USA:s delstater omfattar de 50 administrativa enheter som tillsammans utgör Amerikas förenta stater. Delstaterna delar sin suveränitet med USA:s federala statsmakt; amerikaner är därför medborgare både i den federala republiken och i den delstat där de bor.Se det fjortonde tillägget till USA:s konstitution.
Delstaterna styrs tillsammans av respektive delstats guvernör, lagstiftande församling och domstolsväsen, dessa härleder sin auktoritet från delstatens konstitution och författningar som är unika för varje delstat.
I kongressens båda kammare företräds varje delstat av två senatorer i överhuset och av ett antal representanter i underhuset, där tilldelningen av platser baseras på delstatens folkmängd och varierar från Wyomings enda till Kaliforniens 53 representanter.
Varje delstat har en egen huvudstad, en egen flagga och flera egna symboler. Delstaterna har delvis olika demografi och kultur, men delar amerikansk engelska som de facto-språk, samt grundläggande likheter i och med att alla lyder under USA:s konstitution och dess högsta domstol och får ekonomiskt stöd från den federala budgeten.
Kentucky, Massachusetts, Pennsylvania, och Virginia benämner inte sig själva som delstater, utan som "commonwealths" , men skillnaden gentemot andra delstater ligger enbart i just beteckningen.
På den amerikanska flaggan representeras de 50 delstaterna av 50 stjärnor, medan de tretton ränderna representerar de ursprungliga tretton kolonierna.
Karta över USA:s delstater
Administration Delstaterna styrs genom deras respektive konstitutioner. Genom att ratificera USA:s konstitution, överförde staterna delar av sin suveränitet till USA:s federala statsmakt. Enligt det tionde tillägget till konstitutionen, är all makt som inte i konstitutionen är tilldelad den federala statsmakten reserverad för delstaterna eller för folket. Ledarna för administrationen antingen väljs i allmänna val eller utses, beroende på vilken tjänst det rör sig om.
Delstaterna delas upp i countyn eller liknande, som har viss lokal självbestämmanderätt, men inte är suveräna. Strukturen på dessa varierar stort.
USA:s delstater är fria att organisera sina respektive styrande organ, så länge de uppfyller kraven i USA:s konstitution om att vara en republik. I praktiken har alla stater valt ett styressätt med tre delar: den verkställande makten, den lagstiftande makten och den dömande makten (ett domstolsväsen), trots att detta inte är ett krav.
Den verkställande makten
Den verkställande makten i varje delstat leds av en vald guvernör (se nedan). De flesta delstater väljer också flera andra poster inom den verkställande makten som arbetar jämte guvernören. Bland dessa poster märks viceguvernören ('lieutenant governor', ofta vald tillsammans med guvernören) och delstatsåklagare, statssekreterare, delstatsrevisorer, delstatskassörer, jordbrukskommissionär, utbildningskommissionär och försäkringskommissionär. Varje delstat är dock organiserad efter eget gottfinnande vad gäller avdelningar. Delstatsstyrets verkställande gren kan innehålla flera olika nämnder, styrelser, företag och myndigheter som var och en kan vara underställda enskilda departement eller myndigheter under guvernören eller direkt under guvernören.
Verksamhetsområden Historiskt sett har delstaterna skött polisväsende, utbildning, sjukvård, transport och infrastruktur, men samtliga dessa områden får avsevärda ekonomiska tillskott från den federala budgeten, och styrs delvis av federala regler.
