Athletics är en professionell basebollklubb i West Sacramento i Kalifornien i USA som spelar i American League, en av de två ligorna i Major League Baseball (MLB). Klubbens hemmaarena är Sutter Health Park.
Klubben har flyttats tre gånger under dess existens. Den grundades ursprungligen i Philadelphia i Pennsylvania 1901, men flyttades till Kansas City i Missouri 1955, till Oakland i Kalifornien 1968 och till West Sacramento i Kalifornien 2025.
Klubben är den näst mest framgångsrika i American Leagues historia med nio World Series-titlar och 15 American League-titlar. Bara New York Yankees är bättre (Yankees har hela 27 World Series-titlar och 41 American League-titlar).
Historia Philadelphia-eran (1901–1954) Klubben grundades 1901 i Philadelphia i Pennsylvania under namnet Philadelphia Athletics, ett namn som hade använts av tidigare klubbar i staden. En av dessa spelade i National League (NL) 1876, dessförinnan i National Association (NA) 1871–1875 och ännu tidigare i National Association of Base Ball Players (NABBP) 1861–1870, medan en annan spelade i American Association (AA) 1882–1890 och en tredje spelade i Players' League (PL) 1890 och i AA 1891.
miniatyr|stående|vänster|Athletics första tränare Connie Mack. Den nya klubben med det välanvända namnet fick en plats i American League (AL). Denna liga hade grundats inför 1894 års säsong under namnet Western League och var från början en minor league. Ligan bytte namn inför 1900 års säsong och i januari 1901 förklarade ligaledningen med Ban Johnson i spetsen att ligan var en major league som utmanade NL, vilken hade varit ensam major league i nästan tio år. Johnson ville ha en klubb i Philadelphia för att konkurrera med NL-klubben Philadelphia Phillies. Till Athletics första tränare utsågs Connie Mack och han kom att stanna i den rollen i hela 50 år. Mack var även en mindre delägare i klubben, medan huvudägare från början var Ben Shibe. Klubbens första hemmaarena hette Columbia Park och hade en publikkapacitet på cirka 9 500 åskådare.
Athletics lyckades värva flera namnkunniga spelare till debutsäsongen, bland andra de framtida National Baseball Hall of Fame-medlemmarna Nap Lajoie (andrabasman), som dock bara stannade i en säsong, och Eddie Plank (pitcher). Lajoies slaggenomsnitt på 0,421 (0,426 enligt Baseball-Reference.com) den säsongen gäller än i dag (2025) som AL-rekord.
Under den andra säsongen 1902 kallades klubben föraktfullt för en vit elefant av New York Giants tränare John McGraw eftersom han menade att klubben hade för höga kostnader för att kunna överleva. Athletics svarade med att trotsigt anta elefanten som en symbol för klubben. Med pitchern Rube Waddell, en annan framtida Hall of Fame-medlem, som nyförvärv vann Philadelphia AL för första gången den säsongen. Denna bedrift upprepades tre år senare, då man även hade pitchern Chief Bender i laget, också han senare invald i Hall of Fame. Efter denna ligaseger fick Athletics för första gången spela i World Series. New York Giants, ledda av pitchern Christy Mathewson som pitchade tre shutouts, vann dock med 4–1 i matcher.
Skaran av framtida Hall of Fame-medlemmar i laget utökades 1906 då en tonårig Eddie Collins debuterade. Efter 1907 års säsong lämnade Rube Waddell Athletics, men å andra sidan debuterade tredjebasmannen Home Run Baker under den nästföljande säsongen. Även Baker valdes senare in i Hall of Fame.
