Ordet protestantism eller protestantisk kristendom används numera om ett antal, sinsemellan olika kristendomsriktningar; bland annat kyrkor, samfund och grupper som har sitt ursprung i några av de kristna reformrörelserna som ägde rum under 1500-talet.
Dessa samfund avvisar den Romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara den enda rättmätiga kristna kyrkan och som inte står i gemenskap med de Östortodoxa och Orientalortodoxa kyrkorna. "Protestantism, benämning på kristendomstolkningar som direkt eller indirekt formats av 1500-talets reformation."
Ordet protestant tillkom vid riksdagen i Speier 1529 för att beteckna lutheranerna, men inte några andra teologiska riktningar. Ordet protestantism är belagt i tyskan sedan sent 1500-tal (endast om lutheraner), i det engelska språket sedan 1640 med vag innebörd, i det svenska språket sedan 1680 omfattande alla reformationsrörelserna, inklusive både lutherska och reformerta, men ofta i inskränktare användning för evangelisk-luthersk troslära. "Protestantism - Den kristendomsform som bekännes av den evangelisk-iutherska och den reformerta kyrkan, protestantisk troslära eller åskådning; ofta i inskränktare användning: (evangelisk-)luthersk troslära." "Protestant - ... ofta motsatt: katolik." Med källhänvisning till Brask, PS. Pufendorf, S, Inledning til historien. Övers. Sthm 1680. I vag mening kan ordet numera även användas om en rad sentida evangeliska inriktningar (inklusive evangelikala och baptistiska frikyrkor och andra lågkyrkliga väckelserörelser), mindre ofta om anglikaner, som vanligtvis inte använder detta ord som självbeteckning, och som ofta betraktar sin kyrka som en reformerad katolsk kyrka. McAdoo, H.R. The Unity of Anglicanism: Catholic and Reformed, Wilton, CT: Morehouse-Barlow, 1983, bland annat på s.34.Sykes, S. & Booty, J. Study of Anglicanism, London, SPCK 1988, s. 412. Hefling, C.C. & Shattuck C.L. The Oxford Guide to the Book of Common Prayer, s. 138, OUP 2006. Fahlbusch, E. Encyclopedia of Christianity, vol. 4, s. 543, Eerdmans Publishing Company 2005Mannion, G. Routledge Companion to the Christian Church, s. 207, Routledge 2008
Idag är ordet vanligare som självbeteckning bland reformerta kristna (eller inom de unierade kyrkorna som assimilerat reformerta och evangelisk-lutherska kyrkor, med reformert profil som följd) än bland evangelisk-lutherskt kristna. I inget av exempelvis Svenska kyrkans normerande dokument förekommer ordet protestantism som självbeteckning. Geografiskt är ordet mer populärt i den engelskspråkiga världen än i den tyskspråkiga. I den senare används ordet Evangelisch om både lutheraner och reformerta.
Definition och ursprung År 1526 gav det tysk-romerska rikets parlament tillfälligt rätt till varje härskare inom riket att besluta om religionen för de underlydande enligt principen Cuius regio, eius religio (att konungens religion är landets religion).
1529 såg kejsaren Karl V över politiken igen och förkunnade att tills den katolska kyrkans position blev klargjord genom ytterligare ett kyrkomöte skulle alla nya religiösa rörelser inom riket förbjudas. Termen protestant användes ursprungligen om den grupp av teologer, furstar och rikets städer inom Tysk-romerska riket som vid riksdagen i Speier 1529 vittnade för (Pro Testare) vad de själva ansåg var den riktiga tolkningen av den katolska tron, och protesterade mot kejsarens beslut. Ordet kom ursprungligen endast att syfta på lutheranerna, men dessa föredrar att kallas för evangelisk-lutherska, och ordet "protestantisk" har endast sällan använts som officiell självbenämning av lutheranerna. Ordet Protestantismus är belagt i tyskan först vid 1500-talets slut, ordet protestantism i engelska 1640 och i svenska 1680.
