Oremål är ett inofficiellt språk, ibland ansett som en dialekt, inom de egentliga dalmålen som talas i Ore socken i Dalarna.

Ores hembygdsförening har 2025 fått kulturarvsbidrag för att bevara den språkliga varianten som har talats. Endast ett fåtal talar dialekten i dag.OREMÅL -en dialekt från Dalarna Samtliga talare av oremålet är över 70 år. Språklig variant i Ore riskerar att dö ut – då går staten in, Sveriges Radio

Utveckling Oremålets utveckling ligger enligt Johannes Boëthius mycket nära moramålet men i visst avseende även nära rättviksmålet.

Vokaler Likt de andra ovansiljanmålen har de äldre långa vokalerna í, ú och ý diftongerats, varav í har blivit ei medan både ú och ý har blivit öi. Diftongeringen kan ses i eis (is), höis (hus) och knöita (knyta), som i Mora heter äis, öys och knöyta men däremot is, us och knita i Rättvik.

Den långa vokalen é som på svenska har blivit till ä har i oremålet blivit till i; kni (knä), titt (tät) och litt (lätt).

Vid det mesta har jú och jó blivit till jo som i ljos (ljus) och djop (djup) men i de fall där svenskan har fått y har oremålet fått o som i brota (bryta) och floga (flyga). Däremot heter det njosa (nysa).

Likheter med orsamålet är att a blir ö framför ld, ll och lt, detta kan ses i sölt (salt), köld (kall), wöll (vall), öllt (allt). Olikt orsamålet är dock att au i vissa ord har blivit till o; rod (röd), oga. De andra fornnordiska diftongerna, ei och ey, har blivit till ä (av ey) och e (av ei); gläma (glömma), dräma (drömma), djet (get) och sten (sten).

Konsonanter En säregenhet för många av de egentliga dalmålen är att det urgermanska w-ljudet har bevarats i ord som wöll (vall), wid (ved), kwänn (kvarn) osv. och att s och t blir "tonlöst" l framför l. Kombinationerna dj, lj och sj har uttal med ljud för ljud vilket ger orden djop [d̪juːp] (djup), ljos [ɽjuːs] (ljus) och sju [sjʉː] (sjö). I ordet ljos kan det även ses att kakuminalt l står i uddljud som är speciellt för många egentliga dalmål.

En så kallad "förmjukning" sker av g och k som står framför äldre främre vokal som i djet [d͡ʒeːt] (get) och tjil [t͡ʃiːɽ] (kil). Förmjukning sker även inuti ord och vid böjning, t.ex.: ändjä (äng), fisji (fisken) och wedji (vägen).

Bortfall av l framför g, k, m, p och v sker inte i oremålet och orden fölk (folk), sjölv (själv), kalv (kalv), stölpe (stolpe) behåller därmed sitt l. Likaväl behålls g-, d- och b-ljuden fortfarande i ngg, ld och mb förbindelserna som i kamb (kam), kälda (källa), köld (kall), löngg (lång) och dimba (ryka).

Grammatik Oremålet påminner mer om tyskan grammatiskt än svenskan. Oremålets grammatik innehåller tre genus (maskulinum, femininum och neutrum), tre kasus (nominativ, ackusativ, dativ) och två species (indefinit och definit form). I verben tillkommer även personböjningar men endast för pluralpersonerna, som idag är arkaistiskt.

Substantiv Substantiven deklineras följande:

Maskulinum Singular Plural Indefinit form Definit form Indefinit form Definit form Nominativ häst hästn hästär hästär Ackusativ häst hästn hästa hästa Dativ hästä hästem hästum hästum

Verb Inom verbens är personböjningarna -är för alla personer men -om kan tillkomma för första person plural.

åtra (ändra)Piotr Garbacz (2012), Morphology and syntax in the Scandinavian vernacular of Ovansiljan, sid 9. gåpå (gapa) Presens indikativ Preteritum indikativ Presens indikativ Preteritum indikativ första person singular åträr åtred gäpär gäpäd andra person singular åträr åtred gäpär gäpäd tredje person singular åträr åtred gäpär gäpäd första person plural åträr / åtrom åtred / åtredom gäpär / gapom gäpädom / gapadom andra person plural åträr åtred gäpär gäpäd tredje person plural åträr åtred gäpär gäpäd

Se även Älvdalska Våmhusmål Nordiska språk Överkalixmål

Referenser Noter

Källförteckning

Kategori:Kultur i Rättviks kommun Kategori:Dalmål