Slaget vid Visby, även känt som slaget vid Korsbetningen, var ett avgörande fältslag under Valdemar Atterdags invasion av Gotland. Slaget stod den 27 juli 1361 mellan en dansk armé på drygt 2 000 man, under kung Valdemar Atterdag, och ett ungefär lika starkt bondeuppbåd, vid Visby ringmur. De professionella danska soldaterna besegrade grundligt de dåligt utrustade bönderna och tågade två dagar senare in i Visby.
Slaget är särskilt känt i dag på grund av de avsevärda fynd av mänskliga kvarlevor och rustningar som senare gjorts på platsen. När de massgravar som anlades på slagfältet grävdes ut i början av 1900-talet var det en mindre sensation, då de gravlagda inte hade klätts av och därför fortfarande bar ringbrynjor och andra rustningar.
På platsen står ett minneskors som restes några år efter slaget. Benämningen Korsbetningen ger en upplysning om att ängarna här vid korset har använts som bete för stadsborgarnas boskap. Marken ägdes av Solberga kloster som låg strax intill, där nunnorna bland annat hade sin kyrkogård.
Upptakten till slaget Efter att ha erövrat Skånelandskapen från Sverige riktade Valdemar Atterdag under våren 1361 sin uppmärksamhet åt Öland och Gotland. I juli samma år avseglade Valdemar personligen från Själland med en flotta med målsättningen att inta Öland. Ön erövrades sedan efter ett kort fälttåg, varpå Valdemar vände sig mot Gotland.
Den svenske kungen Magnus Eriksson fick tidigt kunskap om danskarnas planer och sände flera brev till gotlänningarna, i vilka han varskodde dem om ett förestående anfall. Den 22 juli landsteg Valdemar på Gotland med en här på cirka 2 500 man. Den exakta platsen för landstigningen är inte längre känd, men det kan röra sig om antingen Vivesholm vid Klintehamn eller Kronvalds fiskeläge på öns västra sida. Det är troligt att danskarna stötte på motstånd redan vid stranden, men att detta kastades tillbaka ganska snabbt. Totalt kunde gutarna ställa upp en styrka på drygt 5 000 man, men hela styrkan hann sannolikt inte samlas innan danskarna kommit iland.
Det första riktiga slaget mellan gotlandsbönderna och Valdemars armé stod tre dagar senare vid Fjäle myr, nära Mästerby, där uppemot 1 500 gutar hade förskansat sig efter att ha rivit den strategiskt viktiga bron över Sudertingsån. Enligt en del källor ska danskarna först ha angripit gutarnas front men stöt på hårdare motstånd än väntat, och istället försökt sig på en kringgående rörelse över myren. Den danska manövern lyckades och i den följande striden dödades större delen av försvararna.
Segern vid Fjäle myr innebar att vägen till Visby låg öppen för Valdemars armé. Gutarna hade nu inget annat val än att dra sig tillbaka till staden för att där utkämpa det avgörande slaget. Redan tidigare hade förhandlingar ägt rum mellan representanter för den gotländska allmogen och Visbys borgare om ett gemensamt försvar mot danskarna. Visbyborna ska dock ha visat sig ovilliga till ett samarbete med bönderna, sannolikt på grund av att staden inte var redo för strid. Magasinen i Visby hade ännu inte blivit påfyllda med årets skörd och om gutarna ämnade ta ställning bakom ringmuren hade förråden förmodligen bara räckt för en dryg veckas belägring. Gutarna å sin sida fruktade att en inryckning i Visby skulle blottlägga landsbygden för danska plundringståg, varför man beslöt sig att möta fienden utanför stadsmurarna. De stridande styrkorna
Bondeuppbådet Bondehären som tagit ställning vid staden bestod av drygt 2 000 man. Man var således något överlägsen motståndarna i antal, men i regel var gutarnas utrustning sämre. De förmögnaste bland bönderna var dock relativt välutrustade med vältillverkade rustningar och vapen. Huvuddelen av gutarna hade dock fått nöja sig med ålderdomliga rustningar, och vapen som i många fall var antika. De sämst utrustade i uppbådet, ungdomarna och åldringarna i reserverna, hade ingen rustning alls och var enbart beväpnade med enklare klubbor och arbetsyxor.