Försöket att försona kejsardömets många (formellt ännu katolska) statskyrkor vid riksdagen i Augsburg 1530 misslyckades. Lutheranerna framlade den Augsburgska bekännelsen som ett läromässigt enhetsdokument, men det avvisades av den påvliga sidan. Under de föregående och följande åren uppkom andra reformrörelser, som på skiftande punkter avvek från de sachsiska lutheranernas teologi och kyrkoordning. Detta ledde till konflikter mellan kyrkan i Sachsen och de andra reformrörelserna. Luther bröt med Erasmus över frågan om viljans frihet 1525, och Erasmus förblev trogen medlem av den romersk-katolska kyrkan under hela sitt liv. Samma år kritiserade Luther de så kallade anabaptisterna, som förkastade barndopet. Den reformerade kyrkan i Zürich präglades av Huldrych Zwingli, och en brytning med denna kom till stånd 1529, då de båda samfunden inte hade samma nattvardssyn. Kyrkan i Köln försökte 1543 implementera Erasmus vision, men hämtade hjälp av både Melanchthon och Strassbourg-teologen Martin Bucer.
Efter en tids inbördeskrig erkände kejsaren vid freden i Augsburg 1555 varje furstes rätt att själv avgöra huruvida kyrkan i vederbörandes furstendöme skulle följa romersk-katolsk teologi eller den Augsburgska bekännelsen. Detta beslut ledde till en definitiv formell brytning mellan protestantiska trossamfund och den romersk-katolska kyrkan för tyskt vidkommande. De som vare sig accepterade romersk-katolsk teologi eller den Augsburgska bekännelsen tilläts inte ha någon egen statskyrka, och tvingades därmed att antingen motvilligt konvertera till den lutherska bekännelsen eller flytta utomlands (exempelvis de nordamerikanska kolonierna). Reformer genomfördes i Genève av Jean Calvin, men de calvinska kyrkornas teologi kom att kättarförklaras av lutheranerna i Konkordieformeln 1577. Zwinglis och Calvins anhängare slöt sig samman under gemensamma bekännelsedokument under 1560-talet, men först vid Westfaliska freden 1648 erhöll de rätten att bli tyska statskyrkor, om några furstar så skulle vilja. Anabaptister var strängt förbjudna att fira gudstjänst i både lutherska och calvinska stater, och många av dem flydde, antingen till Nederländerna, som hade infört religionsfrihet 1648, eller till de nordamerikanska kolonierna.
Fredrik Vilhelm III av Preussen genomdrev 1817 en tvångsunion mellan lutherska och reformerta kyrkor, i syfte att endast en gemensam statskyrka skulle finnas i Preussen. Denna unionskyrka kan kallas för "protestantisk" i engelskspråkig litteratur, men kallas för "Evangelisch" i tyskspråkiga sammanhang. Försöket misslyckades. Istället för två kyrkor fanns plötsligt minst tre, därför att konfessionella lutheraner och reformerta, trots förföljelser från statsmaktens sida, bildade egna trossamfund. Att förena trossamfund som inte är överens om predestinationsläran, nattvardssyn och bildbruk i kyrkorummet visade sig vara svårt.
Med tiden har ordet protestantism kommit att användas om alla kyrkor som inte hör till den romersk-katolska kyrkan eller den östligt ortodoxa kyrkan. Med en sådan bred och töjbar definition skulle dock den assyriska kyrkan, de orientaliskt ortodoxa kyrkorna, valdenser, den reformerta kyrkan, den anglikanska kyrkan, baptisterna, anabaptisterna, kväkare, herrnhutism, metodism, gammalkatolska kyrkor, nyhussiter, sjundedagsadventister, pentekostalism, trosrörelsen, Plymouthbröderna, Nya kyrkan, Jehovas vittnen och mormonerna räknas till "protestanterna". Denna bredare definition gör begreppet oklart och svårt att använda, eftersom dessa kyrkor inte har någon gemensam gudsuppfattning, kristologi, människosyn, bibelsyn, kyrkosyn, dopsyn, nattvardssyn, syn på predestinationsläran, syn på det tredelade ämbetet eller spiritualitet.
Man skulle alternativt kunna utpeka tillkomst på 1500- och 1600-talet som ett kriterium, men då skulle detta exkludera assyrierna, orientalerna, valdenserna och kanske även herrnhutarna, som är en gren av hussiterna, och nyhussiterna. Det skulle också exkludera metodisterna och Nya Kyrkan (som är 1700-talsrörelser), mormonerna, plymouthbröderna, adventisterna, gammalkatolikerna, Svenska missionskyrkan och Jehovas Vittnen (som är 1800-talsrörelser), samt pentekostalerna och trosrörelsen (som är 1900-talsrörelser). Denna definition skulle ändå inte leda till någon begreppsmässig klarhet, därför att den läromässiga, organisationsmässiga och spiritualitetsmässiga skillnaden mellan anglikaner, baptister och kväkare är avsevärd. Vilka gemensamma drag skulle ordet "protestantisk" syfta på?
