Den stora trekken (; ; ; afrikaans för den stora mödosamma vandringen, det stora uttåget) var en nordöstlig migration av nederländsk-språkiga bönder, mer kända som boer, som under 1830-talet flyttade från Kapkolonin inåt land till det som idag är norra Sydafrika. Anledningen till migrationen var boernas önskan att slippa undan det brittiska koloniala styret i kapkolonin. Den stora trekken var resultatet av en kulmination av de spänningar som rådde mellan landsbygdsbefolkningen, ättlingar till kapkolonins ursprungliga europeiska bosättare, boerna, och det Brittiska imperiet. Det reflekterade också den ökande trenden hos vissa självständiga boersamhällen att föra en isolationistisk halvnomadisk livsstil långt från den växande administrativa komplexiteten i Kapstaden. Boerna som deltog i migrationen såg sig själva som voortrekkers, vilket till svenska kan översättas som pionjärer, stigfinnare.
Den stora trekken ledde direkt till etablerandet av flera självständiga autonoma boerrepubliker, nämligen Sydafrikanska republiken (även känd som Transvaal), Oranjefristaten och Natal. Migrationen ledde till tvångsförflyttandet av Ndebele-folket och var en av flera avgörande anledningar till begynnelsen av Zululands nedgång och kollaps.
Bakgrund
De första europeiska bosättningarna på Godahoppsudden bosattes under 1650-talet. Drivande bakom etablerandet av bosättningar var det Nederländska Ostindiska Kompaniet (VOC) som även bistod med beskydd. Tanken bakom etableringen var att tillhandahålla proviant, färskvatten och en säker hamn för alla de handelsfartyg som seglade mellan Europa och Asien. Under de följande årtionden hade Kapstaden vuxit och hade en tämligen stor befolkning av så kallade "vrijlieden", även kallade för "vrijburgers" (fria medborgare). Dessa fria medborgare hade tidigare oftast arbetat för det ostindiska kompaniet, och förblivit utomlands efter att deras kontrakt tagit slut. Eftersom det huvudsakliga ändamålet med kapbosättningen var att lagra proviant erbjöd VOC gratis åkermark till sina anställda med syftet att odla spannmål till företagets varumagasin, och för att spara in på löner erhöll många av dessa anställda marken gratis. Vrijburgers erhöll under sina första 12 år skattefrihet och fick stöd från företaget att låna såväl verktyg som utsäde. De gifte sig med nederländska medborgare, som enligt företaget var av god karaktär och som enligt ett kontrakt gått med på att stanna åtminstone 20 år på afrikanska kontinenten. För att representera mångfalden hos VOC:s arbetsstyrka fick även några tyska soldater och sjömän status som vrijburger och år 1688 på initiativ av den nederländska staten sponsrades bosättningen av över hundra hugenottfamiljer i Kap. Som ett resultat av denna politik beboddes kolonin år 1691 av 25 procent icke-nederländare.Entry: Cape Colony. Encyclopædia Britannica Volume 4 Part 2: Brain to Casting. Encyclopædia Britannica, Inc. 1933. James Louis Garvin, editor. Det skedde dock en viss grad av kulturell assimilation genom blandäktenskap och en fullständig adoption av det nederländska språket. Under 1700-talet uppstod allt större klyftor, såväl socialt som ekonomiskt, där man kunde dela upp de nederländska bosättarna i två grupper: dels de så kallade boerna som var fattiga bönder som bodde i gränstrakterna, och de mer inflytelserika, mer urbaniserade stadsborna i Kapstaden.
Efter revolutionen i Amsterdam 1795 och etablerandet av den franskunderstödda klientstaten Bataviska republiken öppnades Kap upp för franska krigsfartyg. För att skydda sina egna högst värdefulla marina handelsrutter anfölls och ockuperades Kapkolonin av Storbritannien fram till 1803. Från 1806 till 1814 styrdes Kapkolonin som ett British military dependency, vars enda betydelse för britterna var dess strategiska betydelse för de ostindiska handelsrutterna. Britterna tog omkring 1815 fullständig administrativ kontroll av området som ett resultat av Parisfreden.
