Underrättelsetjänsten i Sverige under kalla kriget hade som syfte att förhindra spionage och angrepp från andra länder. På 2020-talet bedrivs underrättelsetjänsten av främst FRA, MUST och Säpo, där de olika avdelningarna riktar in sig på olika mål. Eftersom kalla kriget var ett propagandakrig förekom det mycket spionage i både aktiva och neutrala länder. Trots Sveriges neutralitet under Kalla kriget utgjorde Sovjetunionen ett hot mot Sveriges säkerhet samt underrättelsetjänst.
Andra världskriget miniatyr|G-skrivaren som den tyska underrättelsetjänsten kommunicerade med till Norge och Finland Sveriges första underrättelseavdelningen inom försvarsstaben skapades 1937. I samband med detta grundades även signaltjänstavdelningen och kryptoavdelningen. Rådande kunskaps- och resursbrister inom underrättelsetjänsten var orsaken till tidigare bortprioriteringar när Sveriges försvar återuppbyggdes under slutet av 1930-talet. Väldigt lite aktiv informationsinhämtning bedrevs. Avdelningarna tog passivt emot majoriteten av sina underrättelser från andra länder och det var svårt att få fram användbar spionageinformation. Underrättelseavdelningen fick en större betydelse när Andra världskriget bröt ut 1939. Samtidigt var det svårare att få fram information på grund av nedstängningen av det offentliga nyhetsflödet. Sverige var tvungna att avveckla ett flertal militära stationeringar runt om i världen under rådande omständigheter. Detta resulterade i att flödet av vidarebefordrad information från försvarsattachéer och generaler ströps. Signalspaning och Geheimfernschreiber, G-skrivaren, var två nya och betydelsefulla verktyg för det svenska försvaret och underrättelsetjänstavdelningen. Genom den tyska G-skrivaren kommunicerade tyskarna med Norge och Finland via svenska ledningar. FRA var en viktig leverantör av underrättelsematerial till Kontraspionaget, speciellt med hjälp av G-skrivaren. 1940 löste matematikern Arne Beurling kryptot på två veckor, varefter det svenska försvaret kunde avlyssna tyskarna och få förvarning om deras planerade handlingar i Skandinavien. För att skydda Sveriges säkerhet under Andra världskriget blev underrättelsetjänsten en icke-officiell avdelning 1939. Avdelningen som inledningsvis bar namnet Gränsbyrån (G-byrån) bytte 1942 namn till Centralbyrån (C-byrån) med Carl Petersén som chef. C-byrån med sitt högkvarter beläget på Sibyllegatan 49 i centrala Stockholm, hade ca 50 anställda och var aktivt fram till 1946.
Sveriges position under kalla kriget Sveriges politiska neutralitet under första och andra världskriget samt Kalla kriget, medförde mycket spionage i Sverige. Detta resulterade i underrättelseverksamhet under stora delar av Andra världskriget och Kalla kriget. Sverige hade under Kalla kriget ett strategiskt geografiskt samt politiskt läge i Europa som försatte landet i en balansgång mellan de olika maktblocken. Trots Sveriges neutrala position i Kalla kriget, ansågs inte USA, Storbritannien och Frankrike (västmakterna), som ett hot för Sverige. De skulle ha samarbetat om Kalla kriget skulle leda till ett nytt världskrig. Därför fokuserade inte den svenska säkerhetspolisen, Säpo, på Västmakternas ambassader för kontraspionage. Istället lades fokus på att övervaka de kommunistiska Östeuropeiska ambassaderna i första hand Sovjetunionen, eftersom de ansågs som ett större hot gentemot Sveriges säkerhet. Sovjetunionen samarbetade under Kalla kriget med bland annat Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien och Bulgarien som också hade ambassader i Sverige. Säpo lade mycket resurser på att granska och analysera alla nya representanter från dessa länder som kom in i Sverige. Övervakning och telefonkontroll på Sovjetunionens ambassad gav Säpo information om deras verksamheter. Säkerhetspolisen hyrde flertal bostäder runt om ambassaden och kunde därför övervaka alla som gick in och ut från byggnaden dygnet runt. Säpo och främst kontraspionage avdelningen fick mycket material hela tiden, men för att få fram användbara slutsatser var analysarbetet mycket essentiellt och lade därför lika stor vikt som själva spionaget. Säkerhetspolisen hade under Kalla kriget många specialutbildade tolkar som kunde läsa och analysera dolda meddelanden vilket var prioriterat för det svenska underrättelsetjänsten.
