Krigsutbrottet medförde att alla partistrider upphörde i Storbritannien; i kabinettet inkallades som krigsminister lord Kitchener. I Frankrike bildades den 27 augusti en nationell försvarsregering av ledande män från skilda partier (René Viviani premiärminister, Aristide Briand justitie-, Théophile Delcassé utrikes-, Alexandre Millerand krigs-, Alexandre Ribot finansminister, två socialistiska ministrar, Sembat och Jules Guesde, med flera). När Paris syntes hotat av de anryckande tyskarna, flyttades 2 september regeringssätet till Bordeaux, men 8 december återvände regeringen till Paris. Belgiska folkets enighet betonades genom socialisten Émile Vanderveldes inträde i regeringen i augusti); när tyskarna besatte nästan hela landet flyttades regeringens säte i oktober till Le Havre.

Även i Tyskland framkallade krigsutbrottet nationella enighetsdemonstrationer, i vilka också socialisterna deltog. Osäkrare var sammanhållningen i Österrike, där regeringen av hänsyn till de tjeckiska, sydslaviska och ukrainska folkelementens hållning fann klokast att inte sammankalla parlamentet; däremot fortgick i Ungern det parlamentariska livet utan missljud. Den ryske överbefälhavaren storfurst Nikolaj Nikolajevitj sökte 15 augusti genom ett manifest till polackerna om framtida autonomi under rysk spira försäkra sig om deras lojalitet, men möttes av kylig misstro; lika liten framgång hade trevande tyska maningar till polsk folkresning mot ryssarna. Misslyckade var även osmanernas på tysk inrådan företagna försök att genom proklamering av "det heliga kriget" framkalla resningar i Egypten och bland de allierade makternas muslimska undersåtar.

Ententens krigsmål Storbritannien, Frankrike och Ryssland förband sig genom en 5 september 1914 undertecknad deklaration i London att inte ingå separatfred och att inbördes samråda före framläggandet av några fredsvillkor. I allmänna drag formulerades ententens krigsmål i ett tal av brittiske premiärministern H. H. Asquith den 9 november, vari han förklarade, att Storbritannien "ej skulle sticka svärdet i skidan, innan Belgien återfått allt och mer än allt vad det offrat, innan Frankrike var tillräckligt tryggat mot anfallshot, innan de små nationernas rätt ställts på oangriplig grundval och innan Preussens militära herravälde till fullo och slutgiltigt förstörts". Häftiga anklagelser mot tysk krigföring i Belgien och Frankrike under krigets första månader framställdes och bidrog väsentligt att i Storbritannien och Frankrike framkalla nationalhat mot alla tyskar samt att mot dem påverka opinionen i de neutrala länderna,

De neutrala staternas sjöfart De neutrala staternas sjöfart hade redan under krigets första månader avsevärt lidit genom de krigförandes avsteg från gällande sjökrigsrätt, sådan denna sammanfattats i Londondeklarationen av 1909; särskilt gällde detta tyskarnas mineringar i Nordsjön och Storbritanniens därpå följande förklaring (2 november) av Nordsjön som "militärt område". Ytterligare ökades dessa de neutralas besvärligheter genom den tyska förklaringen av 4 februari 1915 om farvattnen runt de brittiska öarna som krigsområde, där även neutrala fartyg löpte fara att sänkas, samt en brittisk "Order in council" av 11 mars samma år om kontroll för att hindra skeppsfart till och från Tyskland. Mot bägge dessa åtgärder avgavs från neutralt håll resultatlösa protester. Vid sänkandet av de brittiska passagerarångarna "Lusitania" (7 maj) och "Arabic" (26 augusti) omkom även amerikanska medborgare, och notväxlingen därom mellan Förenta staterna och Tyskland ledde till tyskt villkorligt löfte (1 september) att inte sänka passagerarfartyg utan varning och utan tryggande av icke-kombattanters liv. Förenta staterna hävdade (april) mot Tyskland sin rätt att sälja ammunition till de krigförande allierade och fann sig i ententemakternas vägran att medge export av livsmedel till den civila befolkningen i centralmaktsstaterna.

Stark spänning mellan Förenta staterna och centralmakterna framkallades av tyska agenters anbringande av bomber och helvetesmaskiner på ammunitionslastade amerikanska fartyg och framkallandet av strejker vid amerikanska ammunitionsfabriker (återkallande, under påtryckning från Washington, av österrikiske ambassadören Dumba i oktober och av de tyska militär- och marinattachéerna Franz von Papen och Boy-Ed i december 1915).

Flera staters inträde i kriget Våren 1915 fördes, under medverkan av tyske ambassadören i Rom furst Bernhard von Bülow, livliga underhandlingar mellan Österrike-Ungern och Italien om österrikiska landavträdelser till Italien som pris för dess fortsatta neutralitet, österrikiske utrikesministern Berchtold avgick till följd därav i januari och ersattes av den medgörligare baron Stephan Burián men ententemakternas anbud till Italien överträffade vad som kunde bjudas från Wien, och den 23 maj förklarade Italien krig mot Österrike-Ungern; krigsförklaring mot Osmanska riket följde 27 augusti, men med Tyskland gick man tills vidare inte längre än till avbrytande av de diplomatiska förbindelserna. Japan anslöt sig i oktober och Italien i november till avtalet av 5 september 1914 mellan de allierade om att inte avsluta separatfred. Centralmakterna å sin sida vann en ny bundsförvant i Bulgarien, som trotsade ett ryskt ultimatum (av 4 oktober) om brytning inom 24 timmar med "den slaviska sakens fiender" och 13 oktober gick till anfall mot Serbien.

