Durraniimperiet var den stat som skapades 1747 av den pashtunske klanhövdingen Ahmad Shah Durrani i nuvarande Afghanistan. Riket regerades av honom och hans arvtagare till i början av 1800-talet, då det började falla sönder genom interna strider. Det fortlevde som imperium en bit in på 1800-talet och ses som ursprunget till dagens afghanska stat.miniatyr|Ahmad Shah Durrani
Imperiets uppgång och fall Ahmad Shah var ledare för Sadozaiklanen som tilhörde stammen Popalzai inom stamförbundet Abdali. Han var general i Persiens turkmenske härskare Nadir Shahs armé när denne mördades av sina egna trupper. Ahmad kröntes till kung av Afghanistan vid en ceremoni i Kandahar i oktober 1747. Han kallade sig då Durri Dauran (”tidens pärla”) eller Durri Durran (pärlornas pärla) och bytte namnet på sitt stamförbund till Durrani (persiska: درانی).
Durranihärskarna byggde sin makt på en bräcklig allians mellan inbördes rivaliserande pashtunska stammar. Valet av Ahmad som ledare stöddes bara av ett fåtal Abdali-stammar och föregicks av strider och mord på rivaler, även om den nationella historieskrivningen senare har presenterat berättelsen om brett stöd vid en nationellt samrådsmöte (jirga). Även inom den styrande gruppen fanns stor oenighet. Vid Ahmads död 1772 hade han utsett sin son Timur till efterträdare, men andra stamledare valde i stället en av Timurs bröder. Timur slog ned upproret, avrättade ett antal stamledare och flyttade huvudstaden från Kandahar i Durranis kärnområde till Kabul. Under hans son Zaman ökade de stamrelaterade motsättningarna ytterligare och shahen anlitade allt fler icke-pashtuner i sin armé, som skydd mot stamfränder som ifrågasatte statens överhöghet. Under det tidiga 1800-talet föll riket samman som ett resultat av tronföljdskrig mellan den senaste shahens många söner. miniatyr|Durraniimperiets ungefärliga utsträckning i slutet av 1750-talet Trots maktstriderna hade de pashtunska stamledarna ett gemensamt intresse av att föra framgångsrika erövringskrig, plundra rika städer på dyrbarheter och lägga under sig bördiga områden som kunde beskattas. Så länge detta var möjligt kunde de nödtorftigt hålla ihop. Under Ahmad Shahs ledarskap invaderade de norra Indien ett flertal gånger och plundrade städer som Delhi, Agra och Amritsar. Imperiet blev på kort tid världens näst största islamska rike efter det Osmanska riket, och sträckte sig från Mashhad i väster till Delhi och Kashmir i väster och från Amu Darja i norr till Arabiska havet i söder. Under början av 1800-talet förlorades en stor del av dessa områden först till Persien och till Sikhriket, som grundats i Punjab 1799, och sedan till den brittiska kolonialmakten i Indien och till Tsarryssland.
Efter några årtionden av maktkamp och bristande statlig kontroll tog Dost Muhammed makten 1826 och grundade Barakzaidynastin, även kallad Muhammadzaidynastin, med kontroll över ett kraftigt reducerat landområde. Även han tillhörde det pashtunska stamförbundet Durrani, men en annan stam än dem tidigare dynastin. Landet var inte längre ett imperium utan ett emirat som under 1800-talet erkändes under namnet Afghanistan och som existerade på de omgivande stormakternas villkor. Afghan var ett annat ord för pashtun och Dost Mohammed och hans efterföljare markerade landets muslimska identitet genom att kalla sig emir i stället för shah. Stamförbundet Durrani fortsatte att dominera landet, och alla dess emirer och kungar fram till 1973 tillhörde någon stam inom detta förbund.
Imperiets ekonomi och inre struktur Durraniimperiet var inte en centralmakt med tydlig och stark hierarkisk struktur utan liknande mera en federation av stammar som höll ihop utåt för att få stor militär styrka i förhållande till omvärlden. Kontrollen över området var aldrig total. Plundringen av rikare områden, framför allt i Indien, var en viktig inkomstkälla. Efter att Ahmed shah hade erövrat Delhi år 1757 behövdes 28 000 lastdjur för att frakta plundringsgods till imperiets kärnområde. De tätbefolkade och bördiga områdena i Punjab och andra erövrade provinser gav regelbundna skatteinkomster men måste försvaras.
När Ahmad Shah tog makten beboddes nuvarande Afghanistan av en mängd olika etniska grupper. Ahmad och hans efterföljare drev en politik som gynnade i första hand pashtuner inom deras egen stamfederation och i andra hand andra pashtunska stammar. Detta gällde både inflytande, landinnehav och beskattning. Man tillämpade två olika skattesystem, ett mera förmånligt för pashtuner och ett mindre förmånligt för andra. Uppgiften att driva in skatter lades på högt rankade personer inom Durranistammen, vilket ytterligare stärkte deras ekonomiska dominans.
Området kring Kandahar var bördigt jordbruksland och kommersiellt viktigt på grund av handelsleden mellan Iran och Indien. Befolkningen där bestod av hazarer, balucher och persisktalande farsiwan samt pashtuner som nyligen hade tilldelats mark i området av Nadir Shah. Efter 1747 fördrev Ahmad en stor del av områdets icke-pashtuner och gav marken som förläning till ledarna för Durranistammar som bosatte sig där mot att de försåg den statliga armén med hästar och ryttare. Motsvarande gjordes i andra delar av landet, och hårdast drabbad av fördrivningrna var den hazariska befolkningen. Resultatet blev att Durranipashtuner kom att dominera området kring Kandahar medan hazarerna förvisades till bergstrakterna i centrala Afghanistan. Tidigare jordbrukare från icke-pashtunska etniciteter eller mindre pashtunska stammar förvandlades till jordlösa arbetare eller fotsoldater i imperiets arméer. På så sätt skapade staten en situation där klassposition och etnisk identitet drevs till att sammanfalla.
Regentlista Ahmad Shah Durrani (1747–1772) Timur Shah Durrani (1772–1793) Zaman Shah Durrani (1793–1800) Mahmud Shah Durrani (1801–1803) Shuja Shah Durrani (1803–1809) Mahmud Shah Durrani (1809–1818, andra perioden) Ali Shah Durrani (1818–1819) Ayub Shah Durrani (1819–1823) Shuja Shah Durrani (1839–1842, andra perioden)
Referenser
Kategori:Afghanistans samhälle Kategori:Afghanistans historia