Orsaker Vid begynnelsen av det brittiska styret täckte kapkolonin en yta på 260 000 km² och beboddes av en befolkning på 26 720 personer av europeiskt ursprung, av vilka majoriteten var av nederländskt ursprung. Den resterande delen bestod huvudsakligen av tyskar (25 procent) och franska hugenotter (16 procent) , även om de flesta hade förlorat förmågan att tala såväl franska som tyska omkring 1750. Förutom européerna beboddes kolonin av 30 000 afrikanska och asiatiska slavar, och cirka 17 000 av ursprungsbefolkningen khoisanfolket. Förhållandet mellan bosättarna, speciellt boerna och britterna, försämrades snabbt. De brittiska myndigheterna gick benhårt mot boernas ägande av slavar och deras ofta brutala behandling av ursprungsbefolkningen.
Till skillnad från under det nederländska styret ansåg britterna att kolonin skulle klara sin egen ekonomi genom självbeskattning, en policy som kraftigt gick emot viljan hos boerna och de nederländska köpmännen i Kapstaden. 1815 skedde ett kontroversiellt gripande, där en vit bonde häktades efter anklagelser om att han skulle ha misshandlat en av sina slavar. Detta skapade vrede hon många av boerna som kände att deras levnadssätt var hotat och resulterade i Slachters Nek-upproret. Britterna agerade med en kraftig vedergällning där 5 boer hängdes, anklagade för uppvigling och uppror. 1828 förklarade den brittiske guvernören i Kapstaden att alla invånare, européer och ursprungsbefolkning förutom slavar, skulle inneha status som medborgare. Tanken var att likställa möjligheten för alla medborgare att ha samma rättigheter gällande säkerhet och markägande, en rättighet som tidigare endast funnits hos boerna. Detta resulterade i ytterligare konflikter mellan den afrikaansspråkiga befolkningen och övriga. Boernas förbittring över britternas styre fortsatte att öka under 1820- och 1830-talen, delvis i och med britternas påbud om engelska som det enda officiella språket i kolonin. Detta resulterade i att engelskan ersatte nederländskan som officiellt språk i Kapkolonins juridiska och politiska system, vilket missgynnande boerna som ofta talade lite eller ingen engelska.
Nådastöten i konflikten var britternas beslut av att avskaffa slaveriet i alla brittiska kolonier 1834. Alla kolonins 35 000 slavar som var registrerade skulle friges och erhålla samma rättigheter som de andra medborgarna redan hade, även om slavarnas tidigare ägare skulle kunna få behålla dem till år 1838 som lärlingar.
Många boer, särskilt de som höll på med spannmålsodling eller producerade vin, var beroende av slavarbetskraften; exempelvis ägde 94 procent av alla vita bönder i grannskapet Stellenbosch slavar, och mängden slavar korrelerade kraftigt med deras produktion. Britterna erbjöd kompensation, men för att kunna erhålla denna kompensation var man tvungen att hämta den i London och få boer hade den ekonomiska möjligheten att åka ut på en sådan resa.
Ingen av de så kallade trek-grupperna härstammade från västra Kapprovinsen, och bland dem som kom att vandra bort från kapkolonin var det endast Piet Retief som kom från den delen av kolonin. Han hade dock under lång tid levt i östra Kapprovinsen.
Allt detta sågs som ett stort intrång i deras livsstil, och en del boersamhällen började fundera på att sälja sina gårdar och bege sig längre in i Sydafrikas outforskade inland för att bespara sig framtida konflikter och undkomma brittiskt styre. Andra, framförallt trekboer, en grupp av boer som levde en halvnomadisk livsstil, var frustrerade över den uppenbara ovilligheten hos den brittiska regeringen att utvidga Kapkolonins yttre gränser österut och därmed ge dem tillgång till mer åkermark och ekonomiska möjligheter. De beslutade sig således för att ge sig ut på en mödosam färd utanför kolonins gränser.
