ ɛ ɛː, æː(r) ɛ, æ(r) 6 ɑː, aː a, ɑ ɑː a 7 aːŭ aŭ oː ɔ 8 uː u uː u 9 ʉː ɵ ʉː ɵ 10 oː o ingen ingen
1. Kort fornsvenskt /i/ (och vissa långa /iː/) motsvaras av diftong [oi̯] eller [ɪi̯]
Långt /iː/
I äldre Sandsjömål funnes enligt Matts Magni Granströms beskrivning en diftongisering av vissa långa i-ljud (och korta i-ljud, se nedan) , som enligt hans uppteckningar åstadkomme sammanfall med den diftong som i nordliga sydsvenska mål motsvarar fornsvenskt /eː/ (se nedan). Diftongen som motsvarar fornsvenskt /eː/ är i Värend ett [oi].Gunlög Josefsson, ”Sydvästsvensk a‑genitiv – en levande relikt?” i Arkiv för nordisk filologi, årgång 124, sidorna 187–235, 2009. Sidorna 31–31. I Södra Sandsjö har alltså, att döma av Matts Magni Granströms val av ladsmålsalfabetstecken, funnits samma [oi]‑diftong hos många ord med gammalt i‑ljud.
Julius A:son Wellander upptecknade 1922 en diftong [ɪi̯] för fornsvenskt i‑ljud: [frɪi̯veːkan] (freivekan, friveckan) [ɪi̯ŋː] (eing, in, betonat)
Skillnaderna mellan uppteckningarna av i‑ljudet diskuteras nedan.
För gammalt långt i-ljud har upptecknats bland annat: [fiːnare̞] (finare) utan sammanfall med [oi]‑diftongen, men [de̞ voːi̯se̞t] (dä våiset, det viset) med lång diftong som i uppteckningen icke skiljs från målets e‑ljuds‑motsvarighet.
Ett gammalt långt /iː/ i [voi̟] (vi, pronomen) har upptecknats som kortdiftongen [oi̟] i obetonad ställning, dock inte i [ni] (ni, pronomen).
Ord från verbens första avljudsklass har i en uppteckning denna långdiftong: [boːi̯ta] (båita, bita) [ɧoːi̯te̞hʉːs] (sjåitehus, skithus)
I Matts Magni Granströms uppteckning från 1915 finns sammanfall mellan [bloi̯] (blåi, bli) och [bloi̯] (blåi, blev). Detta sammanfall är inte belagt i uppteckningar från 1922.
Kort /i/
Matts Magni Granström upptecknade 1915 en kortdiftong motsvarande gammalt kort /i/ före bland annat /n/, /ŋ/, /b/, /k/, /f/, /l/ i ord som dessa:
[kvoi̟nfolken] (kvåinfålken, kvinnorna)Magni Granström, ”Jo, på den tiden” i Svenska landsmål och svenskt folkliv, häfte 129. Stockholm 1915. Sidorna 6–7. [loːi̟nen] (låinen, linnen, förlängt /i/), dock [lenːe̞bøksɔnɔ] (lenneböksånå, linnebyxorna) [joi̟ŋːĕn] (gingen, gick) [ʀoi̟bːa] (ribba) [joi̟k] (jåik, gick, obetonat) [joi̟ftɔ] (jåiftå, gift) [voi̟l] (våil, vill, obetonat);
Enligt Granströms beteckningssätt funnes alltså ett sammanfall med den kortdiftong som motsvarar gammalt kort e‑ljud, som finns i till exempel [hoi̯mːa] (håimma, hemma)