Underrättelsetjänsten 1945-1962 Den underrättelse som fick mest kritik efter Andra världskriget var Allmänna säkerhetstjänsten, en hemlig övervakningsapparat mellan 1940 och 1946. Byrån avvecklades 1946 efter att det kom fram att säkerhetstjänsten hade haft ett underrättelsebyte med Gestapo. Detta resulterade i att en parlamentarisk underrättelsekommission tillsattes 1945, för att genomföra en granskning. I juli 1945 omorganiserades underrättelsestrukturen grundat på den bristande sammanhållning och ledning i arbetet enligt FRA. Den nya strukturen innehöll två delar varav den första baserades på att FRA omvandlades till en enhetlig myndighet för all extern och viss intern underrättelseinsamling. Den andra delen var att FRA:s spaningsförmåga skulle vara kapabel till andra primära civila övervakningsändamål. En ytterligare ändring var att C-byrån och utrikes- och inrikesavdelningen organiserades ihop i försvarsstaben sektion II. Den militära underrättelsetjänsten leddes av denna sektion, främst på central nivå. I slutet av 1945 var Sveriges säkerhetspolitiska buffert fortfarande ickeexisterande och det var även möjligt med angrepp från Sovjetiska områden. Anledningen var att Sveriges underrättelsetjänst var geostrategisk istället för säkerhetspolitiskt. De viktigaste länderna för Sveriges underrättelsetjänst under denna tid var Ryssland, Tyskland och England. Den aktiva underrättelsetjänsten mellan 1946 och 1965 var T-kontoret, med Thede Palm som chef. T-kontoret var en verksamhet för hemlig underrättelseinsamlings som riktade sig utåt mot angelägna samt geografiska regioner. Organet återskapade en ekonomisk analyskapacitet efter en ökad hotbild mot Sverige. Den mest betydande övervakningen för Sverige under denna tid var marinen som bevakade via agenter på sjöfartyg och hamnombud. Finlands politiska utveckling gjorde att Sverige fick information från Helsingfors via diplomatiska rapporteringar och politiska kontakter.
I slutet av Andra världskriget hade Sverige en bristande underrättelsetjänst på grund av geografiska och tekniska problem. Sveriges tekniska signalspaning var nytt efter Andra världskriget och var i behov att återuppbyggas. Signalspionage, ett viktigt verktyg för FRA, användes främst för att få fram information om var olika länders fartygsenheter var belägna samt skillnader i olika övningars utveckling. Sverige spanade på längre räckvidd med spaningsplan av dålig kvalitet. 1951 uppskattade T-kontorets marinavdelning att Sovjetunionen hade 2-3 ubåtar i Östersjön. USA:s underrättelsetjänst uppskattade det till 7-8 ubåtar. I slutet av 1940-talet startade Sverige och USA ett officiellt samarbete mot Västmakterna. Samarbetet grundade i att Sverige var i stort behov av bättre kamerautrustning och USA behövde spaningsuppdateringar från Sovjetunionen. Däremot tog det inte lång tid för Sovjetunionen att modernisera sitt luftförsvarssystem, och det blev fort mycket riskabelt att spana nära sovjetiskt luftrum. Sverige och USA bedrev ett flertal spaningsmissioner över Östersjön för att få information om Sovjetunionens luftförsvar samt deras robotbaser. 13 juni 1952 försvann flygvapnets Tp 79 Hugin i Östersjön efter att ha varit på ett spaningsuppdrag. Denna händelse samt Catalina-affären gav stora konsekvenser för den svenska underrättelsetjänsten under resterande tiden av Kalla kriget. Catalina-affären gav bevis på hur oklara ansvarsfördelningen var i Sveriges kontraspionage. Många ansåg att detta var något som aldrig borde ha hänt och att ingen tog ansvar för handlingarna.
Sveriges neutrala politiska ställningar under Kalla kriget medförde ett flertal åtgärder för Sveriges inrikes- och utrikes agerande främst inom säkerhetspolitiken. Många av Sveriges underrättelsetjänst- och säkerhetsverksamhet var okoordinerade och improviserade på grund av tidsbristen att bygga upp en enhetlig verksamhet. 1954 formaliserade ett treparts-avtal mellan FRA, NSA och GCHQ. Samarbetet, SWE USA, gav alla parter uppdateringar om Sovjetunionens handlingar och kommunikation men var hemligt för allmänheten fram till att Edward Snowden läckte dokumenten 2013. Sverige fick regelbunden förstahands uppdateringar om de Sovjetiska spaning-flygningarna från 1953. Samarbetet gjorde det möjligt för amerikanska spaningsflyg att göra regelbundna flygningar över Östersjön. Svenska myndigheter informerade Danmark och fick godkännande för flygningarna att passera danskt luftrum. 1960 genomförde amerikanerna många provokativa flygningar mot Sovjetiskt luftrum för att uppträda hotfullt. De svensk-sovjetiska relationerna var mycket oklara under stora delar av Kalla kriget. Efter nedskjutningen av Catalina 1952 var relationen mycket ansträngd, men blev allt bättre i och med att Gunnar Hedlund och Tage Erlander besökte Sovjetunionen 1956. Underrättelsetjänstens primära uppgift mellan 1945 och 1960 var att förvarna regeringen för eventuella hot och angrepp mot Sverige.
Kubakrisen Kubakrisen 1962 påverkade inte endast de länder direkt inblandade utan även parter som Sverige. T-kontorets marinavdelning ökade sin övervakning på Öresund. Redan 1961 hade T-kontoret börjat intressera sig för Kubas öststatstrafik. T-kontoret hade under juli 1962 sett en radikal ökning av krigsmaterial-leveranser från Sovjetunionen men det saknades rapporter på missiltransporter mellan Östersjön. Den svenska fartygsbevakningen vid Östersjön spelade stor roll för upptäckten av Sovjetunionens planer om förstärkningstransporter till Kuba. FRA:s signalspaning tillsammans med fartygsbevakningen visade på att den 25 oktober hade Sovjetunionen dragit sig tillbaka från Kuba.
Sammanslagningen av T-kontoret och B-kontoret