Kvarteret Bokhållaren (Kvarteret 19 Bokhållaren) är ett kvarter i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Kvarteret omges av Korsgatan i väster, Drottninggatan i norr, Östra Hamngatan i öster och Kyrkogatan i söder. Kvarteret fick sitt namn i samband med övergången från roteindelning 1923. Området där kvarteret idag ligger förstördes i stadsbränderna åren 1721 och 1802.
Kvarteret innehåller främst kontors- och affärsbyggnader. Efter stadsbranden 1802 byggdes det successivt åter upp och år 1860 var samtliga tomter bebyggda. Under de efterföljande decennierna byggdes flera hus på med nya våningar och åren 1905 och 1928 ersattes två av husen med modernare affärshus, men därefter har inga nya byggnader tillkommit. Flera snuskvarnar har funnits i kvarteret och flera gårdar har bevarad 1800-talskaraktär. Byggnaderna i kvarteret är två till fyra våningar höga och på Kyrkogatan 40 ligger ett av innerstadens få kvarvarande tvåvåningshus.
Historia miniatyr|vänster|Kiättel Klasons karta över Göteborg 1644 visar stadens ursprungliga utseende. Kvarteret Bokhållaren ligger som andra kvarter söder om Stora Hamnkanalen och direkt väster om Östra Hamnkanalen. miniatyr|Kvarteret Bokhållaren i Göteborg år 1888. Kvarteret syns i mitten av kartan och omges av Östra Hamngatan, Kyrkogatan, Drottninggatan och Korsgatan. På Kiättel Klasons karta från år 1644 framgår hur den del av Göteborg som ligger inom vallgraven är uppdelad i fem "quarter", vilka åtskiljs av vallgatorna och kanalerna. Första, andra och tredje kvarteren ligger söder om Stora Hamnkanalen och räknas från väster till öster, och norr om kanalen, räknat från öster till väster, ligger fjärde och femte kvarteren. Tidigare var antalet kvarter fyra "fjärdingar" och enligt stadens första brandordning från år 1639 delades vart och ett av dessa in i sju rotar, totalt 28 rotar. Roteindelningen kom att förändras och från och med år 1676 var antalet rotar tio. De var numrerade och bar namn efter långgatorna vars tomter de omfattade. Exempelvis benämndes 3:e roten Kyrkogaturoten och 4:e roten Drottninggaturoten. Roteindelningen behölls fram till början av 1920-talet, även om antalet rotar då hade ökat väsentligt. I samband med att stadens gamla roteindelning ersattes med kvartersindelning den 15 juni 1923, fastställdes namnet 19 Kvarteret Bokhållaren i Staden inom vallgraven.
Tomterna inom respektive rote fick på 1700-talet nummer och från och med år 1714 är numren införda i tomtöreslängderna. När tomter styckades upp, eller slogs samman, skedde förskjutningar av nummerordningen, varför tomternas nummer kom att förändras, ibland flera gånger. Senare infördes istället halvnumreringar vid uppdelningar, och vid sammanslagningar av två tomter fick den resulterande tomten behålla båda numren. Genom 1923 års kvartersindelning fick varje tomt ett givet nummer; i de fall olika tomter tillhörde samma ägare, kunde de föras samman till ett nytt nummer.
På 1600-talet var kvarteret ett av stadens förnämare och inflyttade holländare bosatte sig gärna längs Drottninggatan. Dess ursprungliga namn var Sankt Jacobsgatan och senare Holländaregatan. Längs Kyrkogatan bosatte sig flera köpmän.
Kvarteret har brunnit ned två gånger. År 1721 utbröt en brand på Drottninggatan, varvid alla fastigheterna väster om Östra Hamngatan, totalt 213 hus, brann ner. Byggnaderna var uppförda i trä, och trots brandrisken uppfördes även de flesta nya byggnaderna i trä. I december 1802 utbröt en ny brand, varvid omkring 180 hus och gårdar lades i aska.
Fastigheter Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46 Fastigheten i hörnet Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46 (Inom Vallgraven 19:9, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 22, 23) uppfördes år 1810 för handelsman A. Nordqvist efter ritningar av M. Bälkow.