En av 1500-talets kyrkliga reformrörelser stannade kvar inom den Romersk-katolska kyrkan och förbjöd bland annat avlatshandeln vid det Tridentinska kyrkomötet 1545-1563. Att ha "reformerats" på 1500-talet är alltså inte ett kriterium i sig på vad som är protestantism.
Inriktningar
Lutherdomen miniatyr|vänster|Lucas Cranach den äldres Porträtt av Martin Luther från 1529 (Uffizierna).
Den humanistiska rörelsen under renässansen eftersträvade kyrkoreformer, men givetvis inte en splittring av den befintliga västkyrkan i många kristendomsriktningar. En av förgrundsgestalterna var Erasmus av Rotterdam, som inledningsvis kom att påverka både reformkatoliker och de sachsiska teologerna Martin Luther och Philipp Melanchthon. Till de gemensamma idealen hörde bibelöversättning till folkspråken, studier av kyrkofäderna på originalspråken, förbättrad prästutbildning och förbättrad lekmannaundervisning.
Under åren 1516-1517 kritiserade Luther quadriga (den fyrfaldiga bibeltolkningen) och den skolastiska teologin från sin professur vid universitetet i Wittenberg. I sina 95 teser mot avlat (skrivna på latin, men snart översatta och spridda) kritiserade han missbruk av avlatssystemet, men inte avlaten som sådan. Efter Leipzigdisputationen 1519 mellan Luther och dominikanteologen Johann Eck, då Luther hävdade att Skriften ensam skall vara normerande i trosfrågor, och att påven kan ta miste, utfärdade påven Leo X 1520 en bannbulla mot Luther, och krävde att Martin Luther återkallade 41 av sina 95 teser.
Det Tysk-romerska riket var under början av 1500-talet uppdelat i omkring 300 stater och städer, var och en med någon grad av självstyrelse under en statschef. Vid Fördraget i Worms, som var ett försök att ena alla det Tysk-romerska rikets stånd som fanns samlade i Worms inledde man mötet med anklagelser emot Luther. Mötet slutade med att Luther genom "påbudet i Worms", som proklamerades den 25 maj, förklarades laglös och all läsning och innehav av hans litteratur bannlystes. Luther kom dock under beskydd av kurfursten Fredrik den vise av Sachsen, som såg en chans att ställa kyrkan under den världsliga statsmakten. Denna drivkraft kom att samspela med teologiska skäl, när monarker i olika delar av nordvästeuropa gick reformbenägna teologer till mötes, och omvandlade tidigare kyrkoprovinser till reformerade statskyrkor. Många av det Tysk-romerska rikets norra monarkier lät därför omvandla sina regionala kyrkor efter den wittenbergska reformens mönster till ett antal evangelisk-lutherska kyrkor, men en fullständig brytning med heliga stolen hade ännu inte ägt rum.
De evangelisk-lutherska kyrkorna antog den Augsburgska bekännelsen 1530, i ett misslyckat försök att hindra splittring mellan den romersk-katolska kyrkan och kyrkan i Sachsen. Under 1550-, 1560- och 1570-talet pågick omfattande stridigheter mellan lutherska teologer i form av bland annat de majoristiska, synergistiska och flacianska striderna, men striderna bilades genom samlandet av den s.k. Konkordieboken.
Östlutherdom
Östlutherdom, också kallat Östlig lutherdom, Bysantinsk lutherdom eller Bysantinsk ritlutherdom hänvisar till de lutherska kyrkor i Ukraina och Slovenien som använder den bysantinska riten i sina liturgier.
Lutherdomens grundsatser Sola fide, lat. ’Genom tron allena’, är grundsatsen i Martin Luthers lära. Den uppkom under den lutherska reformationen i Kurfurstendömet Sachsen, tillsammans med fyra andra sloganliknande "sola" som bildar lutherdomens "fem sola": Sola gratia ("genom nåden allena") Sola fide ("genom tron allena") Sola scriptura ("genom skriften allena") Solus Christus ("allena Kristus") Soli Deo gloria ("ära vare Gud allena")