Athletics flyttade 1909 in i den nya och betydligt större hemmaarenan Shibe Park, och där kom klubben att fira stora triumfer under de närmast följande säsongerna. Athletics blev AL-mästare för tredje gången 1910 då man för första gången vann över 100 matcher i grundserien. Klubben lyckades den säsongen vinna World Series för första gången, med 4–1 i matcher över Chicago Cubs. Athletics använde bara två pitchers under hela matchserien – Jack Coombs och Chief Bender. Under 1911 års säsong formerades ett mycket starkt infield bestående av förstabasmannen Stuffy McInnis, andrabasmannen Eddie Collins, shortstopen Jack Barry och tredjebasmannen Home Run Baker. Dessa kom kollektivt att kallas "$100,000 infield" och spelade tillsammans under fyra mycket framgångsrika säsonger.
miniatyr|Athletics spelartrupp 1911. Athletics vann AL för fjärde gången och andra i rad 1911, återigen efter över 100 vinster i grundserien. I World Series fick man precis som 1905 möta New York Giants, men nu blev det revansch för Philadelphia efter seger med 4–2 i matcher och klubbens andra World Series-titel var ett faktum. Två år senare tog Athletics hem AL för femte gången och ställdes i World Series återigen mot New York Giants. Denna gång blev det 4–1 i matcher till Philadelphia. Året efter det vann klubben AL för sjätte gången, vilket också innebar fjärde ligasegern på fem säsonger. Athletics var favoriter att vinna World Series mot Boston Braves, men förlorade överraskande med 0–4 i matcher.
Därefter gick det snabbt utför för klubben, som hamnade i ekonomiska trångmål. Flera spelare som hade bidragit till Athletics titlar var borta redan till 1915 års säsong, bland dem Eddie Collins, Home Run Baker, Eddie Plank och Chief Bender, och även Jack Barry försvann en bit in på säsongen. Inte ens Nap Lajoies återkomst kunde förhindra att Philadelphia kom åtta och sist i AL för första gången 1915 och även förlorade över 100 matcher i grundserien för första gången. Året efter gick det ännu sämre och laget som Athletics hade den säsongen, ibland kallat "The Pathetics", anses vara ett av de sämsta i MLB:s historia. Det året vann Athletics 36 matcher och förlorade 117, vilket gav en vinstprocent på bara 0,235 (23,5 %), än i dag (2025) den lägsta i MLB sedan 1900. Under en period den säsongen förlorade Athletics 20 raka matcher, vilket tangerade AL-rekordet, och under en period drabbades man av 19 raka bortaförluster, vilket var ett nytt bottenrekord i AL. Kräftgången blev långvarig för klubben, som kom sist i AL under sju raka säsonger 1915–1921. 1922 avled klubbens huvudägare Ben Shibe och hans andel togs över av sönerna Tom och John.
Från och med 1922 följde några år med successivt bättre placeringar, under vilka bland annat outfieldern och framtida Hall of Fame-medlemmen Al Simmons debuterade för klubben 1924. Han följdes året efter av catchern Mickey Cochrane, förstabasmannen Jimmie Foxx, blott 17 år, och pitchern Lefty Grove, alla tre så småningom invalda i Hall of Fame. Till 1927 års säsong förstärktes laget med den levande legenden Ty Cobb, som vid det laget var 40 år gammal och bara spelade ytterligare en säsong, och en återvändande Eddie Collins, även han 40 år gammal och i sluttampen av karriären.
miniatyr|stående|Al Simmons. Med början 1929 vann Athletics AL tre år i rad, ledda av Al Simmons, Mickey Cochrane, Jimmie Foxx och Lefty Grove, och alla gångerna vann klubben över 100 matcher i grundserien. Dessa säsonger anses vara några av de bästa som presterats i MLB:s historia. I World Series 1929 blev det seger över Chicago Cubs med 4–1 i matcher, efter att Philadelphia vänt ett stort underläge till seger i match 4. Året efter besegrades St. Louis Cardinals med 4–2 i matcher för Athletics femte World Series-titel. 1931, då Athletics vann hela 107 matcher i grundserien och Lefty Grove erhöll AL:s första MVP Award, blev det dock förlust i World Series. I en repris av föregående år var det denna gång Cardinals som tog hem segern efter 4–3 i matcher.
