Sydliga samer är en benämning på ett antal samiska grupper i Sverige som historiskt har bott utanför fjällvärlden i Svealand och södra Norrland och var de sydligaste samerna i Sverige.Svanberg (1976), s. 51–57 De är ej att förväxla med sydsamer som är fjällsamer i både Norge och Sverige och som traditionellt har talat sydsamiska. Båda grupperna var delmängder av samer i Mellanskandinavien.Zachrisson (1997)

En rad olika samiska grupper har levt helt eller delvis i mellersta Sverige och södra Norrland, utöver fjällsamerna. Det var bland annat skogssamer utan skatteland, kustskogssamer (kustnära skogssamer utan skatteland) och sjösamer. Kustskogssamerna var mer mobila än skogssamerna, men befann sig vid kusten under sommaren. Förutom renskötsel, jakt och fiske kom en del sydliga samer att försörja sig som handlande, sjömän, soldater eller sockenlappar. Sockenlapparna var en specialiserad yrkesgrupp och härstammade som regel från någon av tidigare nämnda samiska grupper. Samlingsnamnet sydliga samer för dessa grupper som inte var fjällsamer började användas av etnologen Ingvar Svanberg år 1976. Skälet till att ett heterogent samlingsbegrepp har börjat användas är att ny forskning visar att det fanns omfattande kontakter och ofta släktskap mellan samer i Mellansverige och Mellannorrland som inte var fjällsamer, att de i huvudsak var endogama och att det förekommer spekulationer om att de skulle kunna ha talat samma språk — ett utdött samiskt språk som åtminstone talades bland samerna som samlades i Gästrikland runt 1770 — innan de övergick helt till svenska.

Under flera omgångar försökte svenska staten att fördriva de sydliga samerna till fjällvärlden. Många samer fick senare tillstånd att stanna, under förutsättning att de tog anställning som s.k. sockenlappar och utförde olika arbeten åt allmogen. Under andra halvan av 1700-talet gick de sydliga samerna mot ökad bofasthet. Efter att systemet med sockenlappar upplöstes kom de sydliga samerna att assimileras in i den svenska majoritetsbefolkningen. En av de sista sydliga samerna med äldre livsstil var Nils Erik "Nisse" Wahlman (1861–1947) i Valbo utanför Gävle.

Bosättningsområde miniatyr|Den samiska folkmängden i sydliga län 1805–1920, exklusive Jämtlands län. Uppgifterna har rapporterats var femte år 1805–1855 och tionde år 1860–1920. Källa: SCB. De sydliga samerna levde inom ett område som huvudsakligen innefattade delar av Dalarnas, Gävleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län. Det har också funnits skogssamiska och sockenlapska grupper i nordvästra Uppland och delar av Västmanland.

I Medelpad och Ångermanland började de flesta socknar att anställa sockenlappar på 1730-talet. Arbetet kombinerades ofta med jakt och fiske och en släkt kunde stanna i samma socken i generationer. De levde sida vid sida med, men var fortfarande avskiljda från, fjällsamerna. Många samesläkter i Hälsingland var besläktade med samer i Medelpad och Ångermanland, och var delvis samma släkter..

Förhistoria

Under järnåldern levde en heterogen befolkningsgrupp i mellersta Sverige och Norge i områden utanför odlingsbygden där jakt och fiske var särskilt viktiga näringar. Efter dessa huvudsakligen fångstbaserade grupper finns insjö- och fjällgravar, som återfinns i skogs- och fjällområden i Mellanskandinavien, däribland i delar av Jämtlands, Dalarnas och Gävleborgs län. Ibland kallas dessa gravar för fångstmarksgravar och de har anlagts från 200-talet f.Kr. till tidig medeltid. Insjögravar är ofta gravfält som anlagts på sydvända uddar vid större insjöar. De grupper som anlagt dessa gravar och andra lämningar sammanfattas ibland under benämningen fångstmarkskulturen.miniatyr|stående|Två gravfynd från gravfältet på Norra Bredsundsnäset i Transtrand. Enligt arkeologen Inger Zachrisson är den Z-formiga skinnskrapan (överst) kännetecknande för samisk kultur.|alt=