De flesta delstatsstyren handhar följande verksamhetsområden:
arbetslivsförsäkring arbetslivsverk arbetsförmedling arbetslöshetsförsäkring bank/finansverksamhet bostadsbolag brandskydd civilanställda delstatspolis delstatssekreterare ekonomisk utveckling energi folkhälsa fängelse och villkorlig frigivning försäkring hälsovård jordbruk juridik konst konsumentskydd krishantering körkort och trafiksäkerhet lotteri miljö nationalgarde och milis parkförvaltning pension (för offentliganställda) transport universitet utbildning veteranärenden
Den lagstiftande makten
Lagstiftarna i 49 av de 50 delstaterna är uppdelade i två kammare: en lägre kammare ('House of Representatives', 'State Assembly', 'General Assembly' eller 'House of Delegates') och en mindre övre kammare, som alltid kallas Senaten. Undantaget är Nebraskas lagstiftande församling som enbart har en kammare. Sammanlagt fanns det under 2013 års mandatperiod 7383 lagstiftare i de 50 delstatsförsamlingarna. Därför finns det såväl federala senatorer som delstatliga senatorer.
Den dömande makten
miniatyr|höger|Byggnaden i Richmond där Supreme Court of Virginia har sitt säte. Delstaterna får också fritt råda över hur den dömande makten är organiserad, så länge de skyddar medborgarnas rättigheter och har ett republikanskt statsskick enligt USA:s konstitution. Varje delstat har en egen konstitution ().
De flesta delstater i USA har ett domstolssystem med tre nivåer: en distriktsrätt, en appellationsrätt och en högsta domstol. De flesta bygger sitt rättssystem på engelsk rätt (common law), med vissa variationer; dock inte Louisiana som delvis baserar sitt system på fransk rätt.
I de mål som behandlar konstitutionella frågor går det att överklaga till USA:s högsta domstol, men domstolen är mycket selektiv med vilka mål som den väljer att behandla.
Val miniatyr|Kongressdistrikt för USA:s 113:e Kongress. Inför val till Representanthuset delas USA:s invånare in i 435 kongressdistrikt, ett för varje representant. Andelen distrikt inom varje delstat och gränserna för distrikten bestäms efter varje folkräkning, så att det alltid blir 435 kongressdistrikt, även om vissa delstater har ändrat gränserna mer än en gång per folkräkning. Det finns också ett antal områden som inte får rösta, se Territorier nedan.
Delstaternas relation till den federala statsmakten USA:s konstitution har fått ett antal tillägg och tolkningen och tillämpningen av dess bestämmelser har förändrats sedan den instiftades. Den övergripande tendensen har varit mot centralisering och att delstaterna ska lyda under den federala konstitutionen, så att den federala statsmakten får större inflytande. USA:s högsta domstol har tolkat Handelsparagrafen i konstitutionen så att ökad federal makt är viktigare för handeln än delstaternas fulla självbestämmande. Exempelvis kan Kongressen lagstifta om tågtrafik som passerar delstatsgränser, men även inom enskilda delstater, eftersom trafik inom delstater kan påverka handel mellan delstater.
Det finns en pågående diskussion om delstaternas rättigheter, som handlar om hur autonoma delstaterna är, vilken makt de har i relation till den federala statsmakten och vilka rättigheter individer har. Olikheter i tolkningar av delstaternas rättigheter, exempelvis vad gäller slaveri, var en av de utlösande faktorerna bakom Amerikanska inbördeskriget.
En källa till Kongressens makt är dess rätt att införa skatter och fördela pengarna tillbaka till delstaterna, där dessa pengar kan vara öronmärkta för projekt som Kongressen beslutat om, något som inte varit populärt i de delstater som velat styra sig själva.
Den federala statsmakten garanterar delstaterna militärt och civilt försvar.
Guvernörer, senatorer och presidenter miniatyr|stående|Den republikanske guvernören Terry Branstad från Iowa är den guvernör som suttit längst, totalt drygt 22 år (1983–1999 och 2011–2017). I alla stater kallas den högste tjänsten inom den verkställande makten guvernör. Guvernören är både det ceremoniella statsöverhuvudet och den administrativa regeringschefen. Hittills har över 2 300 personer varit guvernörer, varav 17 har blivit USA:s president.Governors Who Became President , Rutgers University, Center on the American Governor, läst 23 augusti 2015
Varje delstat väljer två senatorer samt representanter till USA:s representanthus. Antalet representanter en delstat skickar till Washington, D.C., beror på dess folkmängd, dock minst en. Såväl senatorer som representanter väljs den första tisdagen efter den första måndagen i november under jämna år. Medan senatorerna sitter i sex år, sitter representanterna i två år. Hittills har 16 senatorer senare blivit valda till USA:s president.Senators Who Became President, United States Senate, läst 23 augusti 2015 18 presidenter tjänstgjorde tidigare i representanthuset.
