miniatyr|Arbetardemonstration i Indien, 2005. Arbetarrörelsen är ett samlingsnamn för den folkrörelse som företräder arbetarklassen och samlar denna politiskt och fackligt. Arbetarrörelsen har främst uppkommit efter den industriella revolutionen, vilket gjorde att den först uppstod i Europa och sedan spreds allt eftersom industrialiseringen utvidgades.
Fackföreningar och massrörelser som organiseras av högerkrafter räknas normalt inte till arbetarrörelsen.
Arbetarrörelsens historia Tidiga arbetarrörelser i Storbritannien miniatyr|stående|Robert Owen (1771–1858) Arbetarrörelsen uppstod i och med den industriella revolutionen, som startade i Storbritannien ca år 1750. Industrialiseringen ledde till att produktionen förflyttades från verkstäder till fabriker där arbetarna blev anonyma inför produktionsprocessen. Många sålde det enda de hade, arbetskraften, till kapitalägare. Lönearbetande hantverkare blev bortrationaliserade i utbyte mot maskiner i fabrikerna. Det föranledde att vävare, spinnare och strumpstickare stormade fabriker och förstörde de maskiner som kunde producera så mycket mer än dem. Denna tidiga rörelse har fått namnet Luddism.
År 1799 förbjöds alla arbetarsammanslutningar i Storbritannien, eftersom man såg det som ett hot mot den fria konkurrensen. Men trots lagen bildades ett flertal mindre fackförbund, som dock fick arbeta i hemlighet. Fackförbunden förbjöds 1815 och kunde framträda och börja arbeta offentligt först år 1824 då förbudet mot fackföreningar upphävdes.
Ett flertal nya sammanslutningar bildades, främst inom gruv- och textilområdet. Även en del strejker sattes igång, men få lyckades. Lyftet för fackförbunden var bildandet av Grand National Consolidated Trades Union 1834. Initiativtagaren var industriägaren Robert Owen. Owen hade byggt upp sin textilfabrik i New Lanark efter sina egna idéer om arbetarnas sociala rättigheter, vilka han propagerade för i skrifter och brev. 1844 bildades det första konsumentkooperativet i Rochdale.Nationalencyklopedin, på internet, besökt 22 november 2011, uppslagsord: arbetarrörelsen
Owen fortsatte sina planer genom att köpa upp en hel by på landet i USA och driva den som ett antikapitalistiskt kollektiv. Byn kallades New Harmony och låg i Indiana. Försöket misslyckades dock. Owen lyckades emellertid få in den första arbetarlagstiftningen i Storbritannien, men hela Grand National Consolidated Trades Union sprängdes.
En ny rörelse bildades med krav på främst utvidgad rösträtt och sociala reformer. Rörelsen kom att kallas Chartism efter skriften The People's Charter som handlade om allmän rösträtt oavsett förmögenhet. Efter att tiotimmarsdagen infördes 1847 och spannmålslagen avskaffades, upphörde rörelsen. Många av dess anhängare blev sedan anhängare av Karl Marx och Internationalen.
Tidig socialism Den socialistiska rörelsens rötter går tillbaka till Franska revolutionen och Jean-Jacques Rousseau. I Frankrike började vid sekelskiftet till 1800-talet en rörelse växa, byggd på bland annat Rousseaus och dess ene ledare François-Noël Babeufs tankar om ett jämställt samhälle. Rörelsen kallade sig "De jämlika" och fick främst anhängare bland arbetare i städerna. Planerna på ett uppror avslöjades dock innan de hann starta. Babeuf och många därtill fängslades. Han och rörelsens andre ledare, Augustin Alexandre Darthé, avrättades och de övriga släpptes.
miniatyr|stående|Karl Marx (1818–1883) Den socialistiska kampen slocknade efter Babeufs död, inte förrän cirka 1830 kom den att börja växa igen. En del utopistiska socialister framträdde, bland dem Charles Fourier och Henri de Saint-Simon. Fourier var också den som namngav kommunismen.
En ny socialism I Tyskland hade arbetarna små möjligheter att yttra sig politiskt under 1830- och 1840-talen. Industrialismen hade inte riktigt slagit igenom som i Storbritannien och Frankrike. År 1833 bildades i Paris den första revolutionära tyska organisationen, efter fransk inspiration. Organisationen kom att kallas Kommunisternas förbund.
