miniatyr|Engelskspråkig karta över pestens utbredning i Europa (1345-1353).
Digerdöden i Sverige ägde rum 1350–1351, men är dåligt dokumenterad.Harrison, Dick, Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa, Ordfront, Stockholm, 2000 Samtida källor bekräftar dess närvaro i Sverige, och det är ett etablerat faktum att en stor del av landets befolkning utplånades under denna första pestvåg. Med utgångspunkt i det magra källmaterialet rör sig uppskattningarna av avlidna ofta omkring en tredjedel av Sveriges innevånare. Pesten återkom till Sverige, liksom övriga Europa, flera gånger fram till dess sista utbrott i Sverige år 1710.
Smittspridning och förlopp
Digerdöden nådde av allt att döma västra Sverige år 1350 från Norge, dit den i sin tur hade kommit från England året innan. Vilken roll Danmark spelade för smittans spridning i förhållande till Sverige är okänt, eftersom digerdöden i Danmark är dåligt utforskad, även om den enligt sägnen ska ha kommit dit med ett norskt skepp från England och av allt att döma ägde rum samma år som Norge (1349–1350), ett år före Sverige. Rimligen bör digerdöden därför också samtidigt ha kommit in i södra Sverige från det då svenska Skåne (Skåne var vid denna tid en del av det svenska riket).Magnus Eriksson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10153, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Kumlien), hämtad 2026-03-17. I september 1350 befann sig pesten i både östra Norge, i det då norska Jämtland, i Själland i Danmark och i Skåne i juli-december, vilket gjorde att Sverige gränsande till smittade områden i både väster och norr.Janken Myrdal: Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse. Ett perspektiv på senmedeltidens Sverige
Genom en sammanställning av samtida dokumentation som testamenten, själagåvor och annan indirekt dokumentation, kan framtolkas att digerdöden fanns på Gotland kanske redan i maj men definitivt i juli-november 1350; i Östergötland, Närke och Södermanland i augusti-november 1350, i Småland i augusti-december, och i Uppland och Västmanland i september-november (i Uppsala i augusti). Kungen, som kan förmodas ha flytt undan pesten till områden dit den inte nått eller redan ebbat ut, befann sig i september 1349 i Lödöse (varifrån han vid denna tid tros ha författat ett brev i vilket han varnade för att pesten var på väg från Norge), varefter han noteras ha befunnit sig i Jämtland (dit pesten ännu inte nått); därefter i juni 1350 i Bergen i Norge (där pesten ebbat ut), varifrån han sjövägen fortsatte till Stockholm i augusti; från Stockholm tycks ha samma månad ha fortsatt mot Åland (att döma av kringliggande områden så drabbade pesten Stockholm denna månad), och i december befann han sig i Reval och återvände inte till Stockholm förrän i maj 1351.
Allt sammantaget tycks tyda på att digerdöden drabbade Gotland våren 1350Rådslängd för Visby 1161-1600 (se Gerwin Holthusen), läst 5 april 2026Olle Häger & Hans Villius: 1000 år - en svensk historia], läst 5 april 2026 - troligen sjövägen från Tyskland eller Danmark - och att den därefter bredde ut sig över östra Sverige från Småland till Uppland i sommaren 1350 (både Stockholm och Uppsala under augusti) och ebbade ut efter årsskiftet 1351. Västra Sverige drabbades sannolikt från Norge sommaren eller hösten 1350; om Norrland drabbades är okänt, men bebyggelsetakten avstannade i Tornedalen under 1300-talet och kom inte igång igen förrän 200 år senare.
Finland Från Sverige kan digerdöden möjligen ha fortsatt till den östra rikshalvan Finland år 1351–1352, men det saknas information om digerdöden i Finland. Det så kallade ödegårdsprojektet har inte gett några klara svar på Finlands roll, och det finns inga samtida vittnesmål eller dokumentation som nämner dess närvaro där. Det finns visserligen samma pestlegender i Finland som i Sverige, men de kan ha inspirerats av senare pester än digerdöden. År 1352 utfärdades ett förbud för präster att lämna sina tjänster i Åbo stift, vilket möjligen kan tyda på att digerdöden då befann sig där.