Under 1600-talet var hörntomten nr. 22 Östra Hamngatan – Kyrkogatan bebyggd med ett trähus, som ägdes och beboddes av borgaren Söffrin (Severin) Nilsson, som representerade staden vid riksdagen i Göteborg år 1660 och i Stockholm år 1664. Han blev ålderman i det år 1665 instiftade köpmansgillet. Tomten gick senare i arv till hans änka och barn. Efter branden år 1721 sålde dottern och jungfrun Margareta Söffrin ödetomten till smeden och sedermera järnhandlaren Anders Månsson. Efter Månssons död år 1759 övertogs hans hus och gårdar av svärsonen, notarien, sedermera borgmästaren, kommerserådet Daniel Pettersson.
Intill Månssons trähus uppförde skeppare Rauwerdts änka Maria Henning ett trähus på tomten nr. 23 efter branden år 1721. Hon sålde det år 1732 till mågen, handelsman Christian Ullman. Trähuset kom att förbli i släkten Ullmans ägo fram till branden år 1802.
År 1809 lät dåvarande ägaren till de båda tomterna nr. 22 och 23, handelsman Anders Nordqvist, planera nybygge på de år 1802 avbrända tomterna och ritningarna på en trevånings stenbyggnad, troligen utförda av arkitekten Michael Bälkow, godkändes i april 1810. Arkitekturen var enkel och osmyckad med sträng symmetri. Nedre våningen var avsedd för handelsverksamhet, medan de två övre våningarna var familjebostäder.
Huset kom i vinhandlaren Fredric Ingelmans ägo år 1843, då han gifte sig med Anders Nordqvists näst yngsta dotter Anna Elisabet. Huset kom under handelshuset Ingelmans tid att genomgå flera förändringar för att omvandla byggnadens utrymmen till affärslokaler. År 1870 byggdes hela fasaden om med dekorationer i nyrenässansstil. År 1894 försökte Georg Ingelman få tillstånd att bygga på huset med en mansardvåning, vilket inte beviljades, men året därefter godkändes ritningar till ombyggnad med ett nytt yttertak med stora fönsterkupor. Arkitekt var Hjalmar Cornilsen. Samma år tillkom även balkongen i smidesjärn och koppar mot Östra Hamngatan som ritades av arkitekten Ch. A. Eliasson.
I januari 1905 köptes fastigheten av källarmästaren Axel Ludvig Paulson, som lät inreda butikslokaler i husets andra våning, varvid den försågs med stora skyltfönster. Klubben Enigheten, som var en sällskapsklubb för stadsborgare och handelsmän, hyrde tredje våningen och stora delar av vindsvåningen från år 1905 fram till början av 1950-talet. Klubbens lokaler utökades vid två tillfällen, så att de kom att omfatta hela de två översta våningarna.
Fastigheten såldes år 1918 till AB Svenska Lantmännens Bank, år 1924 till AB Jordbrukarbanken och år 1925 till Försäkringsaktiebolaget Allmänna Brand. År 1946 förvärvades huset, samt tomten nr. 9 i samma kvarter, av Sven Gulin, varefter hela huset byggdes om till ett affärshus, vilket invigdes den 30 mars 1954. Arkitekt var G. Wetterlundh. Ytterligare förändring, varvid kvarvarande stuckatur och inredning togs bort, genomfördes år 1982.
Östra Hamngatan 31 – Kyrkogatan 44 miniatyr|Östra Hamngatan 31. Fastigheten Östra Hamngatan 31 – Kyrkogatan 44 (Inom Vallgraven 19:18, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 24 med baktomten 3 roten nr 72 och 19 kv. Bokhållaren nr. 8) uppfördes omkring år 1808 åt handelsman G. Bergendahl (arkitekt okänd) och 1905 åt Nordiska Industri AB efter ritningar av E. Krüger.
Den förste ägaren av dessa tomter var Volrath Tham d.ä. Efter hans död år 1700 bodde änkan Gertrud Tham kvar i fastigheten fram till sin död år 1715. Fastigheten kom därefter i handelsmannen Eric Nissens ägo och byggnaderna, som uppfördes efter branden 1721, bestod av tvåvånings träbyggnader. Egendomen kom under slutet av 1700-talet att innehas av flera handelsmän – Niclas Jacobsson, Volrat von Öltken, Johan Minten och Samuel Schutz – och förstördes i branden år 1802.