7 presidenter kom från delstaten Ohio, 6 från New York (7 om Grover Cleveland räknas två gånger, 5 från Virginia (5 av de första 10, men inga sedan dess), 4 från Massachusetts, 3 var från Tennessee, Kalifornien och Texas, och 2 från Illinois. Presidenter har kommit från 10 andra delstater, sammanlagt 18 olika delstater.
Fram till 1965 valdes delstatssenatorerna vanligtvis från distrikt som inte nödvändigtvis var lika stora i antal röstande. I vissa fall baserades valdistrikten på countygränser, vilket betydde proportionerligt större representation till de mer glesbefolkade områdena på landsbygd. Genom fallet Reynolds v. Sims bestämde USA:s högsta domstol att valdistrikten för delstatssenatorer måste vara baserade på principen "en person, en röst".
Delstaternas inbördes relationer Relationen mellan delstater beskrivs i Artikel 4 av USA:s konstitution. Där avkrävs delstaterna att respektera varandras lagar och domstolar, vilket vanligtvis betyder att juridiska avtal och domar från en delstat även gäller i de andra delstaterna. Vissa juridiska företeelser, såsom yrkeslicenser och giftermål (till exempel samkönade äktenskap), kan dock vara specifika för enskilda delstater och har inte förrän 2000-talet gällt över delstatsgränser. Ändå har dylika juridiska företeelser ändå godkänts över delstatsgränser enligt hövlighetspraxis. Delstater är dessutom förhindrade från att diskriminera de mänskliga rättigheterna hos invånare från andra delstater. Delstater måste utlämna personer i delstaten som har flytt från åtal av grövre brott, om den åtalande delstaten begär det. Vid polisjakter över delstatsgränser brukar organisationerna och delstaterna samarbeta.
Med samtycke från Kongressen kan delstater inleda samarbeten över gränserna, till exempel för att hantera en gemensam resurs, såsom infrastruktur eller vattenrättigheter.
Inval till unionen Enligt USA:s konstitution är det USA:s kongress som kan välja in nya delstater. Delstater kan dock inte skapas ur en existerande delstats område eller genom att slå ihop två eller flera delstater till en utan att även involvera alla lagstiftare i de berörda delstaterna. I praktiken har de flesta av delstaterna som tillkom efter de första tretton kolonierna varit territorier (det vill säga, land under federal suveränitet men inte en del av någon delstat) innan de blivit delstater.USA:s konstitution artikel IV, sektion 3, stycke 2 ("The Congress shall have Power to dispose of and make all needful Rules and Regulations respecting the Territory or other Property belonging to the United States...").
Generellt sett går processen för att bli invald till så här: den organiserade regeringen för ett territorium tar reda på dess invånares åsikt när det gäller frågan om att bli delstat, ofta genom en folkomröstning. Kongressen ger sedan den regeringen i uppdrag att organisera ett konstituerande möte för att skriva en konstitution. När Kongressen har godkänt den konstitutionen, har Kongressen också alltid godkänt territoriet som en delstat. Denna process etablerades 1787, redan innan USA:s konstitution hade ratificerats. Kongressen har dock det slutliga beslutet i sina händer och behöver inte följa denna process. Ett par delstater som aldrig har varit territorier har blivit godkända:
Vermont var en icke erkänd men de facto självständig republik tills den godkändes 1791 Kentucky var en del av Virginia tills den godkändes 1792 Maine var en del av Massachusetts tills den godkändes 1820 Texas var en erkänd självständig republik tills den godkändes 1845