Vissa forskare har föreslagit att digerdöden aldrig nådde Finland, kanske på grund av att pesten i Sverige bröt kommunikationerna mellan Sverige och Finland,Ole Jørgen Benedictow: The Black Death, 1346-1353: The Complete History medan andra har föreslagit att den var betydligt lindrigare där på grund av Finlands redan låga befolkningsantal, som gjorde att den hade sämre utsikter att sprida sig effektivt. Under 1352–1353 hade digerdöden i Ryssland brutit ut, där den slutligen ebbade ut och försvann, men dit kan den ha kommit enbart från Baltikum, dit den bevisligen nådde från Tysk-romerska riket, och behöver inte haft något samband med något utbrott i Finland.
Dokumentation
Samtida Det finns mycket liten samtida dokumentation om digerdöden i Sverige. Den medeltida skrivformen kallad annaler tillämpades i Sverige sedan 1200-talet, men de åtta svenska annaler som nämner digerdöden är alla skrivna under 1400-talet.
Det finns ett samtida brev från kung Magnus Eriksson där han uppmanar menigheten i Linköpings stift att gå i kyrkan, skänka pengar till kyrkan att dela ut bland de fattiga, och iaktta extra hård fasta om fredagarna. Det är okänt när och var brevet skrevs, men det förmodas ha skrivits i Lödöse i september 1349 (där kungen enligt andra brev befann sig då) och brevet nämner att digerdöden härjade i Norge just då och att det fanns en fara för att den var på väg mot Sverige: "Vi kungöra för eder, älsklige, att Vi har förnummit tidender som förvisso är skrämmande, vilka varje kristen människa sannerligen bör rädas; ty att Gud för människans synders skull har en stor plåga allmänneligen kastat på världen, som med ond bråd död, så att mestparten av det folk som var i de länder väster om Vårt land liggande äro, äro nu av plågan döda och den står nu runt omkring hela Norge och Halland och nalkas nu hit, så att vart man spörjer däromkring, så så står den så starkt att utan att någon [föregående] sjukdom faller folk neder och dör, när de nyss var helbrägda, och dör utan vilken allas redskap och förmäle; och vart han går fram återstår ej så mycket folk att de förmår jorda dem som gått bort. Nu rädas Vi för den stora kärlek och omsorg som Vi har för eder, att för alla missgärningars skull skall samma plåga och död komma över Vår allmoge." För att beveka Guds vrede så Gud inte lät sin straffdom (pesten) sprida sig från Norge till Sverige, påbjöd kung Magnus "allt folk i Sveriges rike, klerker och lekmän, gammalt och ungt, kvinnköns och mansköns", höra mässan och offra en penning till kyrkan efter förmåga till de fattiga, varje fredag fasta på vatten och bröd, bikta sig och underkasta sig botgöring och sedan ge ytterligare en penning till Gud och jungfru Maria till kyrkan och kungen.
I maj 1350 hade pesten uppenbarligen nått Gotland, och i juli brändes människor på bål i staden anklagade för att ha spridit pesten genom gift. I ett brev från rådet i Visby till rådet i Rostock berättades att nio ”giftblandare” hade gripits i Visby och erkänt anklagats för att ha förgiftat brunnar, sjöar och dammar på landsbygden i Sverige och i Stockholm, Västerås och Arboga och att de efter tortyr hade erkänt att "hela kristenheten" hade förgiftats av ”judarna och oss uslingar”. Sju anges ha varit orgelbyggare och två av dem präster som anklagades för att ha förgiftat kyrkmässans handlin, som församlingsborna kysste under mässan; den ena anges ha gjort det annandag pingst (maj) 1350 i Sankt Olofs kyrka. I ett annat brev från rådet Visby till rådet i Lübeck berättades att staden hade bränt "giftblandaren" Tidericus på bål 2 juli 1350 sedan han hade erkänt sig ha spridit pestgift sedan han fått betalt av judar. Några judar fanns inte i Sverige vid denna tid, men samtidigt pågick judeförföljeser på kontinenten, där judarna i Tysk-romerska riket utsattes för pogromer anklagade för att ha orsakat pesten genom att ha förgiftat brunnarna, ett rykte som uppenbarligen hade spridit sig till Sverige. Digerdöden behöver dock inte ha nått Gotland från Sverige, utan kan lika gärna ha kommit tid med skepp från Tyskland, som Gotland hade täta förbindelser med.
