Kungariket Asturien (latin: Regnum Asturorum) var ett kristet kungarike på Iberiska halvön mellan 718 och 910, bildat av visigoter som fördrivits av den muslimska invasionen av Spanien. Staten grundades år 718 av den visigotiska adelsmannen Pelayo av Asturien. Pelayo valdes till kung i Asturien 718 och inledde då sitt uppror mot muslimerna. Det var den första kristna statsbildningen på den iberiska halvön efter att det visigotiska kungadömet hade erövrats av de muslimska umayyaderna 711. År 718 eller möjligen 722 besegrade Pelayo en umayyadisk styrka i slaget vid Covadonga, vilket inledde vad som allmänt anses vara början på den spanska reconquistan (återerövringen). Pelayo inrättade Asturiens första huvudstad i Cangas de Onís. Kungariket Asturien omvandlades till kungariket León år 924, när Lady II blev kung med regeringsstad i León.
Riket utökade sina gränser under sent 800-tal till att omfatta Galicien i sydväst och Kantabrien i öster. Huvudstaden flyttades först till Pravia (omkring 780) och på 800-talet till Oviedo. Under Alfons III:s regeringstid (866–910) utvidgades Asturiens gränser söderut till floden Duero från Atlanten till El Burgo de Osma På 900-talet hade kungariket blivit för stort för att kunna kontrolleras effektivt från Oviedo, och 910 flyttades huvudstaden till en central plats i riket, León, av García I av León. Garcías efterträdare utsåg sig till kungar av León och Asturien och senare till kungar av León. Johan I av Kastilien skapade furstendömet Asturien till sin son, Henrik (senare kung Henrik III av Kastilien), 1388. "Prins av Asturien" är sedan dess en titel för den spanska tronföljaren.
Historia
Ursprungsbefolkning Det asturiska riket uppstod i de västra och mellersta delarna av Kantabriska bergen, som då var en del av den ursprungliga romerska provinsen Gallien, särskilt i bergskedjan Picos de Europa och den mellersta delen av dagens Asturien. De viktigaste politiska och militära händelserna under de första decennierna av rikets existens ägde rum i detta område. Enligt Strabons, Dio Cassius och andra grekisk-romerska geografers beskrivningar fanns det flera folk som levde i de asturiska länderna, och bland dem särskilt:
Vadininerna bodde i Picos de Europa, och de spred sig gradvis söderut under de första århundradena av vår tideräkning. Orgenomesci levde längs Asturiens östkust Saelini, som bodde upp genom floden Sellas dalgång; Luggones hade sin huvudstad i Lucus Asturum (nuvarande Lugo de Llanera och deras område sträckte sig mellan floderna Sella och Nalón Asturierna (i snäv bemärkelse) bodde i det inre av Asturien, mellan Piloña och Cangas del Narcea Paesici hade slagit sig ner längs kusten i västra Asturien, det vill säga mellan floden Navias mynning och den nuvarande staden Gijón.Juan López (översättare): Libro tercero de la geografia de Estrabón, que comprende un tratado sobre España antigua, 1787 sidorna 154-158, där det står: "Esta es la vida de los Montañeses, que terminan el lado Septentrional de España, y la de los Gallegos, Asturos y Cántabros, hasta los Vascones y el Pyrenéo, pues todos viven de la misma manera." (= "Detta är bergbornas livsform, de som avslutar den nordliga delen av Spanien, och galiciernas, asturernas og kantabrernas änd till baskerna och Pyreneerne, men de lever alla på samme sätt."
De klassiska geograferna uttrycker olika och motstridiga åsikter om dessa folk. Ptolemaios säger att Asturas territorium sträcker sig genom den mellersta delen av dagens Asturien, det vill säga mellan floderna Navia och Sella. Sella är för Ptolemaios fastställd gräns för det kantabriska territoriet. Andra geografer placerade dock gränsen mellan asturierna och kantabrierna längre österut: Julius Honorius uppgav i sin Cosmographia att källorna till Ebro stod att finna i asturiernas land (sub asturibus). Gränsen mellan olika folkstammar i Kantabriska bergen får mindre betydelse senare. Samhällets uppdelning i olika klaner och stammar, som var så fundamental i förromerska samhällen i den norra delen av den iberiska halvön innan romarnas erövring, förlorade i betydelse under den mer enhetliga politiska och administrativa kultur som romarna sedan påtvingade dem.
Pelayo och Covadonga miniatyr|Monument till Pelayos minne, vid Covadonga. Det romerska arvet började förändras under romarrikets sista dagar, men under visigotiska riket utövades en administration som delvis var ärvd av romarna. I början av medeltiden utvecklades gradvis en asturisk identitet. Den sekellånga kampen mellan adeln i de visigotiska och de svebiska rikena kan ha bidragit till att skapa en identitet bland folken i de kantabriska regionerna. Denna asturiska identitet kan ha varit en viktig kraft bildandet av kungariket Asturien, då Pelayo kröntes till kung och sedan vid segern över de muslimska garnisonerna i slaget vid Covadonga i början av 700-talet. Chronica Albeldense berättar om händelserna i Covadonga och säger att "gudomlig framsynthet skapade kungen av Asturien".
Asturiska riket grundades av adelsmannen Pelayo av Asturien (vulgärlatin: Pelagius), som möjligen hade sitt ursprung i Asturien men också kan ha varit visigot. Det förekom inte någon betydande invandring av flyktingar från centrala Spanien före slaget vid Covadonga. År 714 invaderades Asturien av Musa bin Nusair utan att han mötte något effektivt motstånd. Det har föreslagits att Pelayo kan ha dragit sig tillbaka till de asturiska bergen efter slaget vid Guadalete, och enligt den gotiska traditionen nedtecknad av Theias valdes han av de andra adelsmännen till ledare för asturierna. Från början var Pelayos rike inte mycket mer än en samlingspunkt för de befintliga gerillastyrkorna.