Åldersfördelningen i bondehären är ett ämne som ofta har debatterats. Enligt den muntliga traditionen, och viss äldre historieskrivning, skall barn och minderåriga ha deltagit i slaget. Detta påstående avvisas emellertid av modern forskning. Enligt de senaste undersökningarna var de yngsta deltagarna i slaget omkring 16 år gamla och hade uppfattats som myndiga enligt medeltida lagstiftning.
Enligt uppskattningar gjorda av den svenske arkeologen Bengt Thordeman, som själv undersökt de döda massgravarna, hade den gutniska hären följande åldersfördelning: +Åldersfördelning i den gutniska härenÅlderAndel20 år eller yngre22%22-55 år64%55 och äldre14% Källa
Denna tolkning har dock kritiserats av gotländska skribenter.
Bortsett från eventuella under/överåriga deltagare, har arkeologiska undersökningar visat att delar av den gotländska slaglinjen hölls av personer som var illa lämpade för krigstjänst. Även om huvuddelen av gutarna kunde anses som kapabla kämpar var flera av dem mer eller mindre handikappade och led bland annat av hälta, stela leder eller puckelrygg. Under utgrävningar som gjordes på slagfältet under 1940-talet karaktäriserade Thordeman dessa delar av bondehären som: ”ur fysisk synpunkt mindervärdigt människomaterial”.
De danska trupperna Valdemars armé räknade mellan 1 800 och 2 000 man och bestod huvudsakligen av värvade tyska legosoldater. De var något underlägsna gutarna i antal, men detta uppvägdes av att manskapet var bättre utrustat och tränat. Man vet inte med säkerhet hur stor andel av den danska armén som utgjordes av kavalleri. Det är troligt att Valdemar och hans närmaste män var beridna, och det är möjligt att riddare till häst deltog i slaget. Transporter av hästar på dåtida segelfartyg var dock ett besvärligt företag, varför huvuddelen av de danska trupperna förmodligen stred till fots.
Slaget Det finns mycket lite konkret information om hur slaget egentligen utspelade sig. Varken danska, svenska eller neutrala källor ger en samlad bild av striderna. Av de fåtal källor som finns har forskarna lyckats lägga ihop följande skeende.
Den gutniska hären ställdes upp mellan Ringmurens södra port och Solberga kloster, med högerflygeln stödd mot stadsmuren och den vänstra mot klostret. Fronten var skyddad av en timerbarrikad, medan en vagnborg hade uppförts för att säkra ställningens rygg. Den gotländska ledningen hade förmodligen tänkt sig att de egna armborstskyttarna först skulle mjuka upp den danska linjen med sina pilar, så att det tyngre infanteriet sedan skulle gå till motanfall och bryta den danska armén.
Slaget inleddes med att de danska armborstskyttarna avlossade salvor av pilar mot de gutniska ställningarna. De första salvorna beräknas ha åstadkommit uppemot 25% förluster i bondeleden. Pilregnet besvarades sannolikt från gotländskt håll, dock utan större effekt. Ungefär samtidigt träffades bönderna av ytterligare pilar från Solberga kloster. Danska knektar hade tidigare intagit byggnaden och besköt gutarna från sidan. Detta skapade sannolikt förvirring i de gotländska leden och ledde till att stridsmoralen började luckras upp.
Ställningskriget pågick sedan under en dryg halvtimmes tid och avslutades först med att danskarna gick till anfall. Anfallet skedde rakt framifrån och urartade snart i våldsamma närstrider. I detta ögonblick började sannolikt den gotländska linjen att ge vika. Många bönder greps troligtvis av panik och flydde, men blev trots detta nedhuggna av de framryckande danskarna. De danska trupperna visade ingen pardon. Då bönderna varken var yrkessoldater eller medlemmar av riddarståndet omfattades de inte av dåtidens krigslagar. Det finns heller ingenting som tyder på att danskarna tog några krigsfångar.
Enligt vissa källor ska blodet från de många stupade ha runnit ner under stadsportarna och in i Visby stad. Trots att enskilda bönder försökte ta sig in i staden, förblev Visbys portar stängda under drabbningen. Stadsvakten och vissa av borgarna beskådade sannolikt slaget från muren. Mindre styrkor kan eventuellt ha gjort utfall för att bistå bönderna, men utan att det fick någon betydelse för utgången av striden.