År 1806 sålde Samuel Schutz arvingar de avbrända tomterna till handelsmannen Gustaf Bergendahl, som mot Östra Hamngatan lät uppföra ett trevånings stenhus och mot Kyrkogatan uppförde ett tvåvånings stenhus. I det senare lät Mosaiska församlingen inrätta en ny synagoga, sedan den gamla vid Drottninggatan brunnit ner. Synagogan invigdes i augusti 1808. Efter Bergendahls död såldes fastigheterna, förutom den som ägdes av Mosaiska församlingen, till grosshandlare Carl Johan Dymling. Dymling lät förändra fasaden på huset som vette mot Östra Hamngatan, efter ritningar av Victor von Gegerfelt. År 1855 flyttade Mosaiska församlingen till den nybyggda synagogan vid Stora Nygatan, varvid grosshandlare Dymling övertog hela huset vid Kyrkogatan. Han lät bygga på en våning, men ändrade inte fasaden i övrigt. År 1859 sålde Dymling fastigheterna till handelsmannen Julius Lindström, som använde fastigheterna för sin tobaksfabrik. Lindström sålde sedermera fastigheterna till sin bror, grosshandlaren Otto Lindström.
År 1899 kom fastigheterna i Nordiska Industriaktiebolagets ägo, som ändrade såväl fasader som inredning, efter ritningar av Ernst Krüger. Åt Östra Hamngatan fick bottenvåningen butikslokaler med stora skyltfönster. Även åt Kyrkogatan skedde liknande förändringar. I mars 1905 brann den gamla synagogan ner och ett modernt affärshus i glas och gult tegel uppfördes i jugendstil efter ritningar av Ernst Krüger. Huset som vette åt Östra Hamngatan genomgick en grundlig förändring år 1942, varvid taket höjdes och vindsvåningen försågs med kvadratiska fönster. Arkitekt var Nils Einar Eriksson.
Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37 miniatyr|Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37. Fastigheten i hörnet Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37 (Inom Vallgraven 19:7, tidigare fastighetsbeteckning 4 roten nr. 25, 26) uppfördes år 1864 för handelsman J.G. Hamberg.
Tomten nr. 25 ägdes på 1600-talet av handelsmannen Rutger Seth och senare av hans änka Maria Fistulator. Dottern Catharina gifte sig med handelsmannen Hans Calmes, som övertog gården år 1709. Ur bouppteckningen efter honom år 1710 framgår att det var ett envånings trähus och den innehåller en av få bevarade beskrivningar av ett 1600-talshus i Göteborg. Tomten nr. 26 ägdes och beboddes av remsnidaren Hans Graupner.
Byggnaden vid Östra Hamngatan kom år 1761 att köpas av handelsmannen Christian Arfvidsson, som hade en betydande roll i Göteborgs kommersiella liv i slutet av 1700-talet. Han bedrev med största sannolikhet ett kontor med 16 handelsbetjänter i fastigheten, men bodde på annat håll. Tomten nr. 26 köptes år 1735 av handelsman Anders Månsson, som ägde grannfastigheten på Östra Hamngatan 33 – Kyrkogatan 46. Tomt nr. 26 övergick senare till borgmästaren Daniel Pettersson.
miniatyr|Östra Hamngatan 29 – Drottninggatan 37, foto från 1954. Bildsamlingen vid Göteborgs stadsmuseum. Efter branden år 1802 lät ägarna, handelsmännen Eric Setterborg och Sven Bressander, uppföra ett tvåvånings stenhus på resterna av de gamla murarna. År 1847 genomförde Bressander en förändring i riktning mot Östra Hamngatan i form av en utökning med ytterligare en handelsbod. År 1864 lät handlaren J. G. Hamberg uppföra ett trevånings stenhus på hela tomten. Dessa ritningar finns ej bevarade, men slutsatser från senare ritningar och fotografier pekar på att arkitekten kan ha varit Victor von Gegerfelt. År 1897 köptes huset av handlaren Ernst Bergmark, som lät inreda nya butikslokaler, ritade av arkitekten Hjalmar Cornilsen.
År 1899 lät Bergmark arkitekt Cornilsen utföra ritningar till en ombyggnad för att ge plats för en badinrättning och ett hotell i fastigheten. Hotellet drevs under namnet Kronprinsen. Badet invigdes den 2 oktober 1900 och hade sin ingång från Drottninggatan, varifrån en vit marmortrappa ledde upp. Damavdelningen på bottenvåningen hade sju badrum och herravdelningen en trappa upp hade nio badrum. Dessutom fanns det så kallade elektriska ljusbadet en trappa upp. En föreslagen ombyggnad av exteriören kom ej att genomföras. År 1904 bildades AB Centralbadet, som övertog fastigheten. Badet var i bruk till år 1916, medan driften av hotellet upphörde tidigare.