Den av historiker mest accepterade hypotesen om detta slag vid Covadonga, är att den moriska kolonnen anfölls från bergssidorna och sedan retirerade genom dalarna mot dagens Gijón. Under reträtten anfölls kolonnen av lokala trupper och utplånades nästan helt. Enligt senare kristna källor från Asturien var slaget avgörande. De muslimska källorna beskriver det bara som en mindre sammandrabbning. Den enda källa som återger händelser under denna tid är den kristna Mozarabiska krönikan från 754, som inte nämner dessa händelser.
Men som det berättas i Alfons III:s krönika, där Pelayo anses vara efterträdare till de visigotiska kungarna av Toledo. vilket kan vara en uppgift med syftet att legitimera Alfonsos anspråk på kronan, flydde Pelayo från Toledo under guvernör Al Hurr (717-718), och hans återkomst till Asturien utlöste motstånd mot de muslimska myndigheterna i Gijon. Pelayos identitet är dock fortfarande en öppen fråga, och detta är bara en av teorierna. Ledaren för asturierna, Pelayos ursprung är omtvistat av historiker. Han uppehöll sig vid den tiden möjligen i Bres i distriktet Piloña, och den moriske befälhavaren Munuza skickade sina trupper dit under befäl av Al-Qama. När han fick underrättelser att muslimerna närmade sig skyndade sig Pelayo och hans folk att korsa Piloña. De sökte efter den smala och lättförsvarade dalen vid berget Auseva och fann sin tillflykt i en av grottorna där, Covadonga. Efter att morerna hade övergett sin belägring på grund av vädret och deras utsatta position i den djupa ravinen, sökte sig de moriska trupperna ut genom de höga passen i söder för att fortsätta sökandet och för att bekämpa andra rebeller. Där lyckades lokalbefolkningen lura in den muslimska truppen i ett bakhåll och nästan utplåna den. De få överlevande fortsatte söderut mot Leónslätten och lämnade Asturiens kustområde med sårbara, uttunnade försvarsstyrkor i Gijón. Segern – som var ganska obetydlig eftersom endast ett fåtal berbiska soldater var inblandade – gav ändå Pelayo stor prestige och provocerade fram en större revolt bland andra adelsmän i Galizien och Asturien, som omedelbart anslöt sig till Pelayo och valde honom till kung eller befälhavare (dux).
Umayyadernas ockupation Under den islamiska erövringen föll de viktigaste städerna och administrativa centra i händerna på muslimska trupper. Kontrollen över de centrala och södra regionerna, såsom dalgångarna vid Guadalquivir och Ebro, innebar bara några få problem för de nya härskarna, som använde den befintliga visigotiska administrativa strukturen. Men i de norra bergen var städer praktiskt taget obefintliga och underkuvandet av landet måste ske från dal till dal. Muslimska trupper tog ofta gisslan för att säkerställa kontrollen av det nyligen erövrade territoriet. I slutfasen av fälttåget nådde morerna den nordvästra delen av halvön, där de fick kontroll över städerna Lugo och Gijón. I den sistnämnda staden placerades en berbisk avdelning under guvernören Munuza, vars uppgift var att utöka den muslimska kontrollen över Asturien. Som en garanti för att regionen var underkuvad var några adelsmän – och vissa tror att Pelayo var en bland dem – tvungna att skicka gisslan från Asturien till Córdoba. Legenden säger att hans syster var bland de utvalda, och att ett försök sedan gjordes att arrangera ett äktenskapligt förbund med en lokal berberledare.
Fortsatt uppror och konsolidering miniatyr|Kungariket Asturien ca 759 e. kr. Under Pelayos ledning ökade sedan attackerna mot berberna. Munuza kände sig isolerad i en region som blev alltmer fientlig och bestämde sig för att överge Gijon och marscherade mot platån (Meseta) via Mesa Trail. Han blev avskuren och dödades av asturierna i Olalíes (i dagens Grado-distrikt). När Pelayo hade drivit bort morerna från Asturiens östra dalar anföll han León, som var den viktigaste staden i nordvästra Spanien, och befäste bergspassen så att regionen skyddades från moriska attacker. 2005 genomfördes arkeologiska utgrävningar på berget Homon och i La Carisa där en romersk väg Via Carissa blockeras av befästningar (nära floddalarna Huerna och Pajares). Till en början trodde man att befästningarna härrörde från romarnas erövring av Asturien. Sedan dess har befästningarna daterats med C-14 till åren mellan 675 och 725 och var alltså inte spår av en konflikt under romersk tid utan senare. Dessa befästningar inkluderade vakttorn och vallgravar som var nästan 2 meter djupa, vilket måste ha krävt deltagande av många hundra människor och en hög grad av organisation och ledning. Av denna anledning misstänker experter att byggandet av försvarslinjen skulle förhindra morernas återkomst till Asturien via bergspassen Mesa och Pajares.
Pelayo fortsatte att attackera berberna som hade stannat norr om de asturisk-galiciska bergen tills de drog sig tillbaka, eller ofta bara lämnade sina garnisoner, som en del av ett större uppror mot arabisk kontroll från Córdoba. Han gifte sedan bort sin dotter Ermesinda med Alfons, son till Peter av Kantabrien, den ledande adelsmannen i det fortfarande självständiga svebisk-visigotiska hertigdömet Kantabrien. Palayos son, Favila, gifte sig med Froiliuba.