Följder Då slaget var över låg nära 2 000 av de stridande kvar på fältet. Av dessa var ungefär 1 700-1 800 gotländska bönder. Vissa forskare räknar med att upp till en fjärdedel av Gotlands manliga befolkning tillintetgjordes. De danska förlusterna var betydligt mindre och uppgick till drygt 300 döda.
Visbys dagtingan miniatyr|431x431px|Valdemarskorset på slagfältet vid Korsbetningen i Solberga. Korsets latinska inskription lyder i svensk översättning "I Herrens år 1361, den 27. juli, föllo framför Visby portar, i danskarnas händer, de här begravda gutarna. Bed för dem." Någon plundring av Visby ägde förmodligen inte rum. I brev daterade till en kort tid efter händelserna, sända från Hansans män i staden till deras överordnade i Lübeck, vittnas det om att Gotland erövrats av danskarna men att köpmännens varulager lämnats orörda. Det är omtvistat om staden brandskattades, men borgarna tvingades i varje fall betala en mindre penningsumma och erkänna Valdemar som Gotlands härskare. I gengäld bekräftades kungen stadens och borgarnas tidigare privilegier och gav dem samma rättigheter som borgare i Danmark. Det är troligt att danskarna var särskilt måna om att gå varsamt fram för att inte riskera en konflikt med Hansan.
Enligt en muntlig tradition skulle danskarna efter slaget ha genomfört en månadslång plundring av den gotländska landsbygden. En del menar att denna skulle ha lett till en utbredd ekonomisk depression som bl.a. påverkade kyrkobyggandet på ön, medan andra avfärdar en sådan teori. Ett bevis som ofta hänvisas till är en latinsk inskrift i Fide kyrka på södra Gotland, daterad till 1361, som i svensk översättning lyder: “Bränd är gården, människor skriker i smärta, slagna under svärdet”.
Samtida beskrivningar av slaget
Källa
Stenkorset En tid efter striderna restes ett stenkors på slagfältet. Stenkorset, som även kallas Valdemarskorset, är ett typiskt gotländskt ringkors med en bild av en korsfäst Kristusfigur och det bär följande inskription på latin: Anno Domini MCCCLXI feria III post Jacobi ante portas Visby in manibus Danorum ceciderunt Gutenses, hic sepulti, orate pro eis! ("I Herrens år 1361 på tredje dagen efter S:t Jacobi föllo framför Visby portar gutarna i danskarnas händer. De äro här begravna. Bedjen för dem!"). Ett liknande ringkors är det gotländska Grenskorset i Mästerby, som restes efter slaget vid Mästerby.
Utgrävningar av slagfältet miniatyr|Massgrav vid korsbetningen utgrävd av arkeologen Oscar Wennersten år 1905. Vad som särskilt uppmärksammats med slaget är de betydande utgrävningar som senare gjorts på platsen. Fynd av skelettdelar gjordes så tidigt som 1811, då man skulle uppföra ett kruthus ett stycke från stenkorset. Några av fynden sparades emellertid inte och händelsen skrevs inte heller ned. De första arkeologiska utgrävningarna påbörjades den 23 juli 1905, efter att ben påträffats under byggandet av en berså i närheten, och leddes av arkeologen Oscar Wennersten.
Så fort som undersökningarna hade inletts så visade det sig att benen man tidigare hade påträffat kom från en cirka sju meter lång och fem meter bred massgrav. Man upptäckte snart att de döda mer eller mindre hade kastats ned i graven huller om buller, och låg så tätt sammanpackade att de bildade ett nästan sammanhängande benlager som var närmare en meter tjockt. Benen var även så pass hopblandade att arkeologerna till en början inte kunde skilja de olika individerna åt. Därtill fanns mängder med små förrostade järnplåtar till ett stort antal rustningar. Traditionellt ritningsarbete kunde därför inte göras. I stället tog man för första gången i Sverige i bruk lodfotografering i större skala. Hela området inrutades och varje ruta fotograferades och fotona snabbframkallades. Därefter märktes alla skelettdelar och de markerades samtidigt på fotografierna för en senare identifiering.