Det var också i Tyskland som socialismen skulle förändras och utvecklas. I Berlin hade en radikal grupp, kallad Unghegelianer, samlats runt filosofen Hegels tankar. Det var i denna grupp som studenten Karl Marx utvecklade sina tankar och vände från borgerlig unghegelian till socialist. Marx var främst inspirerad av Saint-Simon, Fourier, Owen och Babeuf. miniatyr|stående|Friedrich Engels (1820–1895) Det var i Paris 1844 som Marx träffade Friedrich Engels, en annan socialist. De båda kom i kontakt med det tyska Kommunisternas förbund. Tillsammans skrev de 1848 Det kommunistiska partiets manifest, åt organisationen. Manifestet kom att bli en skrift som mycket påverkade arbetarrörelsens ideologiska utveckling.
År 1848 bröt även revolution ut i Frankrike. En revolutionsregering tillsattes, där ett fåtal socialister ingick. Men 1852 fick Napoleon III makten i Frankrike och regeringen sprack. Karl Marx och Friedrich Engels tvangs fly från Tyskland 1849 och bosatte sig istället i London. Ledare för den tyska arbetarrörelsen blev istället Ferdinand Lassalle. Lassalle och Marx var oense på ett antal av huvudpunkterna inom arbetarrörelsens ideologi. Lassalle var för behovet av en stat, vilken Marx ville avskaffa. Marx trodde även på fackföreningars betydelse vilket Lassalle såg som hopplös.
Under början av 1850-talet stannade hela arbetarrörelsens framfart av, i och med goda konjunkturer och 1848-revolutionernas misslyckande. I Storbritannien uppstod bland fackkunniga arbetare en konservativ rörelse, New Model Unionism, som förespråkade städade förhandlingar. Encyclopædia Britannica, på internet, 22 november 2011, uppslagsord: Europe, history of, The rise of organized labour and mass protests
miniatyr|stående|Michail Bakunin (1814–1876). Fram till mitten av 1800-talet var det främst i Västeuropa som socialismen fått anhängare, om man bortser från de experiment som utförts i USA. Men ca 1850 började en rysk arbetarrörelse växa fram. Ledare var främst Alexander Herzen och Michail Bakunin. Rörelsen i Ryssland var dock ännu ingen folkrörelse utan främst förankrad i intellektuella kretsar.
Första Internationalens uppgång och fall
Mot slutet av 1850-talet fick arbetarrörelsen ny vind i seglen efter en ekonomisk kris och en byggnadsarbetarstrejk i London 1859, under vilken man importerade strejkbrytare från kontinenten. De brittiska arbetarna blev sedan initiativtagare till den franska idén om ett internationellt samarbete inom arbetarrörelsen och grundade Första internationalen (International Working Men's Association) år 1864. Karl Marx fick i uppdrag att skriva stadgarna. Skriften inleds med de berömda citatet: Arbetarklassens frigörelse måste erövras av arbetarklassen själv. Internationalen skulle hålla en kongress varje år och ha ett generalråd med säte i London. Internationalens verksamhet blev dock mer symbolisk än reell. I och med att det fanns en internationell sammanslutning för arbetare stimulerade detta många. Dess effektivitet att ingripa var mindre, dock gav man stöd till strejker och kunde förhindra strejkbryteri effektivare och så vidare.
Men Internationalens skadades av inre stridigheter 1868 då Bakunin inträdde. Bakunin och Marx kom i ett motsatsförhållande både när det gäller personlighet och politiskt. Marx, som var den ledande personen i Internationalen, hade ringa makt och fortsatte sitt arbete med skriften Kapitalet.
Ett krig mellan Frankrike och Tyskland bröt ut 1870. Kriget slutade i en katastrof för fransk del. Tyska trupper började snart belägra Paris, där arbetarnas hat mot styret växte. Socialistiska och anarkistiska rörelser växte med Internationalens hjälp. I början av 1870 började arbetare i Paris göra väpnat motstånd. När tyskarna intog staden växte missnöjet allt mer. Snart kunde arbetarna ta makten och Pariskommunen upprättades. Men kommunen kvävdes inom två månader. Pariskommunen blev aldrig något socialistiskt försök eftersom någon ledning fanns knappt. Kommunen var splittrad och man kunde inte få till någon administration.