Fångstmarkskulturens etnicitet, eller etniciteter, är ett omdebatterat ämne och gravarnas läge – som till stor del sammanfaller med dagens sydsamiska område – liksom dess gravgåvor har fått flera forskare att benämna fångstmarkskulturen helt eller huvudsakligen sydsamisk. Inger Zachrisson är en av de mest tongivande företrädarna av den hypotesen, medan andra arkeologer som Evert Baudou ser fångstmarksgravarna som influerad av nordgermansk bondekultur och tillskriver dem en germansk etnicitet. Zachrisson avser med begreppet sydsamer olika förhistoriska jägar-samlar-grupper i Mellanskandinavien med samisk etnicitet som åtskiljde sig från nordgermaner och nordsamer. Enligt Zachrissons dualistiska kultursyn präglades Mellanskandinavien under järnåldern av närvaron av två grupper, nordgermaner och sydsamer.

Gravfynd från fångstmarksgravar har pekats ut som dels nordiska/germanska och dels som samiska. Detta har förklarats med att människor från fångstkulturen och jordbrukskulturen kunde gifta sig med varandra, och byta kulturell identitet, och då i synnerhet personer i de övre samhällsskikten. Detta skulle innebära att fångstmarkskulturen var ett sorts blandsamhälle av en fångstkultur (som ofta betraktas som till övervägande del samisk) och en jordbrukskultur (i huvudsak nordisk). Under järnåldern interagerade regionens olika näringsgrenar med varandra genom nära handelsförbindelser och enligt Per H. Ramqvist bedrevs småskalig renskötsel och älgfångst för husbehov i södra Norrlands skogs- och inland.

Den dualistiska kultursynen, där same/nomad och german/jordbrukare klumpats ihop och satts i motsatsförhållande, har fått kritik av flera forskare. Det är nästan omöjligt att göra en klar gränsdragning mellan olika grupper, och en del forskare anser att frågan vilken etnicitet fångstmarkens folk hade är mycket svår att besvara, eller rent av irrelevant. Bjørnar Olsen och Lars Ivar Hansen beskriver fångstmarkskulturen som kreoliserad och framför att de etniska relationerna i mellersta Skandinavien kan ha sett annorlunda ut än i de nordliga delarna.

Ytterligare en forskare som gett sig in i debatten är den finländska språkforskaren Minerva Piha, som intagit ett huvudsakligen lingvistiskt och arkeologiskt perspektiv. Hon utgår från sina jämförande studier av urnordiska lånord i sydsamiskan och arkeologiska fyndkategorier i Jämtlands och Dalarnas fångstmarksgravar. Piha finner därigenom stöd till hypotesen att individer i bland annat Dalarna och Jämtland som tillhörde fångstmarkskulturen bedrev tamdjurshållning (ej renskötsel) – och att de talade ett sydursamiskt språk. Sydursamiskan utvecklades senare till bland annat dagens sydsamiska. Piha menar att de äldsta fångstmarksgravarna, såsom Krankmårtenhögen i Härjedalen från 200 f.Kr.–200 e.Kr., anlades av personer som talade ett paleoeuropeiskt språk. Detta var olika språk som föregick de senare inkomna indoeuropeiska och uraliska språken. Därefter dök det sydursamiska språket upp i området, liksom urnordiska, och blev snart kraftigt uppblandat med det paleoeuropeiska . Enligt Piha anlades de flesta fångstmarksgravar från tiden efter 200 e.Kr. av individer som talade sydursamiska. Denna hypotetiska språkövergång understryker vikten av att skilja på etnicitet, kultur och språk, som visserligen är intimt sammankopplade men skilda företeelser.

Historia Det skriftliga källmaterialet från 1600-talet och framåt visar på en kontinuerlig samisk närvaro i delar av Svealand och södra Norrland. För äldre tider är man huvudsakligen hänvisad till arkeologiska källor.stående|miniatyr|Resolution från 1730 där Fredrik I ger samerna i Dalarna tillstånd att "i nåden må efterlåtas så bliva kvar med deras rendjur uti de längst up i Dalarna ovan Falun belägna socknar, till och därstädes genom deras arbete och slöjder söka sitt uppehälle".

Fördrivningar Statliga myndigheter gjorde under 1600- och 1700-talen flera försök att fördriva samer som bodde utanför lappmarken i Mellansverige. 1671 utfärdades ett särskilt plakat om samer som ansågs ha lämnat sina rätta fädernesbygder i lappmarken. Beslutet följdes upp med nya förordningar under 1720-talet.