miniatyr|200px|Lord Kitchener (1850-1916) på en affisch där britterna uppmanas att söka värvning i armén. Kitchener inkallades som krigsminister vid krigsutbrottet. miniatyr|200px|H. H. Asquith (1852-1925), brittisk premiärminister 1908-1916. miniatyr|200px|Ferdinand I (1865-1927), kung av Rumänien 1914-1927. miniatyr|200px|En karikatyrteckning från 1914 av den amerikanske utrikesministern William Jennings Bryan läsande nyheter från krigsfronten. Papperet han håller i handen säger "Krigsbulletin. Roger Sullivan vinner primärvalet till senaten i Illinois." Övriga papper som är spridda runt omkring är krigsbulletiner från första världskriget. Texten under bilder säger "Nyheter från fronten". miniatyr|200px|Woodrow Wilson (1856-1924), amerikansk president 1913-1921. miniatyr|200px|Konstantin I (1868-1923), kung av Grekland 1913-1917 och 1920-1922.

I Grekland hade konseljpresidenten Eleutherios Venizelos 5 mars avgått, då han inte mot kung Konstantin I:s motstånd kunnat genomdriva grekiskt deltagande i ententens anfall mot Dardanellerna. Återkallad till makten den 23 augusti efter seger vid nyvalen till parlamentet, hade han anmodat ententemakterna att genom trupplandsättning i Saloniki, på grekiskt område komma Serbien till hjälp, men kung Konstantin I:s fredspolitik tvingade honom 5 oktober att avgå, och Greklands neutrala hållning försvårade i hög grad de i Saloniki landsatta fransk-engelska truppernas hjälpaktion åt det hårt ansatta Serbien. Betänkligheter mot denna expedition föranledde 13 oktober franske utrikesministern Théophile Delcassé att avgå, och därav vållades kort därpå ministärombyte i Frankrike: Aristide Briand bildade 28 oktober ny ministär (Briand själv utrikes-, René Viviani justitie-, general Joseph Gallieni krigsminister, "de ärorika gubbarna" Charles-Louis de Saulces de Freycinet, Émile Combes, Denys Cochin och Jules Guesde ministrar utan portfölj).

I Storbritannien hade kravet på större energi i krigföring och ammunitionstillverkning lett till den liberala ministärens ersättande 3 juni med en koalitionsregering under H. H. Asquiths ledning, bestående av 12 liberaler, däribland David Lloyd George som ammunitionsminister, 8 unionister, varibland Arthur James Balfour, Bonar Law, Henry Lansdowne, Austen Chamberlain, Edward Carson och George Curzon, en representant för arbetarpartiet (Arthur Henderson) och lord Kitchener. För att få fart i den frivilliga rekryteringen ställdes den i oktober under ledning av lord Derby, som igångsatte en livlig rekryteringskampanj. Då denna inte vann avsedd framgång, antogs i januari 1916 en lag om allmän värnplikt, vilken i maj följdes av en ny och mera genomgripande värnpliktslag, som av politiska skäl dock inte utsträcktes till att gälla även Irland. Där utbröt i Dublin den 24 april påskupproret, anstiftat av Sinn Féin och åsyftande en oberoende irländsk republik. Sinnfeinarna, vilkas uppror snart kuvades, hade till och med inte tvekat att för sina syftens främjande inleda förbindelser med Tyskland. Efter lord Kitcheners död den 5 juni, då kryssaren "New Hampshire" sänktes av tyskarna, blev David Lloyd George (6 juli) krigsminister, och hans krav på mera energisk krigföring ledde 10 december till ministärens rekonstruktion under David Lloyd George som premiärminister: Henry Lansdowne och 11 liberala ministrar, däribland utrikesministern Edward Grey, avgick, Arthur James Balfour blev utrikes-, lord Derby krigsminister, Bonar Law finansminister och ledare i underhuset, varjämte krigsärendenas ledning uppdrogs åt ett "krigskabinett" på blott 4 medlemmar (David Lloyd George, George Curzon, Alfred Milner, Arthur Henderson).

Ententemakterna vann 1916 anslutning av Rumänien, där Ferdinand I hade efterträtt Carol I, som den 27 augusti förklarade Österrike-Ungern krig "för att påskynda krigets avslutning och trygga sina nationella intressen"; samma dag förklarade Italien omsider krig mot Tyskland. Tyskland fick ett par dagar senare en kraftigare krigsledning (Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff). Rumäniens inträde i kriget fick inte åsyftad verkan, utan snart nog erövrades större delen av landet av den tyska armén under August von Mackensen och Erich von Falkenhayn (Bukarest intogs den 6 december). Däremot bröts Greklands motstånd mot ententepolitiken, i det att Eleutherios Venizelos i augusti upprättade en av Aten oberoende regering i Saloniki och kung Konstantin I genom en skoningslös blockad av grekiska hamnar i januari 1917 nödgades medge sin armés överföring till Morea, där den inte längre utgjorde något hot mot ententearmén i Saloniki, varjämte spillrorna av den serbiska armén reorganiserades på ön Korfu, där serbiska regeringen även fick sitt säte. Redan i januari 1916 hade österrikiska trupper besatt Montenegro, vars regering fick en fristad i Frankrike. En ny bundsförvant fick ententen i Portugal, vars åtgärd att i februari 1916 beslagta där internerade tyska fartyg besvarades med tysk krigsförklaring den 6 mars. Sista återstoden av det osmanska väldet över Arabien försvann, då scharifen av Mecka i juni förklarade sig oberoende och senare under brittiskt beskydd där grundlade kungariket Hijaz.