Efter det att Athletics vann AL för nionde gången 1931 skulle det komma att dröja över 40 år och två flyttar av klubben innan nästa gång. Precis som efter framgångarna under första halvan av 1910-talet hade man inte råd att behålla stjärnspelarna, särskilt inte med tanke på effekterna av den stora depressionen och konkurrensen från Philadelphia Phillies i NL, och klubbens resultat blev därefter. Efter 1932 års säsong gjorde man sig av med Al Simmons och ett år senare var det Mickey Cochranes och Lefty Groves tur. Jimmie Foxx blev kvar två år till men inte ens han, som utsågs till AL:s MVP både 1932 och 1933, kunde förhindra att Philadelphia föll ned i AL:s källare. Från och med 1935 till och med 1954, Athletics sista säsong i Philadelphia, kom man på åttonde och sista plats i AL elva gånger av 20 möjliga och var aldrig bättre än fyra. Under 13 raka säsonger, från och med 1934 till och med 1946, hade Athletics fler förluster än vinster. Under 1943 års säsong tangerade klubben, liksom 1916, AL-rekordet med en svit på 20 raka förluster.
miniatyr|Connie Mack, Roy Mack och Earle Mack. Tränaren Connie Mack blev klubbens huvudägare efter det att Tom och John Shibe avlidit 1936 respektive 1937. Mack, som även utsågs till klubbchef (president), och hans söner Roy, Earle och Connie Jr innehade efter det alla de viktiga positionerna i klubbledningen. Det uppstod dock slitningar mellan sönerna. Roy och Earle var Macks barn från hans första äktenskap medan den betydligt yngre Connie Jr hade fötts i hans andra äktenskap. Den yngre halvbrodern motsatte sig de äldre släktingarnas försiktiga sätt att sköta klubben, med bland annat en låg spelarbudget, och kom hela tiden med förslag på satsningar som röstades ned. Osämjan inom familjen blev inte mindre när Mack under andra halvan av 1940-talet överförde en del av sina aktier i klubben till de tre sönerna och en mindre post till hustrun, medan hans fem döttrar inte fick någonting. Det var tydligt att hans avsikt var att sönerna skulle ta över klubben efter honom så småningom.
Eftersom Mack inte hade för avsikt att ge sig själv sparken som tränare så stannade han kvar trots de dåliga resultaten från 1930-talets mitt och framåt, och trots att han efter hand visade mer och mer prov på en växande senilitet som kunde yttra sig i att han till exempel angav spelare som inte längre var kvar i klubben som inhoppare. De assisterande tränarna tog efterhand över det mesta av beslutsfattandet under matcherna. Athletics hade ändå tre hyfsade säsonger 1947–1949 med nya säsongsrekord i hemmapublik både 1947 (911 566) och 1948 (945 076). Inför 1950 års säsong satsade klubben mycket pengar på spelarköp och på renovering av Shibe Park. Detta var ett resultat av att Connie Mack Jr hade gått samman med sin mor och de efterlevande till Ben Shibe och då fått en majoritet av rösterna i klubben. När framgångar och publik uteblev under den säsongen beslutade Connie Jr och hans allierade att sälja sina aktier i klubben. Aktierna köptes i augusti, efter vissa turer, av Roy och Earle Mack i klubbens namn, och dessa två bröder tog därmed kontrollen över Athletics. Roy och Earle var tvungna att ta ett stort lån, med säkerhet i Shibe Park, för att kunna köpa aktierna och avbetalningarna på lånet skulle komma att bli betungande.
Den dåliga säsongen 1950, då klubben förlorade mer än 100 matcher i grundserien och hade ett hemmasnitt på bara drygt 4 000 åskådare, blev droppen för Connie Mack som till slut motvilligt gick med på att kliva åt sidan. Hans exceptionellt långa karriär som Athletics tränare tog därmed slut efter 50 säsonger. Mack var 87 år gammal vid tillfället, men stannade ändå kvar i klubben som klubbchef. Klubbens nya tränare blev den före detta Athletics-spelaren Jimmy Dykes, som dock inte kunde vända skutan och bara varade tre säsonger på positionen. Ett par ljusglimtar under dessa säsonger var att pitchern Bobby Shantz vann AL:s MVP Award 1952 och att Harry Byrd vann AL:s Rookie of the Year Award samma år.
miniatyr|stående|Arnold Johnson vid tiden för hans köp av klubben 1954.