Heliga Birgitta uttalade sig offentligt om digerdöden i Sverige; dess orsaker och hur den skulle bekämpas. Hon förklarade att digerdöden var en Guds straffdom som hade sänts till Sverige av tre orsaker: högmod, omåttlighet och vinningslystnad, och att Guds vrede skulle mildras och digerdöden försvinna om innevånarna avstod från att klä sig sexuellt provokativt och dyrbart; undvek att synda; och om landets präster anordnade offentlig botgöring och böneprocessioner för allmänheten: "För tre synders skull kom plågan över riket, nämligen för högmods, omåttlighets och vinningslystnads skull. Därför kan Gud blidkas genom tre ting så att plågans tid förkortas" Och hon gav råden att folk skulle avstå från det utländska osedliga modet och klä sig ödmjukt; att villigt ge allmosor; och att varje präst en gång i månaden sjunger en mässa till treenigheten och leder församlingen i bikt och botgöring, samt att biskoparna ordnar likartade mässor i domkyrkorna och tvättar de fattigas fötter. Hennes förklaring av digerdödens orsaker och hur den bör bekämpas var helt i överensstämmelse med den gängse i Europa under denna tid.
Någon gång under sommaren eller hösten 1350 sände kung Magnus Eriksson ett brev till påven Clemens VI i Avignon. Detta brev resulterade i att Clemens VI i mars 1351 sände ett brev till biskoparna i Lund, Uppsala och Nidaros (Sverige och Norge befann sig då i personalunion), där han uppmanade dem att ge sina präster i uppdrag att uppmana allmänheten att låta värva sig till kungens korståg mot Ryssland i Finland. Orsaken till att kungen var i stort behov av soldater uppgavs vara att en stor del av armén hade dukat under för sjukdomen och att kungen därför hade tvingats avbryta korståget mot de rysk-ortodoxa ryssarna i Finland.
Indirekt samtida dokumentation finns som visar på digerdödens effekter. I Visbyfranciskanernas bok från Franciskanerklostret i Visby på Gotland finns kalendarium (dödböcker) bevarade på de som testamenterat gåvor till klostret, och även listor på de döda som begravts i klostret. Dessa anger i genomsnitt tio dödsfall per år tiden 1324-1349, men under år 1350 inträffar en femtonfaldig ökning av dödsfall för både munkar och stadsbor i listorna: från sju år 1349 till 153 för år 1350 (varav 111 stadsbor, 31 munkar, 3 präster och 8 landbor), och därefter upphör anteckningarna för flera år framåt. År 1350 har också noterats som ett år då flera gravstenar (17) förekommer på Gotland än under något annat år under seklet. Under de följande åren förekommer också ett ovanligt stort antal dispenser för prästers utomäktenskapliga söner att bli präster.
Senare Vadstena kloster var inte grundat vid den tid digerdöden härjade Sverige. Prästbrodern Anders Lydekesson (d. 1410) inkluderade dock 1403–1408 en beskrivning av den i Vadstenadiariet, och skrev att ingen större dödlighet hade inträffat i Sverige varken förr eller senare än vad som skedde under pesten 1350-51: "Vid denna tid härjade en stor dödlighet i kungariket Sverige; ingen kan minnas att det funnits en större farsot än denna vare sig före eller efter."
I hagiografin Vita Sancti Brynolphi över biskop Brynolf Algotsson av Skara från 1417 citerades en kanik som i sin tur citerade en präst som genom ryktesvägen hade hört, att bara 34 av 500 präster i Skara biskopsdöme överlevde pesten; det är en uppgift som sedan citerades av Sven Lagerbring och andra historiker under 1700- och 1800-talen, men som av moderna forskare identifierats som opålitlig.