Under 1640- och 1650-talen pågick en fördrivningsprocess i dåvarande Hudiksvalls län, bestående av landskapen Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland. Landshövdingen Ivar Nilsson (Natt och Dag) befallde länsmännen att fördriva samerna från Hälsingland. Förhoppningen var att allmogen skulle agera angivare och uppge var samerna uppehöll sig. På ett landsting 1652 beslutades att allmogen inte fick tillåta samer att bosätta sig i landskapet.

År 1720 utfärdades en kunglig förordning om att alla samer utanför lappmarkerna skulle deporteras norrut. Förordningen fick inte omedelbart önskad effekt och förnyades flera gånger. Landshövdingar och kronobetjänter i berörda områden fick ansvaret att ta reda på var samerna uppehöll sig tills de kunde bli deporterade. De samer som inte kunde bevisa att de besökt gudstjänsten skulle gripas och sättas på straffarbete för "at låta leda sig til Guds kundskap". Många samer fick i förlängningen tillstånd att stanna och tog anställning som sockenlappar.

Bofastgörande Redan på 1750-talet började samer i Gästrikland och Hälsingland att gå mot en mer bofast livsstil och många av dem hade blivit anställda som sockenlappar, men fortsatte trots detta att bedriva småskalig renskötsel. En länskungörelse utfärdades 1756 i dåvarande Västernorrlands län om att samernas bössor skulle beslagtas under den förbjudna jakttiden. Orsaken var att samerna genom sin jakt ansågs göra skada på viltet och skogsfåglar.

Frågan om att göra de sydliga samerna bofasta blev allt mer aktuell under slutet av 1700-talet. Kungliga Patriotiska Sällskapet utlyste 1789 en skrivtävling om de så kallade kringstrykande samernas framtid. Några av förslagen gick ut på att assimilera och bofastgöra befolkningen och i ett av förslagen framförs att de "borde vara skrivna i vissa socknar och anvisade områden på sockenallmänningen och vid svårt straff förbjudas att flytta någon annanstans". Året innan, 1788, hade en förordning om hemortsrätt införts. Förordningen innebar att personer kunde nekas inflyttning till de socknar som de inte varit mantalsskrivna i, om socknen kunde anta att de inom kort skulle få behov av socknens fattigkassa. I vilken utsträckning lagen tillämpades på nomadiserande samer är oklart. 1790 eller 1791 rapporterade kanslirådet Anders Schönberg att man upp uppmuntrat sockenlappen i Österfärnebo "at bygga sig hus, där han mästadels wistas och wore önskeligt, om man sålunda småningom här i landet kunde förena lapparna med de öfriga landets inbyggare.".

Samernas sociala utanförskap, fattigdom och utsatthet ökade genom bofastgörandet. Enligt historikern Peter Ericson var den höga spädbarns- och barnadödligheten mycket påtaglig och många samer dog i epidemiska sjukdomar eller i barnsäng.

Sydliga samiska grupper Samlingsbegreppet sydliga samer kan användas för att beskriva ett flertal samiska grupper som historiskt har bott helt eller delvis utanför fjällvärlden i Svealand och södra Norrland och var de sydligaste samerna i Sverige. Dessa grupper kan bland annat kategoriseras efter näringsutövande och livsstil. Det var bland annat skogssamer utan skatteland, kustskogssamer (kustnära skogssamer utan skatteland) och sjösamer. Förutom renskötsel, jakt och fiske kom en del sydliga samer att försörja sig som handlande, sjömän, soldater eller sockenlappar. Sockenlapparna var en specialiserad yrkesgrupp och härstammade som regel från någon av tidigare nämnda samiska grupper.

Det har också funnits en fjällsamisk närvaro vintertid inom delvis samma områden som haft en skogssamisk och sockenlapsk närvaro. För det mesta handlade det om sydsamer från Jämtlands län som nyttjade kustområden för vinterbete. Detta fortgick i Hälsingland ännu på 1920-talet.miniatyr|270x270px|"Wi äre lappfolk, och hafwa behållit gamla klädebonaden til åminnelse". Väggbonad från Vreta by i Österfärnebo socken av allmogemålaren Hans Wikström 1827. Målningen visar förmodligen skogssamer. Skogssamer