Opposition Även om den brittiska regeringen inte gjorde något för att förhindra den stora trekken, såg myndigheterna boernas agerande med ökande oro. Britterna föreslog initialt att för att förhindra en konflikt mellan boer och bantufolken som bebodde Sydafrikas inland skulle det krävas en dyr militär kampanj. De styrande i Kapkolonin antog att de mänskliga och materiella kostnaderna för att först följa bosättarna och därefter tvinga dem att komma tillbaka och därefter tvinga in dem i ett mycket impopulärt styre, särskilt det system som tände lågan till vandringen, inte var värda risken. En den myndighetsfolk var oroliga för att de stammar som boerna skulle möta skulle förslavas eller tvingas in i extrem fattigdom.
Utvandringen var inte helt populär bland den afrikaansspråkiga allmänheten heller. Cirka 12 000 deltog i utvandringen norrut, cirka en femtedel av afrikaansspråkiga befolkningen i Kapkolonin. Nederländska reformerta kyrkan, vilken de flesta boer tillhörde, vägrade uttryckligen att stödja kampanjen. Trots boernas allmänna fientlighet mot britterna valde de flesta att stanna i kolonin.
Afrikanderna i Kapstaden hade accepterat brittiskt styre, och många såg sig själva redan som lojala brittiska undersåtar med ett särskilt gillande för engelsk kultur. De var också mycket mer urbaniserade och därför mindre benägna att anamma samma lantliga och mindre bekväma livsstil som boerna.
Utforskning av Natal
I januari 1832 begav sig engelsmannen Andrew Smith och boerbonden William Berg ut och utforskade Natal för en potentiell bosättning. Vid sin återkomst till Kapprovinsen var sällskapet entusiastiska, och inledde genast diskussioner med boerna. Berg porträtterade Natal som ett område med extraordinära åkermarker med rikliga vattenkällor samt att området var nästan tomt på människor.
I juni 1834 möttes boerledarna från Uitenhage och Grahamstown och diskuterade en Kommissietrek, en kommissionsvandring för att besöka Natal och utvärdera detta potentiella nya hemland för boerna i Kap. Piet Uys valdes till ledare för kommissionen. I början av augusti 1843 lämnade en grupp under ledning av Jan Gerritze Graaff-Reinet för en tre veckor och 220 kilometer lång vandring till Grahamstown. I slutet av augusti nådde man Grahamstown, och kontaktade Uys för vidare instruktioner.
I juni 1834 hörde Jan Bantjes, som även han befann sig i Graaff-Reinet, talas om expeditionsvandringen till Natal, och efter uppmuntran av sin far, Bernard Louis Bantjes, meddelande Jan Bantjes sitt intresse att delta i detta stora äventyr. Bantjes ville hjälpa till återetablera nederländsk självständighet över boerna och undslippa brittisk lag. Bantjes, som var känd i området som ung, utbildad man och som kunde tala och skriva såväl nederländska som engelska flytande, bjöds in till att delta. Bantjes skrivfärdigheter skulle komma att vara av stor betydelse för dokumentationen av vandringen.
Den 8 september 1834 lämnade Kommissietrek, som bestod av tjugo män och en kvinna samt ett följe av flera färgade medhjälpare i 14 vagnar, Grahamstown och begav sig mot Natal. Man vandrande genom östra Kapprovinsen och bemöttes väl av xhosafolket som låg i konflikt med grannfolket zulukungen Dingane kaSenzangakhona, och boerna kunde därför passera säkert ända till Natal. De reste i princip samma resväg som Smith och Berg hade gått två år tidigare.
Sällskapet undvek kustvägen och höll sig till det mer platta inlandet. Kommissietrek nådde Natal från Griqualand och Ixopo, genom att korsa de övre områdena vid Mtamvunafloden och Umkomazifloden. Resandet tog tid på grund av den kuperade terrängen och då det var sommar hade regnet översvämmat många floder de passerade till ett maximum. Resan krävde dessutom dagar av rekognosering för att finna den lämpligaste vägen att fortsätta på. Till slut, efter veckor av mödosam vandring, nådde det lilla sällskapet det skogiga kustlandskapet i Natal. De hade vandrat en sträcka av 650 kilometer från Grahamstown, och med deras långsamma vagnar hade resan tagit dem mellan fem och sex månader. Drakensbergsrutten via Kerkenberg hade ännu inte upptäckts.