Slavhandeln på Svarta havet förekom under antiken. Svarta havet utgjorde mellan antiken och fram till 1800-talet ett centrum för slavhandeln mellan Europa och resten av världen. Svarta havet var en region som historiskt befann sig gränsområdet för många imperier, erövringar och handelsleder som sidenvägen, vilka alla utgjorde en idealisk grund för en slavhandel av krigsfångar sålda längs handelslederna.

Under antiken såldes slavar via de grekiska och romerska städerna längs Svarta havet. Handeln skedde vidare till Medelhavsvärlden och österut till Asien längs sidenvägen.

Under tidig medeltid var Svarta havet länge en av de två rutterna som utgick från Volgas handelsrutt och genom vilken slavar exporterades till Bysantinska riket; den andra leden exporterade slavar till Arabvärlden via Kaspiska havet. Under senmedeltiden var de italienska städerna på Krim och längs Svarta havets stränder centrum för slavhandeln till Italien, Iberiska halvön och Egypten.

Slavhandeln var en av de främsta inkomstkällorna för Krimkhanatet (1441–1783), och en av de största källorna för slavmarknaderna i Osmanska riket och Mellanöstern från 1400-talet och fram till 1700-talets slut. Slavarna tillfångatogs av Nogajhorden (som lydde under khanatet), alternativt av khanatets egen militär som gjorde räder in i Ryssland och östra Europa. Räderna började när Krimkhanatet blev självständigt vid 1400-talets mitt, och upphörde när Krim blev en rysk vasallstat år 1773 och slutligen en rysk provins 1783.

Den sista öppna slavleden var handeln med tjerkesserna från Kaukasus till Osmanska riket. Denna pågick 1800-talet ut och in på 1900-talet.

Antiken

Svarta havet var ett centrum för slavhandel redan under antiken, då slavar norrifrån exporterades via Krim till Medelhavsområdet. Slavarna såldes som krigsfångar, eller av sina familjer, till slavhandlare i städerna runt Svarta havet. Slavarna exporterades både till Medelhavet, och mot Asien längs Sidenvägen.

Antikens Grekland Se även: Slaveri i antikens Grekland Svarta havet var en av de främsta källorna för slavar till det antika Grekland. Efter Solons lagar 594 f.Kr. förbjöds atenare att göra andra atenare till slavar, och detta förbud att förslava medborgarna i den egna staden följdes generellt av grekiska stadsstater då dessa blev republiker och dess innevånare medborgare. Detta gjorde att de grekiska städerna tvingades börja leta efter utlänningar, "barbarer" att förslava i Balkans inland eller längs Svarta havets stränder, och utgjorde en viktig förutsättning för den grekiska slavhandeln.

Grekiska kolonier uppkom längs Svarta havets norra stränder under 500-talet f.Kr., som kom att spela en viktig roll för grekernas handelsnät i regionen, där slavhandeln av allt att döma spelade en viktig roll. Det har framlagts hypoteser om att dessa grekiska städer grundades just på grund av slavhandeln till Grekland. En inskription från Phanagoria på 500-talet f.Kr. beskriver hur en slav vid namn Phaylles förts till Phanagoria (Kerch Strait) från Borysthenes (Berezan) vid Bug/Dnieper, vilket är den kanske tidigaste uppgiften om slavhandeln.

Klassiska grekiska författare beskrev Svarta havets nordvästra strand som en slavskust, där de kulturella förutsättningarna innebar en stadig tillgång till slavar för export; det var ett gränsland mellan thraker och skyter, där skyter uppgavs utföra slavräder mot thraker, och thraker sålde sina barn till slavhandlare; innevånarna norrut längs Donau uppgavs också byta slavar mot salt. De grekiska städerna omgavs enligt Herodotus av grek-skytiska/helleniserade skytiska bofasta jordbrukare, som troligen fungerade som mellanhand mellan de skytiska nomader som tillfångatog slavar i inlandet, som de sedan sålde till grekerna vid kusterna.