Med kommunens fall bröt även Första internationalen samman. Vid kongressen i Haag 1872 splittrades den för att 1876 i Philadelphia öppet medge sin upplösning, efter att Marx lyckats få huvudkontoret flyttat till New York så att inte anarkisterna skulle få makten över organisationen. Den anarkistiska rörelsen hade, efter Bakunins död 1876, fått en ny "ledare" i Pjotr Kropotkin.
Gothaprogrammet och tiden efter första internationalen
Tiden från 1871 till första världskriget har kallats andra industriella revolutionen. Under denna tid ökade andelen industriarbetare. I Västeuropa ledde tekniska framsteg, bättre bostäder och nya social- och arbetslagar till bättre levnadsförhållanden. I Östeuropa var arbetarklassen fåtalig och geografiskt koncentrerad vilket gjorde att deras behov inte tillgodosågs; revolutionära stämningar uppstod i städerna.Karlsson (2003), s. 33-34 Efter första internationalens misslyckande började man bygga upp arbetarrörelsen igen med fackliga och politiska organisationer uppbyggda på nationell grund. Mot slutet av 1800-talet bildades socialdemokratiska partier i många europeiska länder. De anställda i stora byråkratiska apparat som arbetarrörelsen byggde upp under denna tid närmade sig allt mer medelklassens livsstil och blev mer reformistisk.
Efter den utvecklingen som följde på Pariskommunens fall, gick de två tyska partierna lassalleisterna och eisenacharna ihop. De sist nämnda var ett rent marxistiskt parti medan lassalleisterna hade Lassalles tankar som ideologi. Partiet grundades vid en konferens i staden Gotha 1875 och kallades Sozialistische Arbeiterpartei Deutschlands. Marx var mycket kritisk till detta och skrev en kritisk analys av partiets program, som senare av Engels döptes till Kritik av Gothaprogrammet. Men partiet fick ett antal antisocialistiska lagar emot sig, lagar främst skapade av Bismarck. Snart blev partiets rörelse olaglig förutom de representanter som fanns i riksdagen. Ledningen flyttade utomlands men fortsatte att skörda valframgångar, Bismarck fick se sitt försök misslyckas.
I Frankrike hade arbetarrörelsen blivit praktiskt krossad i och med Pariskommunens fall. En lag från 1872 gjorde det förbjudet att ingå i någon form av international. En av de ledande i återuppbyggandet var Jules Guesde som bildade ett franskt arbetarparti, Parti ouvrier français, efter tysk modell. Inom partiet fanns även Karl Marx svärson Paul Lafargue. Men enheten mellan arbetarna var kortvarig. Paul Brousse bildade snart ett annat arbetarparti samt Guesde reorganiserade sitt parti till ett nytt.
Det var främst anarkismen som växte bland de franska och spanska arbetarna. Centrum för rörelsen i Frankrike blev Lyon där tidskriften Le droit social började utkomma 1881. Men även denna rörelse hamnade i konflikt med myndigheterna och med en hel del fängelsedomar som följd. Den anarkistiska rörelsen hade likt den socialistiska inre splittringar. Främst mellan rena anarkister mot anarkokommunister.
Andra Internationalen och en ny arbetarrörelse
miniatyr|Första maj-demonstration i Paris 1891. Den tyska arbetarrörelsen var den som klarade sig bäst efter Pariskommunens fall 1871. Även den franska arbetarrörelsen började växen under 1880-talet. Tankarna om återupprättandet av internationalen började mogna. Bildandet av Andra internationalen skedde i Paris 1889 av bland andra Wilhelm Liebknecht, August Bebel, Eduard Bernstein, Jules Guesde, Victor Adler och Keir Hardie. Denna International kom att få en betydande politisk roll fram till Första världskriget. Efter Haymarketmassakern 1 maj 1886 i Chicago, USA beslöt Andra internationalen att Första maj skulle vara Internationella arbetardagen 1889, och de första Första majdemonstrationerna ägde rum 1890.
miniatyr|stående|Eduard Bernstein (1850–1932).