Polybius uppgav på 200-talet f.Kr. att kvantiteten människor som förs bort i slaveri från norra Svarta havets stränder var större än någon annanstans i världen. I antika källor uppges hur innevånarna längs Svarta havets stränder avskydda och fruktade skepp, som av allt att döma associerades med slavhandeln.

Romarriket Se även: Slaveri i Romarriket Slavhandeln fortsatte under romartiden.

Sidenvägen gick från åtminstone 200 f.Kr. (då det första kinesiska sidenet är känt i Rom) från Kina till Tien Shan-bergen, Hami, Turfan, Almalik, Tashkent, Samarkand och Bukhara, varifrån en väg gick till Merv via Bagdad och därifrån till Damaskus, Antiokia, Trebizond, Aleppo; eller till Konstantinopel; eller över Kara Kum-öknen vid Kaspiska havet till Astrakhan och Kazan. Sidenvägen handlade med både textilier, ädelstenar och metaller, kosmetika och slavar.Mayers, K. (2016). The First English Explorer: The Life of Anthony Jenkinson (1529-1611) and His Adventures on the Route to the Orient. Storbritannien: Matador. s. 122 Slavhandeln längs sidenvägen kom därmed i kontakt med såväl slavhandeln i Bukhara som med slavhandeln på Svarta havet.

Strabo beskrev på romartiden under första århundradet slavhandeln i Dioskurias, då centralhamnen i Kaukasus, och den grekiska staden Tanais var ett stort centrum för den dåvarande slavhandeln, och prisade kvaliteten på slavarna därifrån. Det nämns att "pontinska" slavar, däribland skyter och paflagonier, som tillfångatagits som krigsfångar och sedan sålts till slavhandlare, eller tonåringar som såldes av sina egna föräldrar, exporterades till Medelhavsvärlden, bland annat antikens Aten.

Medeltiden Under medeltiden bildades informella slavzooner utifrån religiösa gränser, då både kristna och muslimer ansåg att det var tabu att förslava trosfränder, men såg det som legitimt att förslava personer av annan tro.

Religiösa gränser spelade en stor roll inom slavhandeln. Kristna kunde inte ta kristna som slavar, och muslimer inte muslimer som slavar, men båda kunde ta vad de såg som kättare som slavar; katoliker kunde till exempel ta ortodoxa som slavar och sunnimuslimer kunde ta shiamuslimer som slavar. Däremot godkände både kristna och muslimer förslavandet av hedningar, och hedniska stammar tillfångatog andra hedningar i stamkrig och sålde dessa krigsfångar som slavar.

Bysantinska slavhandeln 500–1200 Slavhandeln runt Svarta havet fortsatte av allt att döma efter romarrikets fall av dess efterträdare, Bysantinska riket, men information om den bysantinska slavhandeln under dess tidiga sekel är ofullständigt känd: av allt att döma fortgick den enligt de gamla principerna krigsfångar sålda av sina fiender eller slavar sålda av sina familjer.

Hedningar från östra och norra Europa var mest populära som slavar i både Bysans och Arabvärlden, där de tvingades konvertera till kristendomen respektive islam efter försäljning.

Slavrutter: Magyarernas slavhandel Under 800-talet gjorde magyarerna regelbundna slavräder mot slaverna, som de sålde till bysantinarna i Kerch i utbyte mot brokad, ylle och andra varor.

Slavrutter: Vikingarnas slavhandel Under den äldre medeltiden var Svarta havet en genomfartsled för slavhandeln längs Volgas handelsrutt, och slavar (saqaliba) exporterades av vikingarna från Östersjön till Bysans via floderna och Svarta havet genom Vägen från varjagerna till grekerna, eller sålde dem till arabiska slavhandlare som förde dem till slaveri i Abbasidkalifatet via Kaspiska havet, Samanidernas rike (slavhandeln i Bukhara) och Iran.

Termen saqaliba, som var arabers namn för vita slavar och som ofta har sagts betyda slaver, torde inte beteckna etnicitet i praktiken, eftersom många som föll offer för inte var slaver, även om dessa var en vanlig kategori: bland saqaliba fanns även andra etniciteter som balter, litauer och finsk-ugrier.

Vikingarna tillfångatog slavar från hela Västeuropa, från de brittiska öarna i norr till Spanien i söder, som sedan fördes till hembaserna i Skandinavien och därifrån vidare mot Svarta havet i sydöst eller söderut in i Frankrike. Den tyska prästen Rimbert beskrev hur han på 800-talet bevittnade ett långt tåg av fastkedjade kristna slavar från västra Europa fösas fram i danska Hedeby; en av kvinnorna sjöng en psalm högt för att identifiera sig själv som en nunna, och han lyckas köpa henne fri genom att byta henne mot sin häst. The slave trade of European women to the Middle East and Asia from antiquity to the ninth century. by Kathryn Ann Hain. Department of History The University of Utah. December 2016. Copyright © Kathryn Ann Hain 2016. All Rights Reserved. https://collections.lib.utah.edu/ark:/87278/s6616pp7 . p. 244-246

Fram till 800-talet exporterade vikingar slavar längs Weichsel-Wisla och Donau till Svarta havet. På 800-talet flyttade vikingarna sin slavled från Östersjön till Svarta havet via Ladoga, Novgorod och Msta-floden; samt till Kaspiska havet via Volgas handelsrutt.

Slavrutter: Balternas slavhandel I det hedniska Baltikum gjorde olika hedniska folkslag slavräder mot varandra under 1100- och 1200-talen: litauer, letter, ester, livländare och latgaller företog räder mot varandra, mot Ingrien och Novgorod, som de sedan sålde ned mot Svarta havet. Ryssar företog också slavräder mot ester, som i egenskap av hedningar sågs som legitima mål.

Ösel nämns som en bas för baltiska slavhandlare under 1200-talet, då dess innevånare nämns sälja kvinnor de tillfångatagit till kurerna. Ester och liver förslavade ryssar i slavräder. Den gamla slavleden från östersjön till Svarta havet och Centralasien via de ryska floderna upprätthölls, sedan vikingarna upphört med sin slavhandel, av balterna via Daugava. Balterna sålde slavar ned mot Svarta havet längs slavleden österut, som var den enda slavleden som hölls öppen från Östersjön sedan den till Västeuropa upphört.

Tyska orden massakrerade hedningar i stället för att tillfångata och sälja dem, men under 1200-talet hade slavmarknaden i Västeuropa dött ut. På Östersjön förekom fortfarande hedniska baltiska pirater under 1200-talet. År 1226 förekom en räd av de hedniska ester från Ösel på det kristna Sverige, och rapporteras ha återvänt med många kvinnor och flickor som fångar.

Slavrutter: Kievrus slavhandel Folkslag från stäppen hade en lång tradition av att bedriva slavhandel med bofasta folk, och under 1000- och 1200-taletn gjorde flera av stäppfolken, som polovtsy (Kumaner eller qipchaq) gjorde ofta slavräder in mot Ryssland, särskilt under perioder av inre rysk splittring: ett exempel var kumanernas överfall av byarna i landsbygden omkring staden Preiaslavl år 1201, då många människor fördes bort i slaveri.Eurasian Slavery, Ransom and Abolition in World History, 1200-1860. (2016). Storbritannien: Taylor & Francis. s. 147

När Kievriket började upplösas i flera under 1100-talet tillfångatog både de ryska furstarna och deras allierade kumaner (kipchak) andra ryssar under sina inbördesstrider, och Bulghar-khanen tillfångatog regelbundet "otrogna" (ryssar) varje vinter och sålde vidare till den islamiska världen i utbyte mot vapen.

I det ortodoxa Ryssland fanns inte samma förbud att ta andra kristna som slavar som i det katolska Europa. De ryska furstarna tillfångatog även själva varandras undersåtar då de bedrev krig mot varandras furstendömen och plundrade varandras städer; exempel på tillfällen när detta skedde var plundringen av Kiev 1169 och 1203, då de förslavade varandras undersåtar som kholop (inte att förväxla med livegna, zakupy).Eurasian Slavery, Ransom and Abolition in World History, 1200-1860. (2016). Storbritannien: Taylor & Francis. s